Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Hanna Fahl: ”Baku, beautiful”, säger vakten som ­söker igenom min väska

Det första jag möts av på hotellrummet är en tidning, prydligt på nattduksbordet. ”Eurovision guests to witness anti-Azeri reports contrived” skriker rubriken ut. Vi besökare ska förstå att vår bild av landet är fel, att utländska medier och den armeniska diasporan har spridit lögner. ”Politisk pluralism och mänskliga rättigheter är fullt säkerställda i Azerbajdzjan”, står det.

Baku är rent. Fasaderna skrytigt ornamenterade och upplysta. Den gigantiska arenan Crystal Hall är färdigbyggd. Taxibilarna är nya och finns i överflöd. Den nya strandpromenaden är bred som en paradgata, men den saknar ett hundratal meter fram till arenan. Nästan färdig – men inte riktigt. Och här och där står lyxiga höghus som tomma skelett, halvklara. ”Baku is beautiful?” frågar taxichauffören. ”Baku is beautiful”, säger den azeriska kvinnan med guldtand jag möter på flygplatsen. ”Baku, beautiful” säger den beväpnade vakten som söker igenom min väska.

Vi tillresta behandlas som hedersgäster. Med silkesvantar guidas vi, hjälps, bjuds på baklava. Baku spelas upp för oss som en teater. Men det skaver. Ryktena sprids snabbt, en azerisk regimkritisk journalist lär ha misshandlats. På Euroclub, den officiella dagliga efterfesten, har dj:n förbjudits spela armenisk musik. Och kontrasten med förra årets färgsprakande tävling i Düsseldorf är drastisk: i Baku går inga enkönade par hand i hand, här finns inte en enda regnbågsflagga, ingen i pressrummet har schlagerfestlig fjäderboa. Ingen vågar.

Vi vet alla att vi är en del av den mest politiska Eurovision Song Contest hittills, brickor i ett spel. Men spelet är inte helt lätt att dechiffrera. Den azerbajdzjanska regimen älskar att vi är här: nu ska vi förevisas ett framtidsland. Spelar vi i deras händer? Samtidigt framstår försöken att dölja diktaturens fula sidor som löjliga, tidningen på hotellrummet som en parodi. Så barnsligt lätta att se igenom. Alla utländska journalister jag talar med är medvetna, mer än medvetna, om att det är omöjligt att bevaka tävlingen utan att förhålla sig till att vi befinner oss i ett land som inte upprätthåller mänskliga rättigheter. Är det bra att vi är här? Att det skrivs och talas om situationen i landet mer än någonsin? Samtidigt måste hela evenemanget kännas som ett hån för landets fattiga befolkning. Baklavan vi matas med, de nya hotellen vi bor på, bostäderna som rivits för att ge plats åt Crystal Hall.

Efter förra veckans homohatiska hackerattack på fansidan ESCtoday.com bad tyska prinz.de European Broadcasting Union om ett offentligt uttalande kring händelserna, och EBU:s presstjänst svarade att hackergruppen agerat på felaktiga premisser: ”Vi är här för att arran­gera Eurovision Song Contest, inte en gayparad”. Vi är alla medvetna om det politiska spelet, försöker hantera det – alla utom EBU, som stoppar huvudet i sanden och låtsas som ingenting. Gör de rätt? Ska en musiktävling bara få vara en musiktävling oavsett omständigheter, precis som ett OS är ett OS även om det hålls i Kina?

Det är svårt. Fasaderna runt oss här i centrala Baku är solida, skådespelet välregisserat. I Crystal Hall repeterar artisterna, på kvällarna hålls cocktailpartyn. ”Baku is very beautiful” säger hotellföreståndaren när jag äter frukost.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.