Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Livet enligt Robyn

Nästan tjugo år har gått sedan debuten, fyra år sedan succén med ”Body talk”. Nu är Robyn tillbaka, men den här gången dansar hon inte ensam. Efter de deppiga åren i början av karriären har hon börjat om, startat eget och omger sig numera med människor hon litar på. Lördagsmagasinets Hanna Fahl möter den svenska världsstjärnan i ett långt samtal om livet, döden och feminismen.

Robyn är i Los Angeles i en bil som inte rör sig. När hon tittar ut genom fönstret ser hon en stor byggarbetsplats som ska bli ett nytt hus i downtown LA.

– Det är en gammal stadskärna som har börjat få nytt liv efter årtionden av förfall. Snart ska vi åka upp på motor­vägen och in i Hollywood, vi ska filma i Griffith park i dag. Men just nu står trafiken alldeles stilla. Det är rätt jobbigt, vi försöker hinna fram till inspelningsplatsen före solnedgången.

Vi pratar i telefon. Hennes dag har just börjat, även om klockan är kvart över sex på kvällen hennes tid. Hon har filmat hela natten, gick och lade sig sju på morgonen.

– Nu sitter vi här i bilen. Jag, chauffören, Jonas som är assistent, och José som hjälper till att hålla reda på mina kläder. Haha, alla mina kläder! Jag har bara en outfit i den här filmen.

Filmen är en bilreklam som ska börja rulla några veckor senare, Volvos uppföljare till den uppmärksammade reklamfilmen med Zlatan. Robyn ville själv spela in den delvis här, i Los Angeles.

– Jag har haft en ganska komplex relation till LA under många år, men jag har lärt mig att tycka om staden. Jag var här mycket som tonåring, och jag var ganska olycklig här. Jag kände aldrig att det var en plats jag ville vara på, till för några år sedan när jag började jobba på ett annat sätt, träffade andra människor och hittade lugn och ro. Det blev som en helt annan stad. Det är både en storstad och något annat, en ingenting-plats, man kan försvinna här.

Men Los Angeles är också en ikonisk stad som skildrats ändlösa gånger på film och tv.

– Det har varit roligt för mig att erövra den. Först var det bara oändligt och odefinierbart med anonyma människor. När jag var yngre var det bara ångest. Men så hittade jag en annan sida av det, en vanlig stad med vanliga människor.

Sedan några år tillbaka har hon ett hus i LA. Hon har inte hunnit vara där så mycket än – en turné kom emellan, jobb på andra platser – men hon kommer att vara där mer framöver.

– Men jag tror inte att jag kommer att flytta till USA någonsin.

Varför?
– Det är så långt borta från alla jag känner, hela min familj. Det tar lång tid att resa, man får jetlag, det går inte att bara åka hem för någons födelsedag.

Vi säger hej då.

– Nu rullar trafiken på lite här, det känns som att vi kommer att klara solnedgången.

En vecka senare hämtar Robyn mig med bil vid pendeltågstationen i Gnesta. Hon är hemma från Los Angeles igen och ska filma de sista scenerna i reklamfilmen i skogen här ute. Träd, solnedgångar och soluppgångar, miljöbilder där Robyn själv inte är med. Vi ska åka till huset hon har här, men först förbi Södertuna slott där produktionsteamet bor och just nu har möte. Filmen regisseras av Max Vitali som har gjort flera av Robyns videor tidigare och dessutom är hennes fästman. Vi ska plocka upp honom där. Slottet är blekgult mot klarblå himmel och vi sätter oss i det lilla kaféet och fikar och väntar.

Det är fyra år sedan hon släppte den ambitiösa trippelskivan ”Body talk” med superhittar som ”Dancing on my own”, ”Call your girlfriend” och ”Hang with me”. Sedan dess har hon gästat den amerikanska tv-serien ”Gossip girl”, uppträtt i humorprogrammet ”Saturday night live” och gjort turnéer. Hon har samarbetat och gästsjungit med folk – Neneh Cherry, The Lonely Island, Abidaz – men hon har inte släppt något nytt under eget namn förrän nu. Ungefär samtidigt som reklamfilmen börjar rulla kommer ett minialbum med fem låtar som Robyn gjort tillsammans med Svein Berge och Torbjørn Brundtland, som utgör den norska duon Röyksopp. De har samarbetat tidigare, bland annat på singeln ”The girl and the robot”, men den här gången var det annorlunda. Mer tillsammans.

– De har haft band tillsammans sedan de var typ tolv. Jag har sett bilder på dem i vita polotröjor och vita jeans, i en snödriva i Tromsö med varsin synt, så gulligt! De har känt varandra så länge att de nästan sitter ihop. Jag har nästlat mig in där. De har varit mina surrogat-bandkompisar. Jag har längtat efter att få vara med i ett band. Så när vi började göra musik den här gången ville jag att vi skulle bära lika mycket vikt alla tre. Jag längtade efter den gemenskapen, och de hakade på och släppte verkligen in mig.

Hade du en strategi för att nästla dig in?

– Haha, nej, men … Jag hörde om en kattmamma som hade hittat två ankungar och tagit in dem i familjen. Jag är lite som ankungarna. Jag har lekt i mitt huvud att jag är med i deras band, att nu är vi tre, och så började det kännas så på riktigt. Framför allt med låten ”Monument”. När vi skrev den började vi från noll, med alla ljud, hela idén. Då kom tanken att vi skulle släppa låtarna som ett band. Vi har alltid haft en känsla för varandras passioner. Förstått varandras humör.

Den nya låten ”Monument” börjar med en släpig rytm, ljusa syntar. När Robyn börjar sjunga är det noggrant och rytmiskt: ”Make a space for my body. Dig a hole, push the sides apart”. Och så, mitt i låten, kommer ett parti där trummaskinen tystnar och det enda som kvarstår är mjuka släpiga syntar. Det låter regnigt retrofuturistiskt som gammal science fiction. En slapp dov saxofon ekar under resten av låten. När jag ringer Röyksopps Svein Berge märker jag att hans användarnamn på videotelefontjänsten Skype, kongenialt nog, är taget från en karaktär i den klassiska science fiction-filmen ”Blade runner”.

– Både jag och Torbjørn har tunga anor i hela den grejen, som barn var vi väldigt intresserade av ”Star wars”. ”Sayit” på nya skivan utspelar sig också i samma universum. Jag är en sucker för när det blir lite töntigt, att klara av att balansera på knivseggen mellan cheesy och kul, säger Svein Berge.

Er förra låt ”The girl and the robot” var också science fiction. Varför blir det så när ni jobbar med Robyn?

– En av anledningarna till att vi kommer bra överens med Robyn är att vi har bra kemi, vi har samma kulturella referenser, samma inställning till livet, säger Svein Berge.

I kaféet på Södertuna slott berättar Robyn att hon också läste fantasy och science fiction som barn. ”Sagan om ringen” tre gånger. För ett par år sedan såg hon hela tv-serien ”Battlestar galactica”. I höstas fick hon pris från Kungliga tekniniska högskolan i Stockholm för att hon integrerat teknikteman i sin musik, och för någon månad sedan byggde KTH-studenterna en robot tillägnad henne. Den döptes till Robyt.

– Nu när jag är äldre har det mer blivit ett teknikintresse. Det som är mäktigt med science fiction är den filosofiska aspekten, man kan ifrågasätta och prata om ganska stora frågor på ett lättsamt sätt. Men nu, speciellt med alla miljöproblem, känns det som att en allmän dödsångest har sänkt sig över mänskligheten och gör att vi inte bara har ett behov av flykt utan av att hantera de stora frågorna. Vad händer om vi måste lämna planeten och flytta till Mars? Science fiction har blivit verklighet.

Ser du positivt på framtiden eller har du framtidsångest?
– Framtidsångest. Jag är inte alls speciellt hoppfull. Jag var nog det när jag var yngre, men inte längre. Jag tror att vi är illa ute.

När ändrades din inställning?
– Ganska nyligen, för några år sedan. Kanske för att jag känner mig mer och mer dödlig. Kanske en tidig 40-årskris? Jag tänker mycket på döden, på att det kommer att ta slut, på vad man gör med tiden till dess.

Hur tänker du?
– Man börjar fatta att det inte finns oändligt mycket tid att vända skeppet. Man har en viss period i livet när man är handlingskraftig och kan påverka, sedan blir man äldre och måste börja tänka på sig själv, sin hälsa, allt sådant. Och så är det ju för alla människor, vi går alla igenom den fasen. Vi inser att det inte finns någon mamma eller pappa som säger åt oss att sluta använda fossilbränslen. Det finns inga regeringar som tar det ansvaret just nu i vår värld. Alla rättar sig efter den globala ekonomin.

Man är själv den vuxna generationen. Det finns inga andra.

– Ja, det känns som att man borde leva längre för att hinna göra något. Jag har en känsla av att saker slinker mellan fingrarna på en.

Har du förändrat ditt liv efter den insikten?
– Jag tror att jag försöker vara lite mer i nuet. Bara vara närvarande.

Du har inte fått panik och börjat träna vansinnigt mycket och dricka vetegräs­juice?
– Det har jag gjort länge, haha! Långt innan jag hade dödsångest.

Hur ser du på din musik i relation till allt det här?
– Ja, det är en bra fråga. Jag har aldrig känt att jag använder min musik som ett politiskt redskap, men jag tror att allting är politiskt vare sig man tänker på det eller inte. När jag gör musik är det alltid en åsikt eller ett ställningstagande på något sätt. Men jag har ingen agenda. Jag kanske borde ha det? Men det är snarare ett ständigt utforskande.

Du är med på Feministiskt initiativs stödskiva. Var det ett lätt beslut?
– Ja. Jag har fortfarande inte bestämt vad jag ska rösta på, men mitt hjärta ligger hos Fi och jag har röstat på dem i tidigare val. Jag vet inte hur jag ska göra nu, om jag ska taktikrösta eller rösta på det jag tror på. Men det var ett väldigt enkelt beslut att vara med på skivan, jag tycker att Fi har en agenda som är extremt viktig vad gäller jämlikhet och medvetenhet om människors olika förutsättningar. Jag önskar att det var en standard för alla partier.

De senaste veckorna har det diskuterats inom vänstern om att en röst på Fi är en bortslängd röst, eller en röst som kan bidra till att alliansen sitter kvar.

– Jag vet inte hur jag ska tänka. Det är verkligen skitsvårt.

Var du politiskt medveten som ton­åring?
– Mina föräldrar har alltid varit politiska, men inte i sin teater. Under 1970- och 1980-talet var det ganska tabu att inte göra politisk teater. De var absolut vänster och tog ställning för saker, men de gjorde inte teater om samhällsfrågor utan om människor, historier, öden. Jag kanske är lite som de. Och så kan man ju ta ställning i politiska frågor ändå, använda sin röst. Eller, jag kan i alla fall. Det gör jag när jag känner att jag kan på ett vettigt sätt.

Så sent som runt förra valet kändes det som att svenska artister var väldigt rädda för att ta politisk ställning.

– Ja, och det var jag också! Den unga politiska rörelsen var inte lika synlig då. Så fort du antydde var du hade sympatier blev det präktigt, det blev så … gammalt, på något sätt. Socialdemokratstanterna gillade en. För mig var det jättesvårt, eftersom jag redan hade en präktighetsstämpel. Jag var skitskraj att associeras med något som låg utanför min ålder. Men nu är det inte så. Nu finns det en bred ungdomsrörelse som är synlig, inte bara hos vänstern utan hos högern också. Det finns en diskussion som inte är lika polariserad som den var. Det är något annat nu. Det är bra.

Vi pratar om präktigheten. Och om ensamheten. Robyn var 15–16 år när hon slog igenom 1995, nästan ett barn. När man läser gamla recensioner och intervjuer är det en konstigt kluven bild som framkommer. Hon sjöng soul med en ålderslös röst, och samtidigt byggde hon sin första stora hit ”Do you really want me (show respect)” på en skolgårdsramsa. Hon var både barnstjärna och lillgammalt vuxen. När DN:s Nils Hansson recenserade hennes debutalbum skrev han att hon sjöng ”häpnadsväckande moget”, medan Göteborgs-Posten trodde att hon säkert skulle ”göra rent hus i ’Småstjärnorna’”.

Robyn hoppade av skolan och drog till USA. Hon fick två topp-tio-hittar på Billboard. Hon blev en av Sveriges stora musikexporter. Men det var de här åren hon blev olycklig i Los Angeles, utan något sammanhang och med ett gäng managers och skivbolagspersoner som enda sällskap och stöd. Det var nu hon cementerade en bild av sig själv som hon inte lyckades ruska av sig på många år.

– Jag var så ung när jag började göra musik, och allt gick så fort. Det var ett sätt att skydda mig själv: att aldrig prata om personliga saker, att ha ett stadigt yttre när jag gjorde intervjuer. Jag blev en Pippi Långstrump-figur. I medierna porträtterades jag som en förebild, och ett tag var det ganska skönt att ha en mall att förhålla sig till. Men sedan blev det också en börda. Jag visste inte så mycket om mig själv, och det var både tryggt och frustrerande att falla in i präktigheten. Jag kämpade med det länge, att hitta fram till något eget, även med min musik.

Men när du släppte andra skivan var du jättepersonlig. Du skrev låtar om att du hade gjort abort, du pratade om det i medier.

– Ja, absolut, det gjorde jag ju … Det var som att jag ville prata om mina erfarenheter, fast jag inte hade så många. Det blev ett bakslag efter det. Det var skönt att bara skärma av.

Du var bara nitton när den skivan kom. I Sverige kanske det sågs som präktigt att skriva om sina erfarenheter av abort, men hur togs det emot i USA, där den kristna högern är stark?
– Den andra skivan släpptes aldrig i USA, men det fanns ju folk som lyssnade på låtarna där också. Jag minns att det fanns saker jag inte kunde prata om i USA redan när den första skivan kom när jag var sjutton, arton. Det finns en massa saker man som svensk ungdom tycker att det är helt naturligt att prata om, sex och känslor … Men det var jättekonstigt att ha sådana diskussioner med journalister där.

– Jag var faktiskt med i ett amerikanskt folkbildande tv-program där de pratade om aborter. Det var långt före min egen abort, så jag hade ingen egen erfarenhet av det då, men samtalet handlade om skillnaden mellan Europa och USA vad gäller abortsiffror. Jag minns att jag satt där och snackade om det på det sättet en tjej från Södermalm gör, men de andra var så rädda att trampa i klaveret i den där diskussionen. Det var jättekänsligt vad man gav för signaler till unga tjejer om att ha sex. Att ens prata om det.

Hade du någon som hjälpte dig med intervjuer, gav dig råd?
– Nej. Jag hade ett management som var bra, och några svenskar som jag litade på när det gällde affärer och taktiska beslut. Men det var bara män som själva gjorde karriär. Nej, gud, jag hade ingen jag kunde prata med. Ingen i min egen ålder som varit med om något liknande. Jag jobbade inte med några tjejer. Nej.

Robyns fästman Max Vitali kommer tassande in i kaférummet. Han har jobbat färdigt och vi hoppar in i bilen och lämnar Södertuna slott. Robyns hus ligger bara tio minuter härifrån med bil. Hon kör, Max sitter i baksätet.

Hur länge har du haft huset?
– Sedan 1998. Jag hade fått lite pengar, en kompis till mina föräldrar skulle sälja, och så åkte jag och tittade på det.

Vadå, du tonårsköpte ett fritidshus i Sörmland?
– Haha! Ja. Det kanske låg något i den där präktighetsstämpeln ändå.

Det är en bländande vacker vårdag. Knopparna på buskarna i Robyns trädgård är precis på väg att slå ut. Huset, en oansenlig stuga byggd på 1970-talet, har utsikt över en liten sjö. Det går får i en hage en bit bort. Innan jag lånar toaletten får jag instruktioner och en laminerad lapp med pedagogiska bilder – det är en förbränningstoalett där man måste kissa i en liten papperspåse som eldas upp under golvet. Det är lite kallt, jag får låna tofflor. Vi sätter oss i en stor, sliten, ljusbrun skinnsoffa.

Alla som slår igenom som unga verkar få den där livskrisen där de vill ömsa skinn och bli av med präktigheten, och det verkar gå åt helvete för så många. Pendeln slår över åt andra hållet. Varför blev inte du Lindsay Lohan eller Macaulay Culkin?
– Någon form av självdisciplin. Som jag inte riktigt vet varför jag har. Men ganska många i min familj har haft tuffa liv, då känner man kanske något ansvar att inte balla ur.

Var du nära någon gång?
– Nej. Jag var definitivt deppig en lång period efter den där första skivan. Alltså, verkligen. Jag tror inte att jag började må bra igen förrän jag startade mitt skiv­bolag och fick kontroll över situationen. Det var sex, åtta år innan jag kände att jag hade någon koll på vad jag höll på med igen. Så många saker förändrades på så kort tid: Jag flyttade hemifrån, bodde utomlands, började jobba, tjänade pengar, tappade alla mina vänner … Det var mycket. Jag gjorde inte så smarta val, var säkert lite … on the edge. Men aldrig på väg in i något tungt missbruk eller något sådant! Jag hade ändå en ganska nära relation med mina föräldrar hela tiden. Jag kände mig jävligt ensam, men aldrig som att jag stod helt själv.

Men vänta nu. Det var sex till åtta år där du levde ett liv som gjorde dig olycklig?
– Ja. Jag släppte skivan när jag var sexton. Arton, nitton – bajs. Tjugo, tjugoett – bajs. När jag var tjugotre började jag må bättre. Men de där åren var också något slags bearbetning. Och det handlade också om hur musikbranschen såg ut då. Jag trodde inte att jag hade något annat val! Det fanns inga alternativ till det vanliga skivbolagsartistlivet.

Det slog dig aldrig att du kunde skita i det och göra något helt annat?
– Ett tag tänkte jag att jag skulle börja plugga. Men nu i efterhand kan jag undra varför det tog så lång tid för mig att starta eget skivbolag. Jag hade ju ändå föräldrar som hade egen teatergrupp! Men det är svårt som ensam … Hade jag gått musikskola hade jag haft polare som gjorde musik, kanske andra tjejer som jag kunnat prata med. Men jag gick direkt från nian till allt det där. Jag hade inte skapat mig något eget nätverk över huvud taget, det tog så lång tid för mig att fatta hur jag skulle börja.

Tänkte du på det i de termerna då? Att det var svårt för att du inte hade ett nätverk?
– Nej, jag tänkte nog att jag skulle vinna över systemet. Göra det inifrån. Men det var ingen bra plan.

Vad fick dig att starta skivbolaget till slut?
– Att jag inte hade något att förlora. Att det var värre att fortsätta som det var, än att riskera allting.

Robyn startade Konichiwa Records 2004. Det var svårt, berättar hon, svårt att få någon att distribuera skivorna, svårt att få någon att gå med på villkoren. Till slut nappade Bonnier Amigo.

– Som då var ett jävligt, om jag får säga det själv, unket skivbolag. Men de hade inget att förlora, så de gav mig en bra deal och tyckte att det var kul.

I januari året därpå dök hon upp som hemlig artist på P3 Guldgalan och premiärspelade sin nya singel ”Be mine”, med hetsiga nerviga stråkar och smattrande trummor, som hon skrivit tillsammans med Klas Åhlund från Teddybears STHLM. Jag satt i publiken. Det var ett häpnadsväckande framträdande, en perfekt poplåt. Några månader senare släpptes albumet ”Robyn”, en titel som signalerade nystart, pånyttfödande.

Vid den här tidpunkten kände sig Robyn fortfarande ganska ensam, säger hon. Först de senaste åren har hon hittat ett sammanhang och omgivit sig med ett löst gäng människor som alla är kreatörer på ett eller annat sätt. Röyksopp, naturligtvis. Maria ”Decida” Wahlberg, som är stylist och koreograf. Zhala, den första artisten Robyn ger ut på sitt skivbolag och som släppte sin första ep i februari. Adam Bainbridge, som gör musik under namnet Kindness, och som Robyn börjat skriva musik med. Hon berättar om flera pågående samarbeten förutom skivan med Röyksopp, men för tillfället finns ingen plan på ett nytt soloalbum.

– Det är första gången jag har ett sammanhang som känns äkta, som jag har byggt upp helt själv. Det började väl med att jag startade skivbolaget och tog egna kontakter med folk som jag ville jobba med, men nu har det växt till en helt organisk grej som bara bygger på fina samarbeten med människor jag tycker om.

Med risk för att låta som en obehaglig stalker så såg jag dig för några veckor sedan på en klubb i Stockholm. Decida spelade skivor. Du kom in med ditt kompisgäng och liksom tog över stället. Ni såg ut att ha så kul, det verkade så fint!

– Vad härligt! Jag har jätteroligt just nu. Jag har nog alltid letat efter ett sammanhang, ända sedan jag var liten. Jag var turnébarn som gick på dagis halvtid, jag knöt aldrig an till folk i min klass, flyttade runt mycket, kände alltid att jag var utanför.

– Jag har letat efter sammanhanget jättejättemycket, och har kanske hittat det nu. Men på ett sätt har jag också gett upp tanken på sammanhang. Man har det i vissa perioder, men man är samtidigt helt ensam. Det jag har nu med folk jag jobbar med är superfint för det är utanför skivbranschen. Alla gör det på sina egna villkor, det blir mycket roligare.

Ett litet dagis. Som substitut för din barndoms dagis.

– Haha, ja, verkligen. Men det bygger så mycket på eget ansvar. Anledningen till att jag jobbar med Zhala är att hon gör allt själv – jag bidrar bara med något slags plats. Hon klarar sig själv utan mig.

Robyn beskriver Zhala som fantastisk. Men helt sant är det inte att Robyn låter henne göra allt själv – Robyn och hennes manager har lagt mycket tid på att dra upp strategier. Vad ska släppas, när, i vilket land, hur ska man tänka med Spotify …

Var det en roll du kunde se dig själv ha?
– Nej, verkligen inte. Jag har medvetet låtit bli, eftersom jag inte vill bli ett skivbolag. Jag är rädd för den rollen, jag har själv tyckt så illa om den. Men med Zhala är det kul.

Du pratar om en skivindustri som du verkligen ogillar. Samtidigt arbetar du i den hela tiden. Hur balanserar du det?
– Det är skitsvårt. Vartenda skivsläpp kantas av en serie ångesthändelser. Man kommer till en ny level, men det är alltid en ny boss i slutet av banan. Den där ångesten är bra, den pushar en vidare och man lär sig. Men det är också jävligt irriterande att det inte går att komma bort från den om man ska jobba kommersiellt. Jag förstår verkligen folk som sätter på sig en mask och inte gör några intervjuer. Ibland kan jag undra varför jag inte gör så. Men min karriär började på ett annat sätt, jag har en annan utgångspunkt som alltid drar in mig i det kommersiella sammanhanget till slut. Kanske har jag … inte accepterat det, men börjat ta ut svängarna så pass mycket kreativt att jag känner att det balanseras.

Kan det finnas en njutning i kontrasten? Att göra en bisarr baklängeskullerbytta i ett av USA:s största underhållningsprogram?
– Absolut, det är det som blir sporten. Jag bryr mig faktiskt inte om framgången och vill se hur långt jag kan gå. Och det verkar ju inte som om jag blir utslängd. Det verkar som att jag får hålla på med det jag tycker är roligt. Jag har en grund i att jag älskar populärkultur, och det finns en liten plats mitt emellan det som anses vara finkultur och det som anses vara fulkultur som fortfarande är en frizon. Där rör jag mig. Där stannar tiden och det slutar handla om huruvida det är kommersiellt. Det blir något annat, något eget, som står för sig själv.

Berätta om din feminism. Har du med dig den från barndomen eller var det ett uppvaknande?
– Den utvecklas hela tiden och har haft olika stadier. Men jag växte upp i en familj med väldigt starka kvinnliga förebilder, det tror jag har haft stor betydelse. Kvinnorna har haft sin shit together och varit mer eller mindre själv­- ständiga.

Fast ibland tänker jag att man inte riktigt fattar feminism förrän man inser att det finns svaga kvinnliga förebilder.

– Det har du helt rätt i. Det är det jag menar med utveckling. Min första insikt om kvinnlig självständighet handlade om att vara stark, det var en katalysator för att våga göra saker. Men så plötsligt fattade jag att det jag trodde var självständighet och styrka i själva verket är något helt annat. Man får sådana perioder då och då, där man ömsar skinn. De senaste åren har det för mig verkligen handlat om att få vara svag och känslig och mjuk ibland. Både som kvinna och som människa. Det handlar om vad man gör för typ av val i sitt liv. Vad man väljer att ge värde, vad man porträtterar. Det gäller estetiskt också.

Hur då?
– När jag var yngre var androgynitet eller att se ut som en kille det som var tufft. Det var ett sätt att sätta gränser, att skydda sig själv. Nu är många feminismer – många feminister – inne i en mjukare estetik. Man hyllar det som är kvinnligt, rosa, gulligt. Det är spännande att se hur allt vänder sig ut och in hela tiden. Det är en ytlig del av feminismen, men det är väldigt tydligt. När jag var sexton och försökte visa mig självständig hade jag aldrig vågat färga håret rosa och ha kort kjol och samtidigt kalla mig feminist.

Jag känner igen jättemycket av det du säger. I början känner man sig stark som enskild person, helt avskärmad. Det är så lätt att känna att man kämpat sig upp till toppen av berget och vill knuffa bort alla andra därifrån. För mig tog det sjukt lång tid att inse att man också måste omge sig med andra kvinnor.

– Ja, man kan bli så förvånad över hur dum man varit. Hur kunde jag inte se den här grejen, den är så enkel och tydlig! Det gäller alla utsatta grupper som brutit sig fria: Det första steget är att inte tävla med dina egna! Ensam är svag! Jag tror också att om man är van vid att vara enda tjejen i ett sammanhang, eller den enda tjejen det går bra för, så är man också van vid att man ska kunna allt. Man ska inte ha några svagheter, inte visa strupen någonsin. Man blir typ steroidstinn på girl power.

Max säger hej då, drar igen den tunga och lite kärvande dörren till stugan och åker, han ska tillbaka till jobbet med reklamfilmsinspelningen. Någon dag tidigare har jag pratat med Volvos marknadskommunikationschef Per Carleö, som varit inblandad i hela serien reklamfilmer där Robyn ingår och som tidigare innefattat Swedish House Mafia och Zlatan. Att Max Vitali skulle regissera var ett krav från Robyns sida, berättar han.

– Ja, det kan man säga. Men vi tyckte alla att det var helt naturligt, han har gjort videor till henne tidigare, de känner varandra väldigt väl. Det kändes viktigt att det kommer fram vem Robyn är, säger Per Carleö.

Vad hade hon mer för krav?

– Hon hade väldigt mycket frågor kring vår teknik- och miljösatsning. Hon ringde runt till en massa specialister på miljöteknik och frågade hur de såg på saken. Hon var engagerad, och visade att hon brinner för saken.

Hur mycket får hon betalt?
– Det kommer vi inte att prata om över huvud taget, säger Per Carleö.

I huset i Sörmland är det sen eftermiddag. Robyn bjuder på kaffe, själv dricker hon te.

Varför gör du reklamfilmen?
– Det är en bra fråga. Jag gillar Volvo. Jag gillar vad de står för. Att det är ett svenskt företag som till exempel uppfann trepunktsbältet men inte registrerade patentet eftersom de visste att det skulle leda till att färre människor använde ett bättre säkerhetsbälte. Sådana grejer. Det här är reklam för en miljösatsning som är ganska bred, och efter att ha gjort en massa research har jag förstått att det verkligen kan göra skillnad.

– Jag gillar att köra bil. Jag gör det, hela tiden. Samtidigt är jag en miljömedveten person som förstår att det egentligen är bäst att inte köra bil alls. Så vad kan man då göra? Det här är ett sätt att faktiskt prata om det svåra i att man inte kan leva ett miljövänligt liv just nu som människa. Det är en ångest för många, en stress. Man är fast i en värld som bygger på system som inte är miljövänliga från början, och jag tror inte på att sluta leva eller gå tillbaka till 1800-talet och börja köra häst och vagn. Jag tror att teknologin kommer att ta oss in i en ny tid där vi kanske åtminstone kan begränsa effekterna av koldioxidutsläppen.

Det är en sak att inse att man lever i ett system där vi tvingas fatta miljöovänliga beslut. Men är det inte en annan sak att göra reklam för det systemet?
– Jag gör inte den här filmen för att jag vill ta ansvar för miljöfrågan, utan för att det är en kul grej att göra. Jag får möjlighet att göra en film, sätta bilder till min musik och tjäna pengar! Men jag har ändå gått igenom ett slags process för att kunna motivera det för mig själv. Det är reklam. För en bil. Så är det. Jag ser det inte riktigt som mitt ansvar att vända människors vanor vad gäller bilkörning, men kanske kan jag få vissa att välja en bättre bil.

För tio år sedan räckte det med att artister lät en låt användas i reklam för att de skulle få skit. Det har förändrats precis som hela musikbranschen. Det är mer accepterat att artister gör reklam i dag. Är det bra?
– Det kan man verkligen ifrågasätta. Jag vet inte om det är bra att man kommer undan lättare. Men däremot har jag aldrig varit rädd för att associeras med eller hitta pengar hos kommersiella före­tag – så länge jag får göra det jag vill. Jag har gjort samarbeten för att finansiera videor, för det är så det ser ut när man inte har ett stort skivbolag i ryggen och måste sätta ihop en marknadsföringskampanj. Men det är egna val, egna beslut. Det är inget jag måste göra.

– Det är där den självkritiska processen kommer in. Det har varit en jättestor del av detta, kluvenheten mellan att vilja göra saker och sedan kunna säga att man står för det och ta ansvar för det i ett större, moraliskt perspektiv. Det är jättesvårt. Men det är också extremt lärorikt att inse hur allt sitter ihop, och kunna skilja på sitt eget personliga ansvar och vad som är en struktur man är en del av. Jag måste ställa mig själv frågor som jag inte hade ställt mig annars.

Vad ska du göra med pengarna?
– Jag ska göra mer musik. Släppa skivor. Göra videor.

Jag funderade över om du hade gjort något sådant här tidigare, och det enda jag kom på var Date-parfymen på 1990-talet.

– Haha, ja! Det är det enda jag gjort på den här nivån.

Går det att jämföra? Ställde du dig samma frågor då?
– Ja, och det var samma svar som ledde till att jag gjorde det. Det var kul! Jag och mina kompisar hade på oss Date. Det är som nu – jag kör bil.

Jag frågar om framtiden. Om vad som händer om tjugo år. Om Robyns intresse för Stockholms kultur- och lokalpolitik – hon har bland annat engagerat sig i Slussendebatten och ställt sig bakom ett alternativt förslag för ombyggnad, och valdes 2005 in i Moderna museets styrelse.

– Jag skulle vilja vara mer lokalt engagerad än jag är. Det är det enda man riktigt vet något om – jag vet faktiskt lite om att vara kvinna, och lite om att vara stockholmare. Det är kul att vara en del av platsen man bor på. Kanske för att jag inte är hemma så mycket, det är ett sätt att förankra sig. Jag skulle kunna gå med i ett parti och vara lokalpolitiker, men det är ju ett heltidsjobb.

Artistlivet verkar lite konserverande. Att man lever någon sorts ungdomslivsstil för alltid, på gott och ont. Tänker du någonsin att det är dags att bli vuxen?

– Jag tror att jag känner det just nu. Att nu är jag vuxen och kommer att behöva ta saker och ting på lite större allvar framöver för att känna att jag inte slösar med min tid. Men jag vet inte om jag behöver ändra något i mitt liv, att fortsätta göra musik på allvar är det som känns viktigt.

Jag undrar lite mer om ”Monument”, jag har lyssnat mycket på den. Berätta vad texten betyder för dig, så ska jag säga vad jag tänker sedan.

– För mig handlar den om en fysisk upplevelse av en persons gränser. Eller ens personlighet. Ens person. Formen av ens person? Jag vet inte hur jag ska förklara. Identitet, kanske.

Det finns framtidsångest i den där låten, ett blickande till en tid när allt är över.

– Verkligen, dödsångest!

Har du kommit fram till något sätt att hantera din dödsångest?
– Nej, har du?

Gud, nej. Jag undrar om det bara kommer att bli värre och värre.
– Jag tror det.

Det är ju fruktansvärt. Är det så för alla människor?
– Kanske att man i perioder inte har det inpå sig hela tiden, men så fort någon annan dör eller en katastrof inträffar så är det där. Vårt samhälle bygger så mycket på att försöka hålla de där känslorna borta till varje pris, och jag tänker att det är som med allergier. Ju mindre skit man har omkring sig, desto mer allergisk blir man. Om döden är mer närvarande har man kanske inte lika mycket dödsångest.

Jag var på en begravning nyligen, en släkting som blev 96 år. Hon hade lämnat en lapp där de sista orden var ”Lycka till!” med glad handstil. Hur gör man för att nå dit? Till det glada ”Lycka till!”?
– När man väl dör känner man inget mer. Det kanske är skönt att dö, det vet man ju inte.

Vi tycker ju uppenbarligen fortfarande att ångest är bättre än att inte känna något, annars hade man ju … tagit livet av sig. Undrar om det är det som driver mänskligheten framåt, känslan av att det här måste ändå vara bättre än inget?
– Men jag tänker också att det enda vi har att jämföra döden med är ensamhet, det är därför vi är rädda, och jag tror inte att vara död är att vara ensam. Det som är hemskt är om man känner sig ensam innan man dör.

Vi får bråttom från huset i skogen och Robyn skjutsar mig tillbaka till pendeltågsstationen. Själv åker hon till filminspelningsplatsen där de ska fånga ytterligare en solnedgång. Morgonen därpå mejlar hon och frågar om vi kan träffas igen. Vi ses på kvällen och dricker en kaffe på en asiatisk restaurang i samma hus som hennes lägenhet strax söder om Söder. Vi fyller i några luckor, pratar lite mer om Röyksopp och Zhala, och så vill hon försäkra sig om att jag uppfattat vad hon sagt om reklamfilmen.

– Jag vet inte hur tydlig jag var, om du fick klart för dig vad min anledning till att göra Volvofilmen är. Vad hörde du mig säga?

Att du har våndats mycket över det, gjort allt du kan för att förklara för dig själv varför du gör det, och i slutändan har kommit fram till att det är problematiskt på vissa sätt, oproblematiskt på andra sätt, och skit-samma-nu-gör-jag-det.

– Bra. Jag kände att jag lät svajigare än jag egentligen känner mig. För jag har ju bestämt mig för det, och jag tycker att det är sjukt kul att göra det. Tro mig, det var inte ett lätt beslut, men jag kom fram till att det kändes okej. Jag har jobbat hårt och lagt ned en massa tid med Max för att göra en film som känns personlig. Jag tänkte att jag kanske kan använda det där utrymmet där det ändå ska göras en bilreklam och försöka prata om min egen ångest och det svåra med miljö. Jag hoppas att jag kommer att lyckas med det.

Innan vi säger hej då tar Robyn fram mobiltelefonen och visar två bilder. Det är skulpturer gjorda av Juliana Cerqueira Leite som står på Saatchigalleriet i London, stora oformliga statyer. Robyn berättar att hon såg dem för ett par år sedan.

– Hon har tagit två jättestora klumpar lera och grävt sig in i dem. I den ena uppifrån och den andra nedifrån. Hon har gjort ett utrymme för sin kropp. Det här är avgjutningar av hålrummen som bildades.

Tittar man noga ser man fötter och händer, former av knän och armbågar som boxar sig utåt. Det ser klaustrofobiskt ut, jobbigt.

– Vi pratade ju om ”Monument” i går. Jag fick en stark känsla i kroppen när jag såg skulpturerna, och jag tänkte på dem när jag skrev texten. Jag såg dem just när jag hade börjat gå i terapi, och man karvar ju ut sin personlighet då. Det var som en fysisk bild av den processen. Man börjar fatta vem man är.

7 skivor av Robyn

Robyn is here

Ricochet/BMG

1995

Singlar: You’ve got that some-thin’, Do you really want me (show respect), Do you know (what it takes), Show me love.

”Robyn är underbarnet, blott sexton år gammal, som plockade en radiohit redan med sin första singel, ’You’ve got that something’. Och nog finns här att tappa hakan inför. Produktionen är detaljskarp, rymlig och precis lagom loj. Och så sjunger hon häpnadsväckande moget. Rösten är visserligen lite tunn ibland, men hon hanterar den med stor, avslappnad säkerhet. Och när hon plötsligt bränner till på riktigt, då sätter man sig kapprak.”

Nils Hansson, DN den 11 oktober 1995

My truth

Ricochet/BMG

1999

Singlar: Electric, Play, My only reason, My truth.

”Allt är stöpt i en jämn jätteduktig produktionsform och ja, det är världens tråkigaste producentduo som anlitats. Men det stannar inte vid det, inför sitt andra album har Robyn även skrivit låtar med Billy Mann. Och det var nog det värsta. Jag föreställer mig Billy Mann som djävulen i fransig mockajacka. /…/ Robyn har som det heter vuxit som sångerska och om man gillar henne så kan man med lite god vilja tycka om delar av det här.”

Karolina Ramqvist, DN den 14 maj 1999

Don’t stop the music

BMG

2002

Singlar: Keep this fire burning, Don’t stop the music.

”Fantastiska ’Should have known’ låter onekligen som minimalistisk Minneapolis-funk, men annars låter ’Don t stop the music’ nästan uteslutande som ett ambitiöst och proffsigt försök att ta tillbaka marknadsandelar från Britney och Christina Aguilera. Robyn anno 2002 innebär återigen snygg strömlinjeformad pop med r n b-influenser. Och hon gör det utan tvekan skickligt. /…/ Men samtidigt hade jag hoppats på mer.

Mattias Dahlström, DN den 8 november 2002

Robyn

Konichiwa/Bonnieramigo

2005

Singlar: Be mine!, Who’s that girl, Handle me, Konichiwa bitches, With every heartbeat.

”Man trodde att Robyn hade hittat sin plats som den svenska r n b-popens mest oförlösta talang. En av de där artisterna som aldrig riktigt hittar rätt, vad de än försöker sig på. /…/ Till slut startade Robyn eget skivbolag. Och gjorde ’Be mine’, det närmaste en svensk artist kommit en fulländad popsingel på många år. /…/ Jag trodde jag visste var jag hade Robyn. Jag hade fel. Och det var länge sedan det kändes lika roligt eller skönt att ha fel.”

Mattias Dahlström, DN den 27 april 2005

Body talk pt 1

Betyg 5. Konichiwa/EMI

2010

Singel: Dancing on my own.

”Det finns stora stunder på alla Robyns skivor (förutom den käcka debuten) men så här mycket dramatik har hon tidigare bara piskat upp i hitten ’Be mine’. /…/ Med en speltid på 30 minuter och 32 sekunder är ’Body talk pt 1’ ändå 18 sekunder längre än ’Dirty mind’, Prince-albumet som refereras i en låt. Robyn överträffar inte den klassikern men hon har gjort det bästa svenska popalbumet sedan The Knifes ’Silent shout’.”

Fredrik Strage, DN den 16 juni 2010

Body talk pt 2

Betyg 4. Konichiwa/EMI

2010

Singel: Hang with me.

”/.../ En rappt utgiven trilogi var kanske inte det mest väntade, men väldigt logiskt när man hör resultatet. ’Body talk pt 2’ låter som ljudet av uppdämd kreativitet som inte längre kan hållas tillbaka av något. Ett nödvändigt sätt att komma tillbaka med en smäll, att visa att det hela tiden har funnits mängder av nya idéer, men inte tillräckligt med tid att förverkliga dem mellan alla talkshow-framträdanden och turnéer.”

Mattias Dahlström, DN den 7 september 2010

Body talk pt 3

Betyg 4. Konichiwa/EMI

2010

Singel: Indestructible, Call your girlfriend.

”Trean är med sina tjugo minuter Robyns kortaste album hittills och bör snarare kallas ep. Men framför allt är det stjärnans mest Madonnainfluerade släpp någonsin med en genomgående låtkvalitet som kommer att få originalet att greppa efter bettskenan.”

Nanushka Yeaman, DN den 24 november 2010

Fotnot: Samtidigt recenserades samlingsskivan "Body talk", med 15 av de bästa spåren från trilogin. Den fick högsta betyg, 5.

”Hon är en fantastiskt kreativ

”Hon är en fantastiskt kreativ person som på ett imponerande sätt tar vara på sin kapacitet att vara en skapande människa.”

Gudrun Schyman, partiledare för Feminististskt initiativ.

”Hon är väldigt orädd. Hon säger saker rakt ut, en kvalitet som är ovärderlig när man samarbetar. Hon är rättfram, rolig, energisk. Hon vet vad hon vill och har väldigt bra förståelse för musikens små detaljer. Hon förstår urban och smart musik. Och så är hon väldigt snäll.”

Svein Berge, Röyksopp.

”Robyn har en storhet som ingen annan, hon är den mänskligaste och samtidigt den största stjärnan, nyfiken och generös. Hon är så självklar på det bästa sättet, det är befriande och inspirerande att se och få ta del av.”

Artisten Zhala, som ligger på Robyns skivbolag Konichiwa Records.

”Robyn och jag satt och pratade miljö i mer än två timmar över lunch. Vi skulle snacka lite i allmänhet, men det blev att vi pratade återvinning. Vi var nere på skruvnivå – hon ville veta om de återvinns i bilproduktionen. Hon ville veta hur vattnet som kommer ut ur våra fabriker renas.”

Per Carleö, marknadskommunikationschef på Volvo.

”Den stora berörings­punkten mellan henne och mig är ju att vi har varit med sjukt länge. Hon har lyckats återskapa sig själv och vara föränderlig i sin utveckling. Hon är exceptionell när det kommer till att röra sig framåt och inte sträva bakåt. Där känner jag igen mig mycket, vi jobbade nära varandra och mycket med samma klick människor där i början. Och hon är grym!”

Artisten Petter.

Artistnamn: Robyn. Ålder: 34 år.Bor:

Artistnamn: Robyn.

Ålder: 34 år.

Bor: I Stockholm, har även hus i Sörmland och Los Angeles.

Familj: Fästmannen Max Vitali, föräldrarna Wilhelm Carlsson och Maria Ericson, två yngre syskon.

Barndomen

Hon växte upp med teaterföräldrar och gjorde som nioåring en statistroll i ”Kronbruden” på Dramaten. Gjorde rösten till Miranda i Per Åhlins animerade film ”Resan till Melonia” 1989. Sjöng in signaturmelodin till ”Lilla sportspegeln” som tolvåring.

Genombrottet

Robyn upptäcktes av sångerskan Meja när hon sjöng en egen låt i en paus på en Legacy Of Sound-spelning. 1995 släpptes debutalbumet ”Robyn is here” med superhitten ”Do you really want me (show respect)”. Hon blev trippelt grammisnominerad.

USA-karriären

Hon lanserades i USA 1997 och fick två topp-tio-hittar på Billboardlistan. Under slutet av 1990-talet var hon mycket i USA, gjorde media och spelade live.

Skivbolaget

2004 bestämde hon sig för att lämna skivbolaget och starta egna Konichiwa Records. Första släppet blev albumet ”Robyn” 2005 som blev en succé. Fem år senare kom trilogin ”Body talk”. I våras signade hon sin första artist, 26-åriga Zhala från Stockholm, vars ep ”Prophet” gavs ut i februari.

Engagemanget

Har flera gånger uttalat sig om Slussen i Stockholm, hon är kritisk till ombyggnadsplanerna. Har suttit i Moderna museets styrelse och har med en låt på Feministiskt initiativs valskiva som släpptes i onsdags.

Aktuell

Med minialbumet ”Do it again”, ett samarbete med Röyksopp som släpps den 26 maj. De gör också en turné i Europa och USA med start i juni. Dessutom aktuell i en ny reklamfilm för Volvo, uppföljaren till den omtalade Zlatanfilmen, premiär den 2 maj.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.