Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Festival spränger gränsen mellan folkligt och fint

Concerto Italiano i Tyska kyrkan i Stockholm.
Concerto Italiano i Tyska kyrkan i Stockholm. Foto: Björn Bergenheim/Rockfoto
Stockholm early music festival

Plats: Sete Lágrimas (Finska kyrkan 8/6), Le Poème harmonique (Tyska kyrkan 9/6), Concerto Italiano (Tyska kyrkan 10/6), m fl.

Överraskningarna tränger in lite varstans under Stockholm early music festival. Till exempel kan en barockoboe tänjas på ett jazzigt sätt då Pedro Castro i portugisiska Sete Lágrimas får utrymme att variera en låt av Artur Ribeiro. Och den i övrigt tämligen strama ensemblen Le Poème harmonique charmerar med en valschanson som extranummer.

Att båda dessa stycken råkar vara tillkomna under 1900-talet visar därtill att begreppet tidig musik är tänjbart. Någon gång i framtiden, tänker jag, kommer festivaler att anordnas där akademiskt skolade musiker med estetisk upptäckarglädje framför verk av Cage och Ferneyhough i tidstrogna tappningar inför en publik som entusiastiskt armbågar varandra i sidorna. Tänk så det lät!, kommer åhörarna i Tyska kyrkan att viska.

Och gränsöverskridanden blir man van vid under SEMF-festivalerna. Det är ju inte bara de tidsmässiga rågångarna som vidgas under festivalveckan. Också de geografiska gränslinjerna har konsekvent trampats över under SEMF:s elva-åriga existens. Exempelvis bjuder Sete Lágrimas på en rundtur i de regioner där det portugisiska kolonialväldet satt sin politiska prägel och girigt inhämtat musikaliska influenser. Med två perfekt samsjungna tenorer avverkas vad som kan framstå som en internationell hitkavalkad, med sånger från Macau, Marocko och Mexiko.

Särskilt efterhängsna är några villancicos, där verserna har refrängkaraktär och blockflöjten står för riff-artade mellanstick.

Inte mindre slagkraftig är sång- och instrumentensemblen Le Poème harmonique. Med avstamp i några bordunbaserade sånger från 1400-talet arbetar man sig fram i historien, utan att tidens flykt blir särskilt kännbar. I några instrumentalstycken bryts säckpipor mot vevlira och teorb, i ett par sånger harmonierar tre röster a cappella.

Melodierna är smittande, ofta suggestiva, framförandena distinkta som om de slipats med smärgelduk.

Gränsen mellan folkligt och fint är också upphävd. Den som famlar efter kända tonsättarnamn får leta lite längre, men Concerto Italiano under Rinaldo Alessandrini smeker förväntningarna medhårs i fina framföranden av verk av Corelli och Vivaldi. Fast man utmanar också sinnena med en harmoniskt spännande triosonat av Giovanni Benedetti Piatti med märkliga blåtoner i andra satsen. Och den som inväntade extranumret på Cantus Cöllns konsert på fredagskvällen kunde glädja sig åt ett på en gång stramt och lekfullt framförande av en madrigal av Johann Cristoph Bach.

Detta, och mer därtill. Den enda gräns som inte överskridits är väl den goda smakens. Det är inte bara en fint upplagd och genomförd festival, den är också en kulturgärning där man lär sig genom att låta sig roas. Bästa sortens pedagogik.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.