Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 07:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/musik/dn-tipsar-10-musikhandelser-att-se-fram-emot-i-host/

Musik

DN tipsar: 10 musikhändelser att se fram emot i höst

Bror Gunnar Jansson, Weyes Blood och Bat for Lashes Foto: Anna Malmberg, Kathryn Vetter Miller och Logan White.

Bror Gunnar Jansson, Weyes Blood och Bat for Lashes. DN:s musikredaktör Nils Hansson tipsar om konserter och albumsläpp som man inte får missa i höst.

Det finns en envis föreställning om att det aldrig har gått snabbare i tillvaron än nu, som daterar sig tillbaks till åtminstone industrisamhällets genombrott, men i musikbranschen har det på senare tid blivit ovanligt svårt att veta vilket tempo som egentligen råder.

I någon mån handlar det om synen på album. Sådana var bihang till singlarna fram till sent 60-tal och man gav helst ut flera om året. Först långt in i cd-åldern blev det så normalt med tre år mellan utgivningarna att allt som var snabbare kunde ses som undantag.

Det var i samma veva som albumen också blev allt längre.

I dag är strömning huvudsak och låtar viktigare än album, sägs det. Men en lång följd av enskilda låtar lyckas ändå sällan skapa en lyckad dramaturgi, då och då krävs någon sorts större release att samla energi kring.

Samtidigt släpps det singlar i allt snabbare takt. Och på strömningssajterna dessutom massor av låtar som försmak till kommande album, tätare ju närmare release, där bara några räknas som regelrätta singlar (hur man nu ska kunna avgöra skillnaden).

Se på den nya countrysupergruppen The Highwomen, som gjorde sitt första framträdande i april. Sen mitten av juli har de nu släppt fyra singlar.

Och albumet behöver inte ens vara ett album. Ofta räcker det med en ep, där nästan alla låtar redan har portionerats ut när själva utgivningen äger rum. Eller så delar man upp sitt album i två delar, namn som Veronica Maggio, Amason, The 1975 och Foals har alla nyligen släppt den första.

På kuppen hamnar de närmare äldre tiders lp-längd och utgivningstakt.

Å andra sidan har technofarbröderna i Underworld ett årslångt projekt med ständiga släpp inför albumet ”Drift songs” i oktober som redan ligger långt över tre timmar i speltid. Där den fysiska fullformatsutgåvan lär landa på sex cd, men själva albumet ska ligga inom normal cd-längd.

5 skivor i kronologisk ordning:

The Highwomen Foto: Alysse Gafkjen

The Highwomen

”The Highwomen”

(Low Country Sound/Warner)

6/9

När Brandi Carlile i vintras vann tre grammies för sitt fenomenala fjolårsalbum ”By the way, I forgive you” hade det mest förväntade varit att utnyttja framgången till att lägga i nästa växel för solokarriären. I stället har hon nu bildat supergruppen The Highwomen tillsammans med kollegerna Maren Morris, Amanda Shires och Natalie Hemby – med tydlig blinkning till den manliga countryinstitutionen The Highwaymen – och skriver därtill om deras signaturmelodi till en feministisk mytberättelse för alla tider. Ser ut som en milstolpe redan på förhand.

Bat for Lashes Foto: Logan White

Bat for Lashes

”Lost girls”

(AWAL/Border)

6/9

Bland alla de artister som slentrianmässigt får en Kate Bush-etikett klistrad på sig känns Bat for Lashes som en av de mest motiverade, trots att hennes sätt att sjunga inte alls är så där uppskruvat och manierat. Men under ett drygt decennium har Natasha Khan lugnt och konsekvent byggt upp en ställning som en av Storbritanniens mest pålitligt intressanta artister, full av ambitiösa koncept, märkliga kostymer, suggestivt 80-talsdoftande ljudmiljöer och ett popsnickrande som längs vägen kommit att te sig alltmer självklart.

Bror Gunnar Jansson Foto: Anna Malmberg

Bror Gunnar Jansson

”They found my body in a bag”

(Playground)

20/9

Letar man uppenbara begåvningar som ännu inte slagit brett är Bror Gunnar Jansson given, även om han sen länge har en karriär i Frankrike. I tio års tid har han smugit ut skivor under radarn – egna och med grupperna Serve You Right to Suffer eller Det Blev Handgemäng – som utan att direkt förneka samtiden ändå tar sin utgångspunkt i ett nästan kusligt autentiskt stenkakeidiom. Nu verkar tiden vara inne, i vintras sjöng han i SVT:s ”På spåret” och nu kommer ett temaalbum kring autentiska mordfall som antyder att både ribban och ambitionsnivån har höjts.

Brittany Howard Foto: Michael Zorn/AP

Brittany Howard

”Jaime”

(ATO/Sony)

20/9

Sällan får ett amerikanskt tradrockband ett genomslag som Alabama Shakes, och delvis berodde det väl på att deras tradrock var så ovanligt lite traditionell att den nästan bara uppfattades som sådan av hippare publik. Men lika mycket berodde det på sångerskan Brittany Howard, som nog kunnat ge ett lyft åt vilket band som helst. Att hon nu begår solodebut är knappast förvånande, i synnerhet som Alabama Shakes egen skivproduktion förblivit så märkligt gles. ”Jaime” ska vara ett mer personligt och starkt soulfärgat album, döpt efter en syster som dog tonårig.

Sturgill Simpson Foto: Semi Song

Sturgill Simpson

”Sound & fury”

(Elektra/Warner)

27/9

I Jim Jarmuschs nya zombiefilm ”The dead don’t die” sjunger Sturgill Simpson titelmelodin som vore han världens mest traditionstrogna honky tonk-artist. På nya singeln ”Sing along” visar han upp ett helt annat ansikte, i ett stycke ivrigt syntpumpande countryrock som tycks söka den gemensamma nämnaren mellan Daft Punk och Hank Williams Jr. För säkerhets skull kommer den i sällskap med en tecknad japansk actionvideo, vilken förebådar den animefilm som går upp på Netflix samma dag som albumet ”Sound & fury” släpps. Och med samma titel.

 

5 konserter i kronologisk ordning:

Lolita Pop Foto: Torbjörn Calvero

Lolita Pop

Live at Heart, Örebro

4/9 

Lolita Pops aktiva karriär sönderfaller i två delar. Först var de ett strävsamt indieband som sjöng på svenska för en kultpublik. Sen var de ett av Sveriges största popband, på engelska. Vändningen var ett försök att lansera sig internationellt, som i stället medförde det stora genombrottet i Sverige. Efter 1992 har bandet i stort sett legat nere, med undantag för en festivalspelning hemma i Örebro 1997, men fyrtio år efter bildandet har kärnan av sångerskan Karin Wistrand och gitarristerna Benkt Söderberg och Sten Booberg nu rustat för återföreningsturné. Den 8 november spelar de på Slaktkyrkan i Stockholm.

Gaye Su Akyol Foto: Aylin Güngör

Gaye Su Akyol

Fasching, Stockholm

5/9

Åtminstone sen millennieskiftet har turkisk psykedelia och folkrock varit hett villebråd för skivsamlare och snitsiga dj-figurer från Väst, men det har framför allt handlat om musik från förr, i synnerhet 70-talet. Gaye Su Akyol från Istanbul var dock inte ens född då, och när hon växte upp var det konstnär hon tänkte bli. Ändå är hon nu strax efter trettio den starkast lysande stjärnan inom den anatoliska nypsykedelian, där surfgitarr, reggae och syntar möter traditionella folkinstrument och en politisk dimension som har gjort henne både älskad och kontroversiell i hemlandet.

Lisa Gerrard & the Mystery of the Bulgarian Voices Foto: Svetlana Bekyarova

Lisa Gerrard & the Mystery of the Bulgarian Voices

Göta Lejon, Stockholm

19/10

När världsmusiken på 80-talet var ett nästan nytt begrepp var den bulgariska a cappella-sången som den framfördes av stor kvinnokör en av de första riktigt stora succéerna, lanserad under det franska namnet Le Mystère des Voix Bulgares. Drygt trettio år senare har sångerskan Lisa Gerrard, mest känd från gothbandet Dead Can Dance, slagit sig samman med denna omstartade kör för ett gemensamt skiv-och turnéprojekt. Sen återkommer hon den 17 november i en helt annan sorts konsert på Globen, som röst i Hans Zimmers bombastiska filmmusik.

Weyes Blood Foto: Kathryn Vetter Miller

Weyes Blood

Slaktkyrkan, Stockholm

15/11

Inte mycket talade för att just 2019 skulle bli Weyes Bloods år, med tanke på att Natalie Meyers gjort flera skivor tidigare med sitt soloprojekt i en snarlik, långsam och anspråksfull stil, utan att märkas särskilt brett. Men med årets ”Titanic rising” – och ett byte upp till ett lite större indiebolag – lyckades hon träffa så förunderligt rätt att genombrottet kändes oundvikligt. Med en röst lika lugn som Karen Carpenters, en storskalig produktion (med Jonathan Rado från Foxygen) och en serie låtar som förefaller stava till tidlöshet på ett helt nytt sätt.

Lera Lynn Foto: Alysse Gafkjen

Lera Lynn

Bryggarsalen, Stockholm

20/11

Många blev besvikna på andra säsongen av tv-serien ”True detective”, men där fanns åtminstone en sällsamt stark stämning vid de återkommande träffarna på den glesbefolkade baren där en ensam kvinna sjöng ballader med knapp styrfart. Hon heter Lera Lynn, har gjort skivor i snart ett decennium, och kunde nu senast samla ihop till ett duettalbum med gäster som Dylan LeBlanc, Rodney Crowell, Andrew Combs, Nicole Atkins och Shovels & Rope. Fast just det var inte enbart en fördel; hon är så stillsam i framtoningen att hon nog gör sig bäst på egen hand.