Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-12-12 08:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/musik/mattias-dahlstrom-framme-vid-1999-beharskade-prince-allt/

Musik

Mattias Dahlström: Framme vid ”1999” behärskade Prince allt

Prince med sitt band vid tiden för 1982 års album ”1999”. Foto: Allen Beaulieu

Med den omfattande ”1999”-boxen sätter arkivrensandet efter Prince fart på allvar. Hela klabbet finns med, och inte minst livematerialet är avväpnande.

Sedan Princes död för tre och ett halvt år sedan har det släppts en hel del material, men det är väl först nu som vi börjar kunna ana var vi snart kommer hamna. För ”1999: super deluxe edition” (Warner), den omfattande box som släpps den här veckan, är på en annan nivå. Här finns hela klabbet: alternativa versioner, singelbaksidor, två hela konserter, en bok med hyllningsessäer, bilder på Princes textanteckningar med snirklig skrivstil.

Man kan diskutera det anständiga i att rensa ur arkiven hos en artist som var extremt noga med var, när och hur hans musik nådde sin publik – och det har gjorts föredömligt – men när man väl sitter och lyssnar mjuknar man upp.

Precis som den här boxen lär bli startpunkten för den riktigt expansiva postuma Prince-utgivningen så var ”1999” (1982) inledningen på Princes storhetsperiod. Efter det följde ”Purple rain” (1984), ”Around the world in a day” (1985), ”Parade” (1986), ”Sign o' the times” (1987) och ”Lovesexy” (1988).

Självklart hade han spelat in fantastisk musik tidigare – rätt många dagar i veckan tycker jag att hårt sammanhållna snuskfunkbomben ”Dirty mind” från 1980 är Princes bästa album – men den extremt höga och jämna nivå han höll under de där sex sju åren är unik. ”1999” var albumet där han för första gången visade att han behärskade allt, att det inte fanns några begränsningar för honom.

Den experimentella kreativitet som presenteras både på originalalbumet och bland extramaterialet (”Purple music” låter ju som minimal techno) är ofta direkt häpnadsväckande.

Kanske är livematerialet den allra största behållningen. Eftersom det dels visar hur Prince håller på att kliva i sin roll som superstjärna, dels presenterar en annan – och ganska avväpnande – bild än den etablerade som mystiskt och överjordiskt geni.

När Prince mot slutet av liveversionen ”How come you don’t call me anymore?” förvandlar sig till snuskig och lite fånig standup-komiker (”don’t you wanna see my tootsie roll?”) visar sig funkguden också vara ganska mänsklig.

 

Läs fler musiktexter av Mattias Dahlström, till exempel om Richard Kings annorlunda sätt att skriva musikhistorien.