Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-16 05:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/musik/musikalrecension-skadespelarna-briljerar-i-haxorna-i-eastwick/

Musik

Musikalrecension: Skådespelarna briljerar i ”Häxorna i Eastwick”

Bild 1 av 2 Häxorna i Eastwick på Cirkus i Stockholm.
Foto: Mats Bäcker
Bild 2 av 2 Häxorna i Eastwick på Cirkus i Stockholm.
Foto: Mats Backer

”Häxorna i Eastwick” skulle inte vara någonting utan den här uppsättningens karaktärsskådespeleri och visar att en riktigt bra casting kan göra mer underverk än alla specialeffekter, skriver DN:s Johanna Paulsson.

Visst flyger häxorna högt över publikens huvuden på ett sätt som känns spektakulärt även med väl synliga vajrar. Ändå har ”Häxorna i Eastwick” aldrig riktigt velat lyfta som musikal. Åtminstone inte på samma sätt som filmen från 1987 med Jack Nicholson och trion Cher, Susan Sarandon samt Michelle Pfeiffer i huvudrollerna. Musikalversionen dröjde till 2000-talet och sneglar i vissa fall mer på John Updikes romanförlaga, men gör samtidigt något lättsammare och snällare av denna småstadssatir. 

Eastwick kryllar av skvallrande stereotyper i kulörta klänningar av sent sextiotalssnitt. Folk är rädda för frigörelse, förändringar och främlingar. ”Bevara Eastwick eastwickskt”, fräser stadens självutnämnda Första dam Felicia Gabriel (suveränt fångad av Sussie Eriksson) och fortsätter att hunsa maken, den otrogna toffeln Clyde (Jan Myrbrand). I den här stan är det så ont om singlar att man får sno någon annans karl. Tre ensamma och uttråkade väninnor söker således spänning i tillvaron. Tillsammans fantiserar de ihop idealmannen och som på beställning anländer den demoniske Darryl Van Horne med blixtar och dunder.

Jag vet inte vilken mefistofelisk pakt Peter Jöback har ingått under åren på West End och Broadway, men ju elakare roller han spelar, desto bättre blir han och som själva fan är han fullkomligt lysande. Men det hjälper förstås att han i Linda Olsson (Jane), Kayo Shekoni (Alexandra) och Vanna Rosenberg (Sukie) har tre starka motspelare som var och en sätter sin personliga prägel på de olika typernas tillkortakommanden och kvaliteter. Det här är ju i mångt och mycket en drift med tanken om att kvinnan behöver en manlig förlösare. Manschauvinisten Van Horne får till slut vad han tål och systerskapet går starkare ur striden. 

På så sätt är ”Häxorna i Eastwick” en sorts ”Trollkarlen från Oz” för vuxna: historien om tre rollfigurer som till slut hittar det slumrande självförtroendet inom sig. Mer djup än så kan man inte vaska fram ur John Dempseys musikalkomedi. Stockholmsproduktionen, som görs i samarbete med musikalmogulen Cameron Mackintosh, visar samtidigt att en riktigt bra casting kan göra mer underverk än alla specialeffekter. Edward af Silléns svenska översättning och medregi pendlar mellan det smarta och plumpa. Men varken han eller hans brittiska regikollega Rachel Kavanaugh kan lastas för de fåniga ensemblenumren med Colin Richmonds dockskåpssöta småstadskulisser i fonden. 

Det här är trots allt en parodi som skulle fungera betydligt bättre om kompositören Dana P Rowe försett den med några minnesvärda melodier. Julian Bigg och hans väloljade underhållningsorkester gör ändå det bästa av materialet. Men ”Häxorna i Eastwick” skulle inte vara någonting utan den här uppsättningens karaktärsskådespeleri: Olssons passionerade cellist som når den musikaliska orgasmen, Kayos slängkäftade skulptör som lär sig tänka stort, Rosenbergs komiska tajming som den ordfamlande kolumnisten och Jöbacks vällustiga djävul som det verkligen slår gnistor om.

Läs fler recensioner av Johanna Paulsson.