Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

En supernova har brunnit till sitt slut

Amy Winehouse blev 27 år gammal.
Amy Winehouse blev 27 år gammal. Foto: Joel Ryan

I lördags hittades sångerskan Amy Wine­house död i sitt hem i London. DN:s ­Nanushka Yeaman minns en artist som tog självutlämnandet till nästa dimension.

Som en makaber sista magspark ­efter den fasansfulla fredagen i Oslo kom på lördagen beskedet att en av vår tids mest begåvade sångerskor dött rockstjärnedöden vid den ödesdigra åldern 27, i sitt hem i Camden.

Teoretiskt var det väntat, Amy Winehouse förutspådde till och med själv Club 27-medlemskapet 2008, men känslomässigt blev jag ändå överrumplad. Även om vi fått tusen bevis på motsatsen, har jag aldrig slutat hoppas på att hon ska lyckas bli ren och göra hejdundrande comeback. (Kolla bara på hur länge Keith Richards överlevt.)

I hoppfull pepp-anda har jag ordnat Amy Winehouse-fest där alla var utklädda till Amy (utom fyra som var ödes-exet Blake Fielder-Civil och två som var rehabpersonal). Försökt boka intervjuer med henne fast jag vetat att det varit kört. Och som ett alkoholistbarn bett för att hon inte ska dricka eller knarka före konserterna och paja allt.

Ibland har vi fått glimtar av hopp. Som när hon efter en överdos åkte till Västindien för att försöka bli fri från sitt missbruk. Och i samma veva skilde sig från Blake – fansens stora hatobjekt som fick henne att fastna i crack och heroin, men också inspirerade henne till mästerverket ”Back to black”.

Eller när hon så sent som i onsdags vågade sig upp på scenen igen med sin guddotter Dionne Bromfield, bara en månad efter sin Fukushima-artade turnépremiär i Belgrad – som av serbiska medier utnämndes till den värsta spelningen i stadens historia och ledde till att hela turnén ställdes in.

Det har helt enkelt alltid varit ett steg fram och tre steg tillbaka med 00-talets mest skönsjungande tågvrak. Bortkastad talang är alltid lika deprimerande, men i världens skräckfyllda fascination över en kvinnlig superbegåvnings utdragna självmord har några viktiga saker kommit bort:

1. Hur fantastisk Amy Winehouse var som låtskrivare och hur många av sina hittar hon skrev själv.

2. Hur stark debuten ”Frank” (2003) och dess remixer är, trots att den alltid hamnat i skuggan av genombrottsuppföljaren ”Back to black” (2006).

3. Vilket enormt inflytande denna ”one woman girl group” haft genom att sparka i gång retrosoultrenden på allvar. Winehouse var stilbildande på så många sätt bortom bikupemanen, och röjde vägen för Adele, Duffy, Veronica Maggio och oräkneliga andra. Som råbarkad och brutalt ärlig jazzgudinna var hon lika älskad av rapparna som av Elton John och mormor. Alltid genomskinlig. Alltid fenomenal på att matcha ljuva ackord med råa texter. Hon tog självutlämnandet till nästa dimension och brann snabbt och explosivt som en supernova. Man kan förbanna hennes självdestruktivitet, men den gav också hennes låtar ett isande djup som sundare kolleger saknar. Vilket hon troligtvis var smärtsamt medveten om.

Alla har inte velat Amy väl. Brittiska gam-medier har gottat sig i hennes förfall – och tveklöst påskyndat det, för att inte tala om den fullkomligt vidriga sajten whenwill­amywinehousedie.com som under flera år erbjudit en Ipod touch till den som gissar rätt dödsdatum.

En sak är säker – ”Rehab”-refrängen (”They tried to make me go to rehab, but I said no, no, no”) har aldrig haft en så bitter eftersmak.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.