Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Peter LeMarc: Vissa män tycker att jag gör sentimentalt krafs

För två år sedan gjorde Peter LeMarc sin sista spelning. Han har grav scenskräck. Men nu kommer hans nya skiva ”Den tunna tråden”. ”Jag avundas dem som har en stark tro”, säger han till DN:s Hanna Fahl.

Snön har singlat ned hela natten, runt femtiotalsvillan i Bagarmossen ligger flera decimeter. Det är onsdag morgon i november och Donald Trump har just hållit sitt segertal efter att ha vunnit presidentvalet i USA. Varken Peter LeMarc eller jag har sovit särskilt många timmar.

Läs även recensionen av ”Den tunna tråden”: Vilken tur att Peter LeMarc kom tillbaka.

– Så ska vi sitta här och prata om mig? Vi får helt enkelt låtsas som att det är en vanlig dag.

Han gör en kopp kaffe åt mig, lånar ut sin frus fårskinnstofflor.

– Allt känns som... har du sett tv-serien ”Black mirror”? Säsong tre?

Det har jag. Avsnittet han pratar om utspelar sig i en framtid där alla betygsätter varandra i en app, varenda interaktion med varenda människa, upp med mobilen och släng iväg en poängsiffra, och medelbetyget avgör ens position i samhället. Som om världen förvandlats till en realtidsdokusåpa där alla ständigt riskerar att röstas ut.

– Ett, två år. Så är vi där.

På övervåningen ligger hans musikrum. Guldskivor hänger på väggen, hyllplan bågnar under tyngden av vinyl, längst fram i högarna på golvet står Ornette Coleman och Shirley Ann Lee. En röd soffa.Foto:

Peter LeMarcs nya album ”Den tunna tråden” har just kommit från vinyltryckeriet och han har exakt ett exemplar av skivan, vi lyssnar lite, bläddrar i häftet. Första låten heter ”Osynligt bläck”: Du kan höra mej sjunga/När jag är långt härifrån/Från den andra sidan/Eller en radiogrammofon.

– Det är jag som säger hej, det här är jag, jag är 58. Den innehåller små nedslag i hela mitt liv.

Den känns karriärssammanfattande. Livssammanfattande. Ett arv?

– Ja, så är det väl. Vad finns kvar av mig när jag är borta? Jo, mina sånger.

Peter LeMarcs historia börjar i Trollhättan. Hans pappa hade en fotostudio där, träffade hans mamma. Hon blev med barn. Två månader innan Peter föddes gifte de sig. Hon hade svart klänning.

– Jag sjunger om det i ”Osynligt bläck”: ”Jag var den som ingen ville ha.” Det fanns en oro i släkten, har jag förstått. Från dag ett kom min mormor hem till oss för att passa mig.

Mormor hänger på väggen i rummet där vi sitter, ett svartvitt porträtt. Hon blev en extramamma. Mostern en annan, och det var hemma hos kusinerna, ”nästansyskonen”, som han fem år gammal hörde Beatles ”She loves you” för första gången. Popmusiken fångade honom, skivaffärerna i Trollhättan blev en utbildning och skivbutiksinnehavarna lärare – ”Har du inte hört Charlie Feathers, pöjk, det måste du!” – och Peter LeMarc fantiserade om att bli popartist.

Det var kanske eskapism, en flykt från inte en särskilt trygg uppväxt med föräldrar i ett kärlekslöst äktenskap.

– Min mamma var, fram till sin död, en narcissistisk tonåring. Och min pappa... ”älskade” mig. Vilket innebar att han inte satte några gränser över huvud taget. Allt det här har gett mig trauman för livet, som jag har bearbetat naturligtvis. Jag vet inte hur många hus på Gotland jag betalt åt alla dessa terapeuter. Det finns tydligen en by på Gotland där alla terapeuter bor!

Haha, på riktigt?

– Äh, det är väl en skröna.

Det är en fantastisk skröna, en hel by byggd på våra neuroser.

– Och våra trauman!

När Peter LeMarc var i tonåren blev hans pappa sjuk i prostatacancer. Men pappan tackade nej till behandling.

– Jag kan tänka mig att han ville dö.

Och medan pappan låg sjuk sänkte sig tystnad över hemmet. Ingen pratade om det. Ingen berättade ens för den tonårige Peter vad som höll på att hända.Foto:

– Jag kom hem en kväll vid midnatt efter att ha repat med mitt lokala band, mamma satt med en kollega och en grogg, och kollegan sade: ”Låt pojken få höra! Din pappa ligger där inne och håller på att dö, han har cancer.”

Du måste ha anat det tidigare?

– Nej, ingenting. Jag kastade mig in i pojkrummet och satte på en skiva och grät i kudden så att det inte skulle höras.

Ett sista samtal hann de ha, där Peter LeMarc sade till pappan att han skulle bli artist. Pappan fräste att det skulle bli svårt. Men popdrömmen fanns kvar.

– Det största skälet var naturligtvis det enormt stora svarta hålet som behövde fyllas av bekräftelse: ”Mamma, pappa, se mig snälla!” Men det gjorde de inte. De lyssnade aldrig på något jag gjorde. Pappa hann dö innan jag började göra skivor. Mamma hade inte en enda skiva av mig. Hon var helt ointresserad. 1993 gjorde jag mitt livs största turné som började i Trollhättan. Jag ringde mamma och berättade det – hon sade: ”Vad ska du komma hit och spela för, det är ingen som vill höra dig här!”

Hon hade fel. Det var många som ville höra Peter LeMarc. Efter en handfull skivor som passerade ganska obemärkt förbi, hade han 1987 fått sitt stora publika genombrott med ”Peter LeMarc”, eller som han själv kallar den, ”den vita plattan”. I dag pratar han om den som en sista desperat urladdning – ett sista försök där allt fick bära eller brista, och där han skrev om sitt eget liv på riktigt för första gången. Det bar. Skivan sålde guld, och sedan dess har han sålt minst guld av alla album han gett ut. Den där turnén 1993 blev kritikerrosad – fem plus, fem getingar.

Mamman är död nu, hon dog i början av 2016. Mostern dog också strax därpå. ”Dödens år”, kallar Peter LeMarc det för.

Man skulle kunna kalla det för livets år, också. Det beror lite på hur man ser det. Peter LeMarcs nya skiva ”Den tunna tråden” är lika delar mörker och ljus. Den första halvan, a-sidan om man så vill, utspelar sig i skuggan av sjukdom. Den andra halvan är hoppfull, kärleksfull.

Och kriser kan hanteras på olika sätt. Om tystnad präglade pappans sjukdom, valde Peter LeMarc totalt motsatt väg när samma cancer drabbade honom själv. För sju år sedan klev han in i läkarens rum, och förstod direkt att något var fel när samtalet började med orden:

– ”Hade jag ett glas whisky skulle du få det nu.” Jag kände bara, shit, det var det. Den tunna tråden. Allt kan ändras från en sekund till nästa.Foto:

Han fick sitt cancerbesked. Gick hem och berättade för sin familj. Ställde in sin turné, behandlades. I intervjuerna kring albumet ”Svag doft av skymning” 2012 berättade han öppet om de senaste åren, hur de präglat honom, och han har varit öppen inför sina barn.

– Jag och min son kan sitta här och lyssna på John Coltrane eller Ornette Coleman, dricka vin, prata om allt. Han har hjälpt mig med texterna till den nya skivan, han fick höra mina skisser och satt med rödpenna: ”Pappa, det här ordet har du använt så många gånger!” Den kontakten hade jag aldrig med min far. Det är något helt annat.

När Peter LeMarc kommit genom sin sjukdomsperiod drabbades hustrun Monica. Det är det mörkret som vilar över nya albumet. I titelspåret sjunger Peter LeMarc om att stå bredvid när någon älskad har det svårt: Jag höll dej krampaktigt hårt/Som om jag kunde rädda dej/Jag viskade: Allt blir bra/Fast det var en lögn/När giftet for runt i ditt blod/Fanns bara väntan kvar.

Det här är kanske en jättekonstig fråga, förlåt om den är okänslig. Men vilket var värst för dig? Din eller din frus sjukdom?

– Monicas. Monicas cancer.

Varför det?

– Hjälplösheten. Vara den som... ska bära. Vara stark. Köra in till Sös klockan fyra på natten i 140 kilometer i timmen och svänga vänster in på Ringvägen där det är förbjudet, bara för att vi måste in så fort som möjligt, annars kan hon få sepsis och dö. Det var tufft. När jag var sjuk var ju jag den som togs omhand och duttades med – det var inte roligt det heller, men...

Att stå bredvid är svårt.

– Jag kände mig maktlös.

Man kan ju inte bära allt.

– Nej, det går ju inte.

På väggen i rummet där vi sitter, bakom Peter LeMarcs huvud, hänger skivan ”Peter LeMarc” från 1987. På omslaget syns Peters och Monicas bröllopsfotografi – ett misstag, berättar han, porträttet till omslaget togs i parets lilla lägenhet mot en vit vägg, där fotografiet råkade hänga. Det fick vara kvar. På bilden har båda slagit ned blickarna, brudbuketten är rosa. Deras två barn är vuxna nu, och medan vi pratar står Monica nere i köket och gör varmkorvlunch åt sig själv i raggsockar.

Hur har ni hållit ihop alla år?

– Det är en bra fråga. Jag ska försöka ge dig ett bra svar. It’s been a bumpy road, det har inte varit en lätt resa. Då pratar vi inte sjukdomar, utan andra saker som hänt genom livet. Jag kan inte utge mig för att vara någon relationsexpert eller hjärtespalt, men jag tror att några saker är viktiga att komma ihåg. Förälskelse är en form av... sjukligt tillstånd, en personlighetsförändring där man speglar sig i någon annans ögon: vem är jag när jag är med dig, vem vill jag att du ska vara. Det är omöjligt att leva upp till. Drogen förälskelse funkar högst i ett, ett och ett halvt år. Sedan är det över, sedan ska du tillbaka till vardagen.

– Vill man komma vidare, tror jag att man ska grunda med en väldigt god vänskap. Och det viktigaste är att kommunicera, hela jävla tiden, varje dag. Hålla jämna steg med varandra: ”hur var det på jobbet i dag, jaså sade han, vad sade du då?” Försöka gå i samma takt.

Jag tycker att ”Den tunna tråden” är en kärleksskiva, på många sätt. Men en typ av kärlek det inte skrivs så många låtar om.

– Det skulle vara så fånigt om jag skyggade för min ålder. Jag kan inte skriva om pulsar som bränner och du har gjort slut med mig kan vi bli ihop igen... Jag måste skriva utifrån min kontext. Det är en pakt jag ingick med mig själv en gång i tiden. Jag skriver om det jag kan, om mitt liv.

Väldigt många författare och låtskrivare värjer sig när man försöker läsa in deras liv i texterna.

– Jag fick ofta den frågan förr: ”Är det självupplevt?” Det är en fånig fråga. Det spelar ingen roll om det är självupplevt. Det är klart att jag vrider och vänder på sanningen – det ska ju bli en sång i slutändan! ”Den tunna tråden” handlar inte om cancer, inte om min hustru. Det jag försökte berätta om var mig, hur jag stod vid sidan om, hur jag upplevde det. C-ordet nämns inte. Min hustru nämns inte. Förhoppningen är att det ska vara en sång fler än jag kan identifiera sig med.

Det är lätt att känna att det är dig man lär känna när man lyssnar på din musik. Men det är väl en version av dig.

– Ja, det är definitivt en version.

Funderar du själv på vem musik-LeMarc är jämfört med den riktiga Peter?

– Jag har svårt att se mig själv utifrån, jag blandar lätt ihop LeMarc med Peter. Ibland är det samma person. Vi sitter här och pratar nu, och jag tycker inte att jag försöker göra mig till, vara mannen vid baren, flanören, estradören... Du ställer frågor och jag svarar så gott jag kan.

Det slutar inte snöa. Peter LeMarc bläddrar mer i texthäftet till sin nya skiva, går igenom låt för låt. Han skrev dem – tio låtar – på tio dagar, utspritt över ett par månader i våras.

– Det är viktigt för mig att poängtera att det här är ett sammanhållet album. En lp-skiva. Det är en anomali i sig i dessa tider, och jag vet att jag är en idiot som satsar på det. Men när jag skrev skivan ville jag ha samma känsla som när jag gav ut ”Peter LeMarc” 1987: jag var vid vägs ände, det var med kniven mot strupen.

För drygt två år sedan gjorde Peter LeMarc sin allra sista konsert, på festivalen Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen inför 14 000 personer. Han vill inte spela mer; har för grav scenskräck. Och han utesluter inte att ”Den tunna tråden” är hans sista skiva. Ska han göra musik, ska det vara på hans villkor.

– Att ge ut en lp ser jag som ett experiment. Finns det fortfarande en publik som är intresserad av upplevelsen, att sitta med en skiva i handen, att som en japansk teceremoni lägga den på grammofonen och sitta med texthäftet i handen. Jag vet att det är vansinne att göra det här nu. Men jag ville. Och det är möjligt att det är det sista jag gör.

Om inte det här fungerar, så...

– ...då ger jag fan i det. Då blir jag rockjournalist i stället. Eller hockeyproffs? Haha.

Tror du verkligen att du skulle kunna sluta?

– Ja. Det är klart att jag kommer att skriva låtar, men var ska jag släppa dem? I en påse utanför dörren? Jag är allvarlig, så känns det. När någon i dag säger ”vi har släppt en ep”, så tänker jag bara: nej, ni har inte släppt en ep, ni har släppt fem låtar på en strömningstjänst. Ursäkta en grinig gammal gubbe, men ep är en skiva med ett fint omslag och två låtar på varje sida, inte några låtar på nätet.

Du är bara 58. Är det inte lite tidigt att göra ”sistasaker”?

– Jo, men då hinner jag göra desto fler förstasaker! Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på efter årsskiftet. De senaste åren har lärt mig att man ska vara försiktig med att planera alltför noga. Man vet aldrig vad som händer...

Han skrattar lite, den sista meningen säger han på västgötska, med sin mammas röst.

– Det min mamma gav mig var en fruktansvärt neurotisk själ. Jag må se lugn ut nu när vi sitter och pratar, men jag är otroligt neurotisk. Speciellt nu efter min cancer, och Monicas... Efter något sådant sägs det att man ska känna att varje dag är värdefull, se nya färger, andas in luften på ett nytt sätt... Nej. Det som hänt är att jag har blivit mycket mer stresskänslig, magen pajar ihop för ingenting. Stressen, oron, det är arvet mamma lämnade efter sig: himlen ramlar ned snart!

Du fick alltså ingen helig upplevelse av att vara sjuk?

– Är du troende?

Nej, är du?

– Nej. Jag läste en så jävla bra bok, ”Sapiens: en kort historik över mänskligheten” av Yuval Noah Harari. Den var verkligen en... spark i häcken. Det som skilde sapiens från andra arter var att sapiens utvecklade ett kognitivt tänkande, fantasier, att kunna föreställa sig vad som händer om 14 dagar eller när vintern kommer. Det är inget en katt går omkring och funderar över. Och vad är det första sapiens gör? Uppfinner gudar.

Religion verkar ju fylla ett grundläggande behov hos mänskligheten. Men vi som inte tror, missar vi något?

– Jag avundas dem som har en stark tro och kan känna sådan enorm trygghet och stabilitet i den. Men själv tror jag inte. Jag har inget minne av hur det var innan jag föddes, när jag dör släcks lampan. Jag kommer inte att sväva där som en ande eller något helgon. Vad ger det mig nu? Jo, det är jättesvårt, men att försöka vara här och nu. Det fungerar i vissa stunder. Jag försöker öva: nu sitter vi här, det är rätt okej, jag har ingen ångest. Det man inte kan förändra får man väl acceptera, släppa taget om.

När jag kom i morse sade du att det kändes futtigt att prata om ditt liv efter valet i natt. Har du någonsin känt för att skriva politiska texter?

– Problemet är att det så väldigt lätt blir plakat. Och jag tycker att det jag skriver är politiskt, på ett personligt plan. För en väldig massa år sedan pratade jag med fotografen Jan Nordström som fotograferat mig många gånger. Han berättade om en låt jag själv hade glömt bort som heter ”Gråt!”. Den går ut på att lösa upp isklumpen och låta den forsa ut som tårar. För Jan var det så otänkbart att gråta som man. Han hade vuxit upp med att man skulle vara en fotbollsspelare och inte vara en kärring. Det är väl politik? Jag vet att det finns människor, speciellt män tror jag, som tycker att jag gör sentimentalt krafs. Det berör mig inte längre. Jag har inga problem med att berätta hur jag är, att gråta.

Har du alltid varit en sådan pojke och man?

– När min pappa dog grät jag inte offentligt över huvud taget, men jag grät som fan när jag gick runt hemma i mitt rum. Jag tror, om jag ska vara ärlig, att jag har fått en väldigt bra känslomässig och feministisk utbildning av min hustru.

Vad lärde hon dig?

– Att kommunicera. Inte mörka. Inte försöka leva upp till något man inte är. Det tog ett tag.

Född i Trollhättan

Namn: Peter LeMarc Fransson.

Född: 1958 i Trollhättan.

Familj: Fru och två vuxna barn.

Bakgrund: Spelade i flera band som ung i Trollhättan. Skivdebuterade som soloartist med albumet ”Buick”1982. Det stora genombrottet kom 1987 med ”Peter LeMarc” som sålde guld och fick en Grammis.

Aktuell: Med nya sextonde albumet ”Den tunna tråden”.

Peter LeMarc väljer fem konstverk

Album. Att bara välja ETT album som betytt mycket för mig är omöjligt. Jag skulle kunna rabbla minst femtio album. Det album som berört mig mest under den senaste tiden är Leonard Cohens ”You want it darker”.

Film. Det är samma sak här, eftersom jag är oerhört filmintresserad. ”Chinatown”, ”Gudfadern” 1 och 2, ”Amarcord”, med flera. Men två filmer jag varmt rekommenderar är ”De andras liv” av Florian Henckel von Donnersmarck och ”Det vita bandet” av Michael Haneke.

Tv-serie. Klassiker som ”The wire”, ”The Sopranos” och ”Six feet under” är givna. ”Black mirror” (Netflix) är en favorit. Eftersom det är en novellfilmserie ger nästan varje avsnitt mig något att verkligen fundera på.

Bok. Ja, den jag senast läst och som verkligen förändrade min syn på väldigt mycket är ju ”Sapiens : En kort historik över mänskligheten” av Yuval Noah Harari.

Konstverk. Fotografier! Till exempel Anders Petersens ”Café Lehmitz”-serie eller hans ”From back home/Värmland”, 2009.

Intervjun

Text: Hanna Fahl

Om intervjun: Vi sitter i en röd soffa i hans musikrum, en trappa upp i huset i Bagarmossen. Snön yr utanför fönstret.

Foto: Alexander Mahmoud

Om fotograferingen: Jag försöker ge Peter komplimanger, men det blir fel: ”Den här timmen i studion har känts som ett år.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.