Nils Hansson: Dave Grohl är konventionell även i experiment - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Musik

Dave Grohl är konventionell även i sina experiment

Foto: Andrew Stuart

Med nya ”Play” har Dave Grohl skapat ett verk som varken är en regelrätt låt, skiva eller film, men det bygger ändå på att han får hamra gitarr som en lycklig tonåring.

Man får sträcka definitionerna rätt långt om man vill beskriva Dave Grohl som en formförnyare, och hans Foo Fighters har nått de största arenorna just genom att vara ett så pålitligt band av hederlig, slitstark minsta-gemensamma-nämnare-rock.

Å andra sidan startade det bandet som ett debutalbum där Dave Grohl spelade och sjöng allt, först därefter samlade han ihop ett band av medmusiker. Och på senare år har han experimenterat allt mer med att vidga sitt uttryck bortom det enkla albumformatet.

Inte minst i kombination med film, som när han gjorde långfilmsdokumentär om den legendariska musikstudion Sound City (med en handfull nya låtar framjammade i olika konstellationer på slutet). Eller när Foo Fighters-albumet ”Sonic highways” 2014 fick formen av en tv-serie i åtta delar, en per låt, där varje del porträtterade en ny amerikansk stad och dess musikliv (som också skulle återspeglas i respektive låt).

Trots en lång diskografi har han aldrig gett ut några regelrätta soloalbum (om man inte räknar ett par soundtracks). Och hans nya ”Play” (Sony) är svårgripbar nog att inte låta sig beskrivas som vare sig en skiva, låt eller film. Typiskt nog lyckades jag inte få skivbolaget att precisera på vilket sätt den ges ut, i vilka format eller kanaler.

Den drygt halvtimmeslånga film jag fick en länk till sönderfaller i två delar. Först ungefär åtta minuters småputtrigt reportage om bedårande ungar som spelar musik, sen tjugotre minuter låt där Dave Grohl spelar samtliga instrument.

Det är väl den senare som är själva verket, ett rätt trevligt stycke instrumental postrock. Om än lite rastlös i förhållande till de verkligt långsamma strukturer som byggs upp av Godspeed You! Black Emperor, Mogwai eller Träd, Gräs och Stenar.

Men han är bra i de flesta funktioner, och när sju tagningar av honom klipps ihop till ett helt band är det nästan så att man tycker att en gruppkemi uppstår. Rak och okomplicerad, trots formatet. De fåtaliga inslag där han spelar till exempel stämda slagverk förändrar bara detaljer, i sin essens är även detta rockmusik där han hamrar gitarr som en lycklig tonåring.

Ivrig, kompetent och konventionell.

Läs fler musiktexter av Nils Hansson, till exempel om Lucifers ockulta hårdrock med topplistekänsla.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.