Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Tonsättarens kamp med demonerna får nytt liv i musiken

Frågan om legenden Dmitri Sjostakovitjs politiska medlöperi under Stalinåren lämnar ingen ro i musikvärlden. Nu omtolkas hans musik i ljuset av ny forskning.

Du är död men jag lever! Jag är kvar!”. Så tolkar den lettiske dirigenten Andris Nelsons det sarkastiskt triumferande slutet i Dmitri Sjostakovitjs tionde symfoni där orkestern med pukorna i spetsen med besatthet hamrar fram ett tema på tonsättarens initialer: D-S-C-H. Och repliken är riktad till Josef Stalin som hade dött nio månader innan symfonin fick sitt uruppförande 1953.

Nelsons, som av många tippades bli Sir Simon Rattles efterträdare som ledare för Berlinfilharmonikerna, har ett nu ett vida uppmärksammat skivprojekt igång kallat ”Under Stalins skugga” (Deutsche Grammophon) kring Sjostakovitj tillsammans med de magnifika Bostonsymfonikerna som han är chef för.

Det intressanta med Nelsons perspektiv är att han ser tonsättaren som en i grunden lojal kommunist som på samma gång för en inre demonisk kamp med bilden av personen Josef Stalin. Det första albumet spänner en båge mellan den våldsamma hettan i passacaglian i ”Lady Macbeth från Mtsensk”, operan som väckte Stalins vrede 1936 till den triumferande iskylan i den tionde symfonin.

Det andra kombinerar symfonierna nr 5, 8 och 9 med scenmusiken till ”Hamlet”. Och på det kommande albumet är det länken mellan symfoni nr 7 och musiken till ”King Lear” som står i fokus. Ett rasande starkt inlägg från musikens eget håll kring den aldrig sinande debatten om Sjostakovitj. Med drag av ett orkestralt drama som skulle kunna falla Shakespeare i talet: ”Det värsta är ännu inte här, så länge man kan säga: ”Detta är det värsta.”.

Att frågan om Sjostakovitjs medlöperi eller dissidentskap, som nått sådana dimensioner att den kommit att kallas för ”Sjostakovitj-krigen”, nu också utspelas på musikens mindre svartvita arena är att välkomna. Särskilt efter den upphetsade debatten som följde i spåren av Julian Barnes Sjostakovitj-roman ”The noise of time” häromåret. Där den inflytelserike musikhistorikern Richard Taruskin tog heder och ära av Barnes i sin recension i New York Times för att denne blandat bort korten och förväxlat romankonst med historisk sanning (något som även Leif Zern var inne på i DN 22/2 2016). Och ställt tonsättaren i ett alltför sympatiskt ljus. Stödd av dokumenterat tveksamma källor.

En av nyckelhändelserna för diskussionen utspelas 1960 då Sjostakovitj först bryter med sin officiella roll och i hemlighet komponerar ett av sina mest naket självbiografiska verk – den åttonde stråkkvartetten i c-moll. Och kort därefter accepterar att för första gången i sitt liv bli medlem i kommunistpartiet. En gåtfull händelse som väl aldrig kan få sin rationella förklaring.

Däremot kan den, i alla sina motsägelser, belysas i musik. Vilket nu görs av dirigenten Vasily Petrenko och Liverpools filharmoniker på deras första platta (Naxos) efter det att de med framgång spelat in Sjostakovitjs samtliga symfonier. Och där de tillsammans med pianisten Boris Giltburg ställer de båda pianokonserterna mot ett arrangemang för solopiano av den åttonde stråkkvartetten. Sjostakovitjs galet lyckligaste och mest utåtvända stunder kring en tillsluten kupa av självlysande smärta, ursinne och sorg.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.