Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

Här tänds Sveriges nya stjärnor

Foto: Roger Turesson

Festivalsommaren närmar sig och med den debatten om andelen kvinnliga artister på scen. Tensta Gospel Choir som fyller 20 år har lyckats skapa det Musiksverige ropar efter: en plantskola för unga framtidsröster. Lykke Li, Sabina Ddumba och Mapei är tre som vuxit här.

Gud, vad det skrattas – i varje rum i Tenstakyrkan faktiskt.

I den luftiga gudstjänstlokalen är det ungdomskören Joyful Noise, under ledning av Dinah Yonas, som själfullt slänger runt gospeltoner som träffar väggarna, bänkarna och det stora takpartiet med fönster och studsar tillbaka. De rör sig som i en kokande gryta av handklapp och lycka.

Nere i församlingslokalen har Tensta Gospel Choir samlats runt körledaren Cedwin Sandanam och sätter arrangemang till Beatles ”All you need is love”. Det går väldigt snabbt och det låter fantastiskt, här finns få tveksamheter och ett oerhört tajt samarbete mellan dirigenten Sandanam och laget.

Det är måndagskväll – en närmast helig dag för medlemmarna – och barn springer runt och busar och våren är på väg, men kvällningen är kylig. Många som befinner sig i dessa lokaler i den här stunden var inte ens födda när Tensta Gospel Choir startades 1996 av Michelle Nakagawa.

Hon har grundat ett flertal körer, varav Tensta och Stockholm East Gospel Choir är de mest kända. I dessa har stjärnor varit med och funnit sin väg fram. Att stötta och hjälpa varandra – fadderskapet – har varit viktigare än att fungera som ett drivhus för solokarriärer, men det är ofrånkomligt att det även har blivit så.

Lyssna. Tensta Gospel Choir repar

 

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm, en vardagskväll. I entréplan sitter människor och läser eller studerar. Seminarier pågår i olika rum. Det är rörelse och samtidigt helt lugnt. Michelle Nakagawa har valt platsen med omsorg. Huset står för precis det hon står för – det är öppet, välkomnande och alla har en plats.

I dag bor hon i innerstaden och studerar till psykolog, men hennes historia började i Japan 1969, där hon föddes till en familj med en finsk mamma och en japansk pappa. Som fyraåring gick flyttlasset till Sverige och till det då nybyggda Tensta, efter föräldrarnas skilsmässa.

Foto: Roger TuressonTre år senare fick hennes bror återvända till Japan, för att hennes pappa inte kunde få barn med sin nya fru. Uppoffringen tog hårt på Michelle Nakagawas mamma och i familjen fanns både kriminalitet och missbruk. Tillvaron kantades av oförutsägbarhet och oreda.

– Diskon var jättestor när jag var i 13–14-årsåldern, berättar hon. Sedan kom hiphopen. Det fanns folk som var tidiga i Stockholm och med den vågen kom Kungsankravallerna. Vi hängde i Kungsan nätterna igenom med folk från hela stan. Jag fattade det inte då, men man nätverkade. Folk var kreativa. Dansen var min första kärlek, men mot slutet av den här perioden kom musiken, med Titiyo och Magnum Coltrane Price.

När sommaren tog slut var det fritidsgårdarna i Tensta, Hjulsta och Rinkeby som gällde. Hemma kunde hon inte vara och dessa samlingsplatser hade resurser, staden satsade på ungdomarna och deras fritidssysselsättningar. Hon minns med förtjusning att det arrangerades minst två diskon i veckan.

– Jag var ganska viljestark, det fanns flera saker som jag ville göra tio år för tidigt. Bland annat studerade jag ljudteknik, men det var alltid svårt att ta sig in i killgängen. Jag hade hiphopkvällar. Jag fick vara konferencier på Tensta marknad. Jag startade en dansgrupp där jag coachade några tjejer. Vi turnerade lite, sydde upp våra egna kläder, mixade musiken – allt.

Hemförhållandena skulle till slut bli henne övermäktiga. De svårare ämnen hon hade att hantera på naturvetenskapliga linjen kunde hon inte koncentrera sig på.

– Jag var skötsam egentligen, men blev allt mer strulig i skolan, förklarar Michelle Nakagawa. Mina omständigheter gjorde att jag inte kunde avsluta mina gymnasiestudier. Så två månader före studenten hoppade jag av och började jobba på fritidsgården.

Åren gick och hon träffade en man som var del av Swemix, det dj-kollektiv som lade grunden till Denniz Pops framgångsrika Cheiron studios där världsartister som Britney Spears och Justin Timberlake har spelat in hits. De fick barn ihop när hon var 20 och dansen fick snart ge vika för sången. För att öva sin röst gick hon med i den lokala kyrkokören i Skogås, där hon bodde.

Kören skulle, utan att egentligen sjunga i den genren, vara med på Stockholm gospelmusikfestival. Det förändrade Michelle Nakagawas liv. Hon famlar lite efter orden när hon berättar, visar med händerna:

– Det första som hände var att det kom in en gästkör från USA. Gamla, unga – jag minns en kvinna som gick med käpp. De sjöng så att håret blåste bort. Det var helt fantastiskt. Jag tänkte att det är det här jag vill göra. Jag skiter i mina popstjärnedrömmar.

Det kom in en gästkör från USA. De sjöng så att håret blåste bort. Jag tänkte att det är det här jag vill göra. Jag skiter i mina popstjärnedrömmar.

Något sa henne att hon kunde, som hon beskriver det, ”leda den här typen av musik” och hon började hålla i körövningar. Efter några månader bröt hon sig tillsammans med några andra loss och startade Maria Gospel.

För att bli en ännu bättre sångerska sökte hon sig till Stuvstakyrkan, där en gästinstruktör – Derek Huntsman – hörde hennes starka röst och kallade fram henne. Det visade sig att han skulle dra ihop en kör för att sätta upp en gospelversion av Händels ”Messias” och i det sammanhanget fann hon ännu fler människor med samma passion.

– Vi var inte riktigt välkomna i Skogåskyrkan och började göra upp planer, säger hon. I samband med en gospelfestival i Stuvstakyrkan träffade jag ett par som tillhörde Trefaldighetskyrkan på Östermalm, som numera är köpt av Jonas Åkerlund. Där grundade jag Stockholm East Gospel Choir 1994.

– Vi var en plantskola som drog till oss många begåvade personer, bland dessa programledaren och sångaren Mogge Sseruwagi, Laila Adéle, som har varit med i Melodifestivalen, och Therése Neaimé som är framgångsrik i Mellanöstern. Robyn var med vid något tillfälle.

Foto: Roger TuressonFoto: Roger Turesson

Framgångarna ledde till nya uppslag. Michelle Nakagawa älskade fortfarande sin uppväxts Tensta, hade jobbat där som fritidsledare flera år efter att hon flyttat och ville bygga något nytt.

– Jag hade haft det här tjafset i min barndom, det hade varit skitsvårt, och jag ville göra något för mitt område. Jag visste att man hade skurit ned på fritidsgårdsverksamheten och att det varit väldigt struligt där ute. Så jag försökte starta en gospelkör, men Tenstakyrkan var inte intresserad.

– Paret i Trefaldighetskyrkan var eldsjälarna bakom Spånga Blåbandsförening, en ideell förening som jobbar med integration. Tillsammans med kyrkan på Östermalm och Tenstakyrkan startade vi en ungdomskör i Tensta. Stockholm East skulle vara fadderkör. Det är en viktig del av idén bakom mina körer.

Finansiering fick de bland annat genom Allmänna arvsfonden. 1996 kunde de dra i gång Tensta Gospel Choir. För att locka medlemmar uppträdde Stockholm East Gospel Choir på fritidsgården i Hjulsta. När de var klara för kvällen kom fem–sex unga tjejer genast fram och ville vara med.

– De var så här: ”Wow! Det här vill vi göra!”, säger Michelle Nakagawa.

Foto: Roger TuressonDoreen Ndagire i en själfull stund av höga toner. Foto: Roger Turesson

Längs Järvafältets nordvästra delar ligger betongförorterna som ett pärlband. Kista, Husby, Akalla på ena sidan – Rinkeby, Tensta, Hjulsta på andra. Kring den gröna kilen bor många människor med utländsk bakgrund och några av dessa områden tillhör landets fattigaste. Men här finns också en stark gemenskap och massor av kreativitet.

Michelle Nakagawa beskriver det bäst:

– Jag har inte rest så mycket för att jag har jobbat så mycket ideellt, men jag känner att jag har varit i hela världen och jag använder än i dag de erfarenheterna, vad jag än gör.

Vi möter 35-årige Cedwin Sandanam i Tenstakyrkan. Han har varit del av Tenstakören sedan han som 16-åring blev hitdragen av en kompis. Kören bestod då till stor del av tjejer, vilket tonåringen uppskattade mycket. ”Det här är ju jackpott”, tänkte han.

Cedwin Sandanam berättar om sin uppväxt i Vällingby i Stockholm med föräldrar från Sri Lanka och hur han upptäckte Veronica Maggio och såg till att hon skrev kontrakt med Universal. Både han och storebrodern är födda i Sverige och han har alltid älskat musik. Pappa, som var läkare till yrket, ordnade fester med tamilska musiker från Sydindien och Sri Lanka.

– Där tror jag att jag har fått festfixarådran, att vilja arrangera och leda, säger han. Den första klubb jag arrangerade var jag inte ens gammal nog att gå på själv. Jag har hängt i vartenda Folkets hus i hela Stockholm. Faktum att är min pappa nu har spelat in sju skivor på sitt språk.

Foto: Roger Turesson

När Cedwin Sandanam började i kören var Michelle Nakagawa körledare och han var, beskriver han, ”den ordentlige pojken”. Han tyckte inte att han sjöng särskilt bra och det tog en månad eller två innan han landade i hur man förhåller sig till andra körsångare.

Precis som Michelle Nakagawa har Cedwin Sandanam ett minne från Stockholm gospelkörfestival, han kallar det ”min smocka i ansiktet-upplevelse”. Hur duktiga sångarna var, hur härlig musiken lät. En annan stark hågkomst är just Michelle, som han beskriver som en oerhört varm människa.

– Och gemenskapen, genom sången och att få skapa tillsammans. Jag är inte nostalgiker och har inget bra minne, men det fanns en otroligt öppen vänskap och fokus på att vara vänlig. Att vara sig själv uppmuntras här, till skillnad från i orkestrar och andra typer av körer där estetiken ligger mer i att hitta en stark samklang. Här är klangen att individen får höras.

Efter en stund börjar kören ramla in. En av medlemmarna har med sig ett team från SVT. Vi förflyttar oss till ett mindre rum.

Tensta Gospel Choir består i dag av 35 personer som uppträder i massor av olika sammanhang. De har gjort reklamfilm, varit med i Melodifestivalen och sjungit i ”Allsång på Skansen”. I Tenstakyrkan ger de dock utan kostnad två konserter per år och deltar även i gudstjänster.

Cedwin Sandanams målsättning är att de ska bli ytterligare fem personer, för att det är ett gospelsound han tycker om. Fram till 90-talet var det vanligare med större körer, men att turnera med många medlemmar är dyrt.

– Jag gillar energin det förmedlar, det blir 40 berättelser på något vis. Men det är svårt att göra moderna låtar i så stora arrangemang och vi är en sådan kör där varje individ får ta plats. Få av våra inspelningar fångar upp den energi och den glädje vi förmedlar. I tv eller på skiva låter vi ännu inte lika vasst, tycker jag.

I likhet med Michelle Nakagawa pratar Cerwin Sandanam om att ”musiken måste fortsätta”. Det innebär alltså att ha faddrar i de olika körerna och att bygga vidare genom exempelvis ungdomskören Joyful Noise.

Foto: Roger TuressonOlivia Persson-Yonas, Amanda Persson-Yonas och Prince Mturiki Mpedzisi leker efter kvällens repetitioner. Foto: Roger Turesson

Det är ett hårt, i princip alltid ideellt, arbete. Michelle Nakagawa orkade i 15 år med Stockholm East Gospel Choir, och då hade hon under tre år även styrt Tensta Gospel Choir, innan hon lämnade över dirigentpinnen till Kåre Tham. Mot slutet lyssnade hon inte ens på musik hemma, för att det tog så mycket kraft.

Körerna samlar en mängd medlemmar – hundratals genom åren – med olika trosinriktning. En del skulle snarare se sig som muslimer än som kristna, andra är inte alls troende.

– Jag minns när jag började att det var en utmaning för mig att sjunga ”Jesus, du är allt”, berättar Cedwin Sandanam. Jag hade ingen relation till Jesus. Mamma är katolik, så jag har varit i kyrkan en del. Pappa är läkare, det är en religion i sig. Då kommer jag ihåg vad Michelle sa, och det bär jag med mig och för vidare: ”Det Jesus representerar är ovillkorlig kärlek och respekt och kan man tro på det så kan man sjunga om Jesus.” Det kunde jag ta till mig. Sedan har min tro vuxit under resans gång, nu är den självklar. Men länge var gospel mer en häftig musikgenre, för jag gillar soul, hiphop och r’n’b. Så var det nog för de flesta.

Ni är ju här för att sjunga, inte för att integrera människor, men sången blir ändå en väg till någon form av integration. Reflekterar du över det?

– Vi heter Tensta Gospel Choir, vi är i Tensta, men sanningen är att vi har ganska litet lokalt engagemang. Jag tror samtidigt att vi har en annan uppgift: Vi har körmedlemmar från hela stan, jag kan inte ens nämna alla nationaliteter, med olika socioekonomiska förutsättningar. I samband med våra spelningar vallfärdar folk hit, i ett annat syfte än att titta på brinnande bilar. Jag vill tro att det faktiskt ger en effekt, att man får en annan bild av Tensta, skapar nya associationer. Det kan leda till en annan, öppen syn på förorter i stort. Vi tar inte i politiska frågor. Vi vill inte vara emot någonting, vi vill vara en kör som är för saker.

Foto: Roger TuressonKörmedlemmar blir äldre och får barn, men många vill ändå stanna kvar. Foto: Roger Turesson

Kören har redan börjat värma upp. Det är påsklov och många saknas men övningarna fyller rummet utan större ansträngning. Cedwin har genomgång när Dinah Yonas, ungdomskörens ledare, kommer in i rummet:

– Vi firar fem år i efterskott och det finns hur mycket fika som helst, så om ni har en paus – kom och ät, säger hon och får förtjusta utrop till svar.

Körerna applåderar och uppmuntrar varandra. Och de skrattar, ofta.

Här har många unga talanger funnit sin sång eller hittat en väg fram. Bland de före detta sångarna i Tensta Gospel Choir och Stockholm East Gospel Choir finns namn som Sabina Ddumba, Mapei, Lykke Li, Zhala, Linda Pira och Kristin Amparo.

Det är den där plantskolan, utan att det riktigt är meningen. Som Cedwin Sandanam konstaterar:

– Vår roll är absolut inte att få fram artister, för då är de inte kvar i kören och det är ju tråkigt. Vår roll är att stärka individer, att kunna bygga en självbild och en självkänsla. Dels bland våra medlemmar – kan vi få en person att vara lite gladare, mer positiv och konstruktiv och den personen möter 20 andra på en vecka kan det få en jätteeffekt. Dels för vår publik – om vi uppträder inför 5.000 pers och kan sprida den känslan, vad händer dagen efter?

– Samtidigt, om någon hittar sig själv i sången i körsammanhang och vill hålla på med musik är det otroligt kul. Det är en jätteframgång för mig som ledare och för oss som kör. Det man ska komma ihåg är att det finns många sådana segrar i kören, men det är inte en mindre framgång för att det inte syns i tv eller hörs på radio.

Foto: Roger TuressonKramkalas. Måndagskvällarna är närmast heliga för Tensta Gospel Choir. Foto: Roger Turesson

Karin Karlsson är styrelsemedlem i Livemusik Sverige och programchef på Malmö live. Hon ser initiativ som Tensta Gospel Choir som oerhört viktig för att säkra den framtida tillväxten av framför allt kvinnliga artister, i synnerhet när musikskolorna blir färre och oftare kostar pengar.

– Vi har alldeles för få tjejer som representerar på scen. Det är ett omfattande problem som branschen har blivit mycket mer medveten om de senaste åren. För tio år sedan var det ingen som brydde sig, hävdar hon. Det finns även ett inifrånarbete som måste ske, det var och är till exempel ojämställt vilka som bokar artister.

– Tensta Gospel Choir är ett perfekt exempel på den typ av plattformar som är avgörande om vi ska ha ett jämställt musikliv. Det är sådant som stat, kommun och region måste stödja och ge bidrag till. Det gäller även exempelvis musikkollektivet Femtastic och Popkollo. De behöver få spelningar, tillgång till lokaler, platser att vara på.

Livemusik Sverige har startat en arbetsgrupp som ska jobba hårdare med frågorna.

– Hur ser man till att en ort som Sorsele får samma tillgång till musik? Hade vi fått fram en Sabina Ddumba om Tensta Gospel Choir inte hade funnits? En person som Zara Larsson påverkar jättemycket, men branschen behöver hjälp med både jämställdhetsarbete och mångfald.

I kyrkorummet sjunger Tensta Gospel Choir ”Worth” av Anthony Brown och Group Therapy, en av dagens stora stjärnor inom gospelmusiken, medan Dinah Yonas packar ihop det sista. Kvällen har fallit över orten och kören övar inför 20-årsjubileumskonserten. Den 13 november i år står de på Kungliga Operans scen.

Foto: Roger TuressonMarvin Asante, Micke Haglund, Doreen Ndagire och Prince Mpedzisi. Foto: Roger Turesson

Fakta.Sju som sjungit med kören

Seinabo Sey

Sabina Ddumba

Lykke Li

Robyn

Mapei

Linda Pira

Kristin 
Amparo

Datum.Söndag 13 november

Tensta Gospel Choirs jubileumskonsert på Operan i Stockholm.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.