Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

Joni Mitchell får världen att verka oändligt stor

Foto: Jack Robinson/Getty/TT

I dag fyller sångerskan Joni Mitchell 70 år. Hon revolutionerade popmusiken, skriver Malena Rydell, som vill slita ut henne ur det myskdoftande giftskåpet.

När Joni Mitchell låter sig intervjuas av rocktidningen Uncut inför 70-årsdagen är hon tvär och rolig. Hon säger att Bob Dylan är en talanglös musiker. Hon talar om sin storhet och sin originalitet. Hon slår fast att alla feminister är aggressiva ”amazoner” som hon inte vill veta av. Hon dömer ut sin egen generation, som till slut började leva precis samma konventionella konsumtionsliv som de föräldrar de gjorde uppror emot. Och hon säger emot sig själv så ofta att det är omöjligt att veta vad hon menar och vad som är ett slags trots mot den rockjournalistik som ända sedan det sena 60-talet placerat henne i ett myskdoftande giftskåp.

Fast jag i alla år velat slita ut henne därifrån var det först när jag läste Sheila Wellers ”Girls like us. Carole King, Joni Mitchell, Carly Simon and the journey of a generation” – antagligen det bästa som skrivits om 60- och 70-talens singer/songwriterscen – som jag verkligen förstod hur bra Joni Mitchell är. Trots att musiken ju var densamma. Men det var som om jag hörde den på nytt.

Det är en uppenbarelse att läsa Wellers berättelse, fast man hört den berättas så många gånger om, men det är ändå som om den är ny, då den för en gångs skull inte har Bob Dylan som epicentrum. Här är han en av många. James Taylor är med som killen alla är ihop med men ingen riktigt står ut med. Neil Young dyker upp i marginalen.

Carly, Joni och Carole revolutionerade sin generation så mycket mer än dem, eftersom de vände uppochned på många musikaliska begrepp, och slet hårdare, från en position som var mycket svårare att skaffa sig.

Medan Joni Mitchell stod och balanserade gitarren på sin höggravida mage, kväll efter kväll på kanadensiska coffee houses, tillbringade Bob Dylan flera månader med att läsa gamla artonhundratalstidningar på New York Library. En stor del av folkmusikvågen på 60-talet handlade om att göra historisk research, och imitera gamla folksångare.

Det fanns så mycket som Joni Mitchell hade att vända uppochned på.

Snart skulle hon flytta till Los Angeles och förändra popmusiken så mycket att det inte går att mäta. Kvar i ett arkiv låg en adoptionsattest: ”Mother left Canada to pursue a career as a folksinger.”

När hon började spela sig fram på folkmusikhak var hon gift med mannen vars efternamn hon ännu bär, fast hon pratat skit om honom sedan dess. Det var redan då uppenbart att Chuck Mitchell var ett slags avstamp, och själva motsatsen till allt hon skulle bli. Han sjöng sånger om krig och vin på den lokala baren. Hon sjöng om spetsar och läder och bohemiska möbler och fick världen att verka oändligt stor. Kvinnorna i publiken lyssnade och kände igen sig. ”Det jag inte förstod på den tiden var det här med identifikation”, berättar Chuck Mitchell för Sheila Weller fyrtio år senare.

Det finns fantastiska skildringar av den tiden, när det fortfarande är en skam att föda ett ”oäkta barn”, precis innan popkulturen börjar gro: Ian McEwans roman ”På Chesil beach” eller ”Mad men”-avsnitten, precis innan Don Draper tippar över i lsd-eran. Men inget kan bli lika gripande som Joni Mitchells berättelser efter att lämnade bort sin dotter.

”Girls like us” är full av neddykningar i de där åren då allt stod och vägde och det sextiotal som skulle gå till historien ännu inte hänt. När det faktiskt inte ens syntes vilka kulturella revolutioner som var på väg, beroende på var man befann sig.

För att förstå Joni Mitchell – och för att förstå varför hon fortfarande, när hon fyller 70, låter så tvär och osäker på samma gång – måste man nog förstå hur fullkomligt annorlunda musikvärlden var före henne.

En kväll i Philadelphia 1966, när Chuck och Joni spelar ihop som vanligt, börjar hon plötsligt berätta en historia om en kvinna som tar hem en man för ett one-night-stand. Joni berättar om huset där hon bor, beskriver i detalj hur det ser ut. Där ligger en indisk matta, hon har en flaska vin, och ett jättevackert österländskt badkar med tassar, och längst in i hörnet står en ”tongue-and-groove-dove-tailed bed”.

Varför i hela världen pratar den här snygga kvinnan så mycket om möbler? undrade männen.

Malena Rydell är chefredaktör för Tidskriften Arena och ny(gammal) medarbetare i DN Kultur.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.