Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 15:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/musik/elin-unnes-samlingsskivan-som-visar-att-punk-och-metal-hor-samman/

Musik

Elin Unnes: Samlingsskivan som visar att punk och metal hör samman

Foto: On The Dole

Punkare och hårdrockare är inte sällan svurna fiender. Men i praktiken härstammar de båda från samma grund. En samlingsskiva med uppgrävd 70-talsmetal leder det i bevis.

Rätta artikel

”Utan punk, ingen metal” ska Lemmy Kilmister från Motörhead ha sagt. Långt ifrån alla hårdrockare håller med. Rent kulturellt finns det också stora skillnader: Punkarnas tillåtande livsåskådning, som påminner om det som 40-talisterna höll på med på 70-talet (både vad gäller ideal och hygien), kontra hårdrockarnas misantropiska, elitistiska konservatism. Men musikaliskt korsar rötterna faktiskt varandra, och skivan ”Jobcentre rejects” (On The Dole) är ett högljutt argument för Lemmys inställning.

Albumet samlar låtar ur genren New wave of British heavy metal (NWOBHM) från perioden 1978-82. Ett affischnamn inom genren är Saxon, medan banden på den här skivan gavs ut på små bolag, glömdes bort och återupptäcktes av frenetiska skivsamlare.

Punkens skapelseberättelse är välkänd: Slutet av 70-talet tillhörde arenarockbanden – Boston, Eagles, Status Quo – och punkarna visade sitt förakt genom att spela korta låtar så snabbt som möjligt. Parallellt genomgick hårdrocken en egen revolt. Medan etablerade band som Deep Purple, Scorpions och The Runaways var upptagna med att släppa liveskivor för att kunna sälja de senaste årens största hittar en gång till, svepte den nya vågens hårdrock över den brittiska landsbygden. 

Det tekniska kunnandet är större än hos punkarna, men energin och respektlösheten är densamma – NWOBHM i allmänhet och ”Jobcentre rejects” i synnerhet låter som punkrock skapad av folk som vet hur man sätter ett riktigt gitarrsolo.

Här finns Energys sublima ”Don’t show your face”, med samma återhållna virtuositet som Thin Lizzy, och på andra ställen hörs en brutalitet som mer påminner om thrash metal. Skivan peakar någonstans i mitten, med Stray – en blandning av Angel Witch och Rainbow (minus fantasyn) – och Overdrive, som har samma ursinniga energi och gitarrer som tidiga Iron Maiden (Speed är dock bandet som Bruce Dickinson faktiskt sjöng i). Eller kanske ännu tidigare, med Predatür, som låter lite som det där barnet alla önskar att Girlschool och Motörhead skulle skaffat ihop.

Läs fler musiktexter av Elin Unnes, till exempel om att Joan Jett exponerade dubbelmoralen kring flickor och sex.