Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

En hätsk antisemit av värsta slag

DN:s fotograf Thomas Karlsson lyfter fram den Richard Wagner som blev en förebild för nazisterna.
DN:s fotograf Thomas Karlsson lyfter fram den Richard Wagner som blev en förebild för nazisterna. Foto: Thomas Karlsson

En komplext storslagen konstnär – och en jude­hatare som blev till fixstjärna för Nazi-Tyskland. Inför festspelen i Bayreuth avslutar pianisten och dirigenten Daniel ­Barenboim DN:s artikelserie om Richard ­Wagner.

Kanske har ingen annan tonsättare i historien strävat så efter att kombinera uppenbart oförenliga element i sina verk som Richard Wagner. De egenskaper som gör Wagners beundrare så entusiastiska är ofta de samma som stöter bort hans belackare, som exempelvis hans dragning åt extremerna i alla aspekter av kompositionen. Även om han till bristningspunkten tänjde på gränserna för harmoni och operamässighet, blev resultaten av hans musikaliska koncept alltid ytterst återhållsamma. Paradoxalt nog är det denna återhållsamhet som definierar hans skapelsers unika omfång. Kanske såg han det som nödvändigt att använda somliga enskilda element sparsamt för att kunna göra effekten av sina Gesamtkunstverk – allkonstverk – ­desto större och mer oväntad.

Ett bra exempel på Wagners ekonomi hittar man i inledningen till första akten av "Valkyrian", i vilken en häftig storm rasar. Till och med Beethoven använde sig av orkesterns samtliga instrument för stormen i sin sjätte symfoni, och med tanke på den instrumentering som var tillgänglig för Wagner kunde man tänka sig att hans storm skulle anta än mer magnifika proportioner.

Men i stället låter han enbart stråkarna svepa fram stormens fulla kraft. Resultatet blir ett mycket mer direkt, naket och intensivt dån än en fullständig Wagnersk orkester med horn och pukor kunnat åstadkomma. Det är de precisa anvisningar Wagner ger i partiturens dynamiska struktur som väcker musikens känslosamhet. Wagner var den första tonsättare att mycket medvetet beräkna och eftersträva de dynamiska stegringarna.

Wagners musik är ofta komplex, ibland enkel, men aldrig komplicerad. Skillnaden är subtil, men "komplicerad" innebär i denna bemärkelse bland annat brukandet av onödiga mekanismer eller tekniker som hotar att fördunkla musikens innebörd. Detta finns inte i Wagners musik. Komplexitet, å andra sidan, finns alltid hos Wagner i form av flerdimensionalitet. Det vill säga: musiken är alltid uppbyggd av många lager, som var för sig kan tyckas vara enkla men som sammantagna utgör en komplex konstruktion. När han förändrar ett tema eller utökar det, sker det alltid i en anda av flerdimensionalitet. De enskilda övergångarna kan ibland vara simpla men aldrig primitiva. Med andra ord är hans komplexitet alltid ett medel och aldrig ett mål i sig. Den är också alltid paradoxal, eftersom effekten kan bli intensivt känslosam, rentav förbluffande känslofull. I sitt litterära verk "Opera och drama" skrev Wagner:

"I dramat måste vi medvetandegöras genom Känslan. Förståelsen säger oss: 'Så är det', bara sedan Känslan har sagt oss: 'Så måste det vara'."

Jag tycker det är viktigt att undanröja somliga missförstånd och oriktiga påståenden om Wagner just för att uppfattningarna om honom ofta är så förvirrade och omtvistade. Jag vill också diskutera icke-musikaliska sidor av Wagners personlighet, och bland dessa finns förstås hans notoriska och oacceptabla antisemitiska uttalanden.

Antisemitismen var inte en ny företeelse i 1800-talets Tyskland. Det var först 1669 som det blev tillåtet för judar att röra sig någorlunda fritt i Berlin med omnejd, och då var det ändå bara rika judar som tilläts bosätta sig där. Judar på genomresa i Berlin var tvungna att ta vägen via Rosenthal-porten, som annars bara användes för boskap, och tvingades betala samma skatt som en bonde eller handelsman hade fått betala för sina djur eller varor. Judar, i motsats till hugenotter, var förbjudna att äga mark, att handla med ull, trävirke, tobak, läder och vin, samt att inneha ett yrke. Judarnas liv var fulla av skatter som pålades resor, giftermål, födelser och en mängd andra företeelser.

Man måste se Wagners antisemitiska uttalanden mot denna bakgrund. Hans tids antisemitism var en vittspridd sjukdom sedan urminnes tider, även om judar var accepterade, respekterade och rentav uppburna på sina håll i det tyska samhället. Ett rågat mått av antisemitism var en obestridlig beståndsdel i det sena 1800-talets europeiska nationalistiska rörelser. Det fanns ingenting konstigt i att skylla alla aktuella problem – politiska, ekonomiska, kulturella – på judarna.

Den historiska bakgrunden ändrar inte det faktum att Richard Wagner var en hätsk antisemit av värsta slag vars uttalanden är oförlåtliga. Anledningarna till hans antisemitism var delvis framgången för hans judiska konkurrenter Felix Mendelssohn och Giacomo Meyerbeer. Några av de negativa karaktärsdrag som Wagner anklagade judarna för att besitta – själviskhet och egennytta – delade han i själva verket, och de fick honom att göra vissa undantag i den antisemitiska övertygelsen. Utan Hermann Levi skulle han aldrig ha fått en så briljant dirigent för sin "Parsifal" och utan Joseph Rubinstein skulle en bearbetning för piano av "Lohengrin" aldrig ha förverkligats under Wagners livstid.

Wagner publicerade ursprungligen essän "Judiskheten i musiken" 1850 under pseudonymen K Freigedank (K Fritanke) i Neue Zeitschrift für Musik i Leipzig. 1869 publicerade han den på nytt som ett flygblad i eget namn. I detta verk skriver han:

"Juden – som, vilket alla vet, har en helt egen Gud – utmärker sig i vardagslivet framför allt genom sitt utseende, vilket, oavsett vilken europeisk nationalitet han tillhör, besitter något frånstötande utländskt gentemot den aktuella nationaliteten: vi känner instinktivt att vi inte vill ha något att göra med någon som ser ut så."

Den enda revidering av detta omdöme han någonsin tillät sig var i ett samtal med hustrun Cosima sent i livet: "Om jag skulle skriva om judarna igen så skulle jag säga att jag inte har något emot dem. Det är bara det att de kom till oss tyskar för tidigt, vi var inte tillräckligt förberedda på att införliva dem."

Offentligen stöttade han emellertid än mer våldsamt antisemitiska ståndpunkter – han beskrev "den judiska rasen" som "born fiende till sann mänsklighet och allt ädelt den står för". Han hävdade att judarna "kör oss tyskar i botten, och jag är kanske den sista tysken att stå rakryggad gentemot judendomen, som redan styr allting".

Som vi har noterat i och med de nutida europeiska debatterna kring integration så har rasistiska uttalanden, vare sig det gäller judar eller, som på senare tid, muslimer, absolut inte försvunnit från den samhälleliga agendan.

Theodor Herzl, sionismens grundare, drabbades som framgångsrik journalist av den ökande antisemitismen i Österrike och Frankrike och förespråkade till en början en fullständig assimilering av judarna. Intressant nog var Herzls ordval i grunden inte olikt Wagners då han beskrev judarnas ställning i det tyska samhället. 1893 skrev Herzl att "för att råda bot på det onda" måste judarna "göra sig av med de egendomligheter för vilka man med rätta förebrår dem". Man måste "Döpa judepojkarna" för att låta dem undslippa väldigt svåra liv. "Untertauchen im Volk!" – gå upp i folket – löd hans uppmaning till den judiska befolkningen.

Richard Wagner talade också om Untergang, eller uppgivande: "betänk att endast en sak kan frälsa er från det som tynger er: Ahasverus frälsning – uppgivandet [der Untergang]!" Wagners slutsats om det judiska problemet var inte bara verbalt likt Herzls: både Wagner och Herzl förespråkade de tyska judarnas emigration. Det var Herzls uppfattning om den europeiska antisemitismen som fick honom att vilja grunda en judisk stat. Hans vision påverkades av den europeiska liberalismens tradition. I romanen "Altneuland" [Gammaltnyttland] från 1902 beskriver han hur ett judiskt statsbyggande i Palestina skulle kunna se ut: arabiska invånare och andra ickejudar skulle ha lika politiska rättigheter. Med andra ord: Herzl förbisåg inte det faktum att Palestina var befolkat av araber när han utvecklade idén om en fristående stat för Europas judar.

Dagens verklighet ser, som vi alla vet, annorlunda ut.

Även i dag finns det många israeler som betraktar palestiniers vägran att erkänna staten Israel som en fortsättning av den europeiska förkrigstidens antisemitism. Det är emellertid inte antisemitism som skapar grund för palestiniernas förhållande till Israel, utan snarare motståndet till delandet av Pale­stina när Israel skapades och till dagens inskränkningar av lika rättigheter, till exempel rätten till en självständig stat. Palestina var helt enkelt inte ett öde land (som israelitisk nationalistisk myt hävdar). Det kunde på sin tid snarare beskrivas med de ord som två rabbiner beskrev det, när de besökte området för att utvärdera det som en potentiell judisk stat: "bruden är vacker, men hon är redan gift".

Än i dag är det tabu att i israelisk offentlighet konstatera att staten Israel grundades till priset av ett annat folk.

Ett annat tabu man upprätthåller i Israel är uppförandet av Wagners verk inom landets gränser. Först och främst måste jag säga att ryktet om att mitt framträdande 2001 tillsammans med Staatskapelle Berlin – där Förspelet och "Isoldes kärleksdöd" från "Tristan och Isolde" framfördes – skapade tumult, är en myt som numera, mer än tio år senare, har kilat sig fast i mångas uppfattning. Styckena spelades som extranummer efter en 40 minuter lång diskussion med åhörarna. Jag föreslog att de som ville gå skulle göra så. Bara mellan 20 och 30 personer som inte ville höra Wagners musik lämnade konsertlokalen. Återstoden applåderade orkestern så entusiastiskt att jag fick känslan av att ha gjort något värdefullt. Det var först nästa dag som grälet uppstod, när en del politiker kallade konserten för en skandal trots att de själva inte varit närvarande.

I tredje rikets dagar spelades Wagners musik fortfarande av judar i Tel Aviv av inga mindre än dåvarande Palestinska symfoniorkestern, nuvarande Israel Philharmonic Orchestra. Strax efter andra världskrigets slut, då det blev känt att judar hade sänts till gaskamrarna ackompanjerade av somliga Wagner-stycken, blev uppförandet av Wagner med rätta tabuförklarat av respekt för de överlevande och offrens anhöriga. Detta gjordes inte på grund av Wagners antisemitism, utan på grund av nazismens missbruk av hans musik.

Wagner kan ha varit den viktigaste personliga och ideologiska förebilden för Adolf Hitler, en sorts "föregångare" som Joachim Fest skriver i sin Hitler-biografi. Hitler kallade honom "det tyska folkets största profet" och inarbetade Wagners mytologi i den nazistiska ideologin. Men hur motbjudande Wagners antisemitism än må vara, så kan man knappast hålla honom ansvarig för Hitlers missbruk av hans musik och världsåskådning. Den judiske tonsättaren Ernest Bloch, till exempel, vägrade acceptera Wagner som en nazistisk egendom. "Nazisternas musik är inte ouvertyren till 'Mästersångarna i Nürnberg'", har han sagt, "utan snarare 'Horst Wessel'-låten. De har inte mer heder än så: mer heder förtjänar de inte och ska heller inte få."

Debatten om Wagner i Israel är intimt förknippad med det faktum att man inte har gjort några ansatser att skapa en judisk-israelisk identitet. Alla berörda parter fortsätter klamra sig fast vid gångna associationer som var helt begripliga och berättigade förr i tiden. Det är som om de på så vis ville påminna sig själva om sin egen judiskhet. Kanske är det samma omständighet som förhindrar många israeliter att se palestinier som medborgare med lika rättigheter.

När man fortsätter vidmakthålla ett tabu mot Wagner i dagens Israel innebär det, på sätt och vis, att man ger sista ordet till Hitler. Att vi accepterar faktum att Wagner verkligen var en profet och föregångare till den nazistiska antisemitismen och han kan hållas ansvarig, om än bara indirekt, för den slutgiltiga lösningen.

Detta är en åsikt som är ovärdig judiska lyssnare. De bör snarare låta sig influeras av sådana stora judiska tänkare som Spinoza, Maimonides och Martin Buber än av halvsmälta dogmer.

Läs mer:

Läs också Horace Engdahl (19/5), Camilla Lundberg (22/5), Göran Greider (31/5) och Martin Nyström (27/6) i DN Kulturs serie med anledning av Wagners 200-årsdag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.