Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

”Mitt hjärta trippar på tå”

Foto: Benkt Eurenius
Framgång gör inte ensamheten mindre, konstaterar Miss Li. DN har träffat stjärn-skottet och lyssnat på nya skivan ”Dancing the whole way home”.

Miss Li, alias Linda Carlsson, har på sig en tajt kort vintageklänning från 70-talet mönstrad med orange blomstermedaljonger, höga bruna stövlar och långt hår som en hippie. Vi sitter i ett intervjurum på DN och lyssnar på hennes senaste skiva ”Dancing the whole way home” medan hon äter sallad. Hon gillar hippiekänsla och Janis Joplin.

– Jag kan klä mig puttenuttigt men känna mig som en rövare inombords.

Första spåret, ”I heard of a girl” snurrar, ”She was alone every single day...” sjunger hon.

Är du ensambarn?
– Nej, men du har nästan rätt för jag är sladdis, och har växt upp som ensambarn. När jag var liten ritade jag alltid stora familjer med ”Lisa 13, ”Anna 14” tätt inpå varandra. Låten handlar också om en tjej som mobbades tills hon blev förlamad.

Förändras ensamheten när man blir framgångsrik?
– Det blir värre. I och med offentligheten, att man hela tiden blir bedömd och betraktad.
Ibland kan jag undra varför jag släpper plattor, och sakna tiden när de närmaste kretsen bara gillade allt. Ibland är jag extremt känslig och ibland extremt tuff.

Andra låten, ”Dirty old man”, spelar i bakgrunden och hon inflikar att den handlar om hur äckligt det är med gubbar som kommer fram till en på krogen, män som uppenbart har en fru hemma.

Kommer du att låta mindre ensam på nästa skiva, nu när du är gift?
– Nej, jag är en sådan som aldrig kommer att tillåta mig själv att vara helt lycklig. Man kan ställa till det i förhållandet, och ur det kommer något. Jag är så upp och ner i humöret, så kolerisk. Ena sekunden är världen underbar, sedan kan allt rasa samman så det känns som att man vill dö. Många har skrivit att jag har damp, fast jag har inte det. Hjärtat trippar på tå och vet inte vad det ska bli härnäst. Det kan vara ganska jobbigt. Men samtidigt…ur det kommer konst.

I tredje låten ”True love stalker” sjunger hon, ”I messed up, I couldn’t stop...”

– Lite så har jag känt förut, att jag skrämmer bort killar. Jag kanske utstrålar något. Man bara sabbade och gjorde bort sig hela tiden.

Varför sabbar man?
– Jag vet inte. Man blir överrumplad. Man måste ha något i sitt liv, man vägrar ge upp och då blir det så intensivt för den andra att den backar. Jag kan inte ge några råd för jag känner att jag gör alltid fel. Men är det rätt så löser det sig hur som helst. Även om det blir fel så hittar man till varandra igen.

”Is this the end of you and me...” sjunger hon i ”Is this the end”, som handlar om att man känner sig osäker i sin roll i förhållandet.

Även när man hittat rätt?
– Absolut! Det kommer man att vara hela livet. Det ligger mer hos en själv.

Att du varit nästan ensambarn, har det påverkat dina förhållanden?
– Med tanke på hur trygg barndom jag haft är jag förvånad att jag är så konstig på något vis. Kan jag inte agera lite normalt nångång? Jag är inte så enkel att leva med, är nog extremt klurig har jag en känsla av. Men hade jag varit enkel hade jag inte kunnat skriva texter och sådant. Jag förstår inte folk som inte skriver. Då bara byggs saker upp inombords så man sprängs.

Näst sista låten ”The boy in the fancy suit” har 40-talskänsla. Miss Li trummar mot benen och berättar att den handlar om killarna på Stureplan som flashar med sina kostymer och har backslick.

Riche?
Hon skrattar.

– Jag var där en gång på en release och det var fruktansvärt. De kollar ju på mig också och undrar vad det är för ufo som hittat dit. Jag går hellre på sunkpub.

Hon ska i väg till Debaser Medis med fotografen för att soundchecka inför Popcirkus i kväll.

Jag har inte teve.
– Inte jag heller! Alla mobbar mig för jag inte hänger med. Jag hyr hellre film och kollar på det jag vill se.

Sista raderna på skivan snurrar, ”I’m a stupid girl...”

– Så känner jag väl alltid, jag är lite naiv och korkad. Vad är klockan?

– Jag har en klocka fast den funkar inte, förklarar hon och höjer handleden med armbandsuret. Den är second hand.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.