Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Other: Anette Nantell
Musik

Shitkid: ”Jag ska vara känd i fem år och sedan bli sjuksköterska”

Åsa Söderqvists gör-det-själv-kommando har fått musikvärlden på fall. Som Shitkid levererar hon hyllad anti-musik som fått många recensenter att undra: har hon inte förstått hur svårt det är med musik?

Tjugo sekunder in i intervjun lutar sig Åsa Söderqvist fram över bordet och säger:

– Det känns som om alla här hatar oss. Tycker du inte att de kollar kons­tigt på mig?

Jag ser mig runt om; på kaféets rutmönstrade golv; murgröneskotten i små glas på borden; soffans skinnklädsel som är så mjuk att det känns som att långsamt slukas av den. Jag tittar på de andra besökarna och deras dyra överrockar och söker något slags ogillande i deras ögon.

Men hon syftar på en rent konkret anledning.

– Jag och mina kompisar har varit här förut och blev fulla. Jag glömde mitt kort och kunde inte betala, så jag fick gå och hämta det. Sedan funkade det ändå inte, så jag fick gå igen och hämta min mobil och laddare och försöka swisha pengar. De var helt säkra på att jag skulle ta springnota.

Vi sitter längst in i hörnet på kaféet längs Spångavägen. Utanför fladdrar marschallernas lågor i mörkret. Det är den tiden på året då man hela tiden går runt och bär på kroppen, släpar omkring den, förkylningarna och infektionerna i den, drar upp axlarna till öronen och är helspänd mot kylan, fukten, allt. Vi hackhostar i kapp som tvåtaktsmotorer.

Åsa Söderqvist har precis kommit från arbetet. Hon jobbar på ett lager med att bära kartonger. Häromveckan stukade hon fingret på en kartong. På hennes Instagramkonto finns en bild: fingret är mörkblått, nästan svart, ser ut att vara redo för amputation.

– Jag slog fingret rakt på en låda. Det kändes som när man slår i kärringnerven fast mycket mer ihållande, säger hon och pekar på den där känsliga delen av armbågens insida.

Vad var det i lådan?

– Kläder. Jag skär lådor och flyttar lådor, packar upp grejer och packar ner grejer.

Någon närmar sig vårt bord och vi tittar upp. Det är Carola, den Carola, sångerskan, som kommit in i lokalen och går genom den med en vän i släptåg.

Lite senare blir just det ännu en anledning till att vi möjligen hatas här i kväll. Men jag återkommer till det.

– Musik är enkelt, säger Åsa Söderqvist. Det är bara att inte tänka.

Foto: Anette Nantell

Hon kallar sig Shitkid när hon gör låtar och de beskrivs som anti-musik, eller trummaskinspunk eller grungepop, är ofta två minuter långa, skorrar och brusar och larmar sig genom starka och tydliga melodier, och det mesta görs och spelas in i hennes sovrum.

Det är ett gör-det-själv-kommando som erövrat allt större delar av musikvärlden. Hon vet inte om det ännu, men om en vecka kommer hon att vinna kategorin Årets rock på Manifestgalan, galan för artister på oberoende skivbolag, med motiveringen ”musik som är stenhård, medryckande och oförutsägbar” och blir jämförd med såväl snuskpunkaren GG Allin som popmusikmeckat Brill Building. Men hyllningarna har redan länge marscherat på rad: ”Underbart nonchalant”, skrev Elin Unnes om debut-lp:n ”Fish” och efter spelningen på Way out west i somras utnämnde DN:s musikredaktör Nils Hansson låten ”Sugar town” till att ha ”den snärtigaste refrängfrasen i världen”. I recensionen av förra ep:n skrev han en träffande beskrivning av Shitkids kärnverksamhet: ”Det låter som att hon inte alls har fattat hur svårt det här är.”

Jag frågar om det är så, att hon bara inte har fattat. Hur svårt det egentligen är med musik.

Hon rycker lite på axlarna.

– Det har inte varit så svårt. Det kom. Med min första skiva hade jag bara bestämt mig för att släppa någonting, vad som helst, för att ha släppt någonting alls – så att jag aldrig mer hade en första grej att göra i musiken.

Ibland ser man sluggers som plötsligt får för sig att de är boxare. De har vunnit match på match på ren råstyrka och vilda svingar, med grova rundpallar. Men så inbillar de sig att de ska putsa på tekniken. De blir självmedvetna, börjar tänka på vad de gör. Och då går allt åt helvete. Känslan är borta. Maskinen går sönder.

Jag tänker likadant om Shitkids musik. Att den genomgående ideologin verkar vara att gå på känsla, veva på, skippa tanken.

Hennes första ep som Shitkid hette ”Shitkid ep”. Hennes andra ep hette ”Ep 2”. Hon valde sitt artistnamn eftersom ”det kändes bra”. Hon kan inte anklagas för att överarbeta saker och ting.

– Nej, jag tänker inte efter för mycket. Därför är det också svårt för mig att göra intervjuer. Det finns inte så mycket att prata om… jag känner att jag borde ha någon metod, kunna förklara min musik. Med uttänkta teorier. Men så har det bara… blivit så här.

Det är så sjukt mycket jantelag i svensk musik.

Är det hemligheten? Att inte tänka?

– Absolut. Nu får ni hemligheten. Jag skulle kunna bli självhjälpsmiljonär på det, men nu bjuder jag bort den gratis.

Vad vinner man på det direkta?

– Det är roligt. När jag spelar in vill jag sitta intensivt i två veckor hela nätterna i ett skov. Sedan får jag pms och då är det över och jag tycker allt är värdelöst: ”Jag suger, jag suger, jag suger.”

Så du är som mest kreativ under ägglossningen?

– Så tror jag säkert det är. Verkligen. Jag kan inte skriva musik när jag är arg.

Samtidigt har du sagt att det är ditt musikhat snarare än din musikkärlek som fick dig att börja spela.

– Det känns som att alla ska ha så många regler för sig: ”Så där kan man inte spela in! Man måste göra på det här sättet, i en studio.” Det är så sjukt mycket jantelag i svensk musik, ingen testar någonsin att inte vara jätteduktig på gitarr innan man börjar spela in.

Hon funderar lite och fortsätter.

– Jag känner så många som ska håna andras sätt att göra musik och pratar om hur de borde ha gjort, ändå skapar de ingenting eget. Som om deras kritik begränsar även dem själva. Om någon av dem någonsin skulle få någonting gjort så skulle jag gärna erkänna: ”Javisst, absolut, du hade rätt.” Men det händer aldrig.

Vad tråkigt om mobbarna dessutom var bäst på något, när man hela livet fått höra att de egentligen bara är osäkra.

– Det vore jättejobbigt! Om de visade sig vara nya Bowie!

Hon pratar ganska lågt och rätt mjukt, vilket är lätt att missta för försiktigt, eller om det bara är dialekten, den nordliga, som har så lugnande inverkan på mig. Poängen är: jag tänker inte Störig, eller Skitunge.

Foto: Anette Nantell

Är det svårt för Åsa Söderqvist att leva upp till Shitkid?

– Det är inte så stor skillnad på oss. Jag har aldrig känt att jag spelar en roll. Jag är född ganska dryg. Jag blir lite för full och bråkar med arrangörer, men det är inte för att jag vill det. Jag vill aldrig bråka med någon, men så blir det så ändå.

Jag läste en recension av en spelning där du gick ut i publiken och bommade snus av dem. Det låter otroligt poserande.

– Det var så jävla skönt, jag var så sugen! Och ja, jag poserar på scen, men det gör jag ju i vanliga fall också. Och jag heter ju ändå Shitkid, då måste jag gå ut och ta en snus av publiken.

Det är sant.

– Det stället hade en kristallkrona alldeles framför scenen och jag tänkte att jag skulle hänga från den. Men det hade säkert blivit pinsamt, den hade lossnat och jag hade fått den över mig, på näsan, och börjat gråta. Så det enda jag gjorde var att gå ut på ett bord, det var ganska lagom. Då såg jag snusdosan och kunde inte hålla mig.

Det var det jag menade med Shitkid – det är ett namn som förpliktigar.

– Precis, jag kan ju inte säga ”tack” i ett sådant läge. En annan sak som hjälper är att jag alltid har en flaska bubbel på scenen. Och när vi väl står på scenen har vi ofta förfestat sedan soundcheck – vilket kan vara klockan 14, och giget börjar klockan 23.

Samtidigt är det lätt att hamna i ett slags gisslan­situation som artist om folk förväntar sig det här av dig varje gång.

– Ja, precis! När vi spelade på Kulturhuset Cyklopen i Högdalen hade jag varit magsjuk i tre dagar före spelningen och spytt hela nätterna. Men jag drack i alla fall. Ändå var det någon efter spelningen som sa: ”Det var ju inte som när ni spelade på Roskilde, ni skulle haft mer bubbel.” Då kände jag mig verkligen som gisslan. Jag skäms också över att jag ursäktade mig med att jag haft magsjuka. Jag borde sagt: ”Jag dricker väl fan hur mycket eller lite jag vill!”

 

Tre band som inspirerat Shitkid

1. White Stripes

”Om jag ska säga ett favoritband så ­säger jag dem. Önskar så mycket att jag kunde spela gitarr som Jack White. Alltid önskat. Men jag har aldrig haft tålamod att lära mig.”

2. Yeah Yeah Yeahs

”Jag hade samma frisyr som sångerskan Karen O i typ tre år och var helt besatt av henne. Ville slänga med micken som hon och gör det numera ibland.”

3. The Strokes

”Jag har lyssnat på alla band i samma kategori men Strokes får vara med då de var inspirationen till ’This is it’. Även om slutresultatet inte blev så likt så lyssnade jag mycket på deras skiva ’Is this it?’ när jag skrev ’This is it’ och försökte härma.”

”Ibland spelar jag på gitarren långsamt eftersom jag är så dålig, sedan speedar jag bara upp inspelningen så att det låter snabbt. I början brukade jag också loopa gitarren så att jag inte behövde spela hela tiden.”

 

Bromma är den senaste nålen på kartan i ett liv som hela tiden flyttats runt. Hon tillbringade de förs­ta två åren i Värmland, sedan i Kramfors tills hon var femton. Kramfors är ingen kulturmetropol. På deras Wiki­pediasida finns fliken ”Kramfors i konst och kultur” och det är ganska svaga claims to fame här: ”I ’Under dubbelgöken’ skämtar Hasse och Tage om en Robert Lind i Kramfors”, kan man läsa.

Hon bekräftar att det var just bristen på upplevelser som satte i gång henne.

– Det var så oinspirerande att bo där att det gjorde mig inspirerad att göra något.

Efter Kramfors flyttade hon till Härnösand, därefter till Göteborg via London, där hon jobbade på ett företag som tillverkar tandställningar.

– Du vet, sådana där stora med remmar runt huvudet, säger hon och gestikulerar med händerna för att gestalta något som för tankarna till en munkorg.

– Ett tag funderade jag på att flytta till LA, men det känns nu som att min biologiska klocka säger: ”Är det inte skönt med svenska skyltar ändå?”

Så det var inte, säg, den svenska välfärden eller skattesystemet som lockade – utan skyltningen?

– Det är väl nästan samma sak? Med infrastrukturen och så – om svenska skyltar går sönder så byts de ut. Men apropå att flytta så har jag en plan att vara känd i max fem år. Jag har en stor livsplan som ligger över mitt liv som ett ozonlager: jag ska vara känd i fem år nu och sedan bli sjuksköterska. Men tidpunkten för när jag blir känd väljer jag själv.

Det här är en lång helgintervju i DN, det får ändå sägas vara något som sprider ditt namn.

– Kan vi inte säga det då? Att i och med den här intervjun är jag känd. Så om fem år är jag 30, då flyttar jag hem till Härnösand och köper en ladugård som jag bygger om till ett hus. Frågan är bara om jag kan bli sjuksköterska med det här livet jag lever nu. Om jag får Iggy Pop-rykte? Om jag visar pattarna på Manifestgalan? Det skulle inte gå.

Du får verkligen försöka låta bli.

– Jag måste i så fall byta namn och ta bort allt som Shitkid gjort. När jag säger ”känd” menar jag alltså att jag ska bli världskändis inom fem år. Då kommer alla, även tanterna på sjukhuset, veta vilka jag är.

Men tänk om du i stället blir framtidens Per Gessle? Då kommer patienterna bara att tycka att det är trevligt.

– Fy fan, då lägger jag av redan nu. Men jag skulle bli en så bra sjuksköterska. Jag älskar sjukhus. Det är rent. Vita, stora ytor. Salar och korridorer. Och det är tyst, som på bibliotek. Det är nästan isolerat på ett helt annat vis. Det blir inte gällt och jobbigt för alla.

Foto: Anette Nantell

På en urdrucken ölsejdel på vårt bord syns en bild på Högakustenbron som krymper bort mot horisonten över Ångermanälven. Jag har själv aldrig varit där, men jag har en vän från Härnösand som tatuerat in samma motiv på sin underarm så jag förstår att den där bron, eller om det är kusten, är något som folk från trakten är mycket patriotiska kring.

Eftersom Åsa Söderqvist gick gymnasiet i just Härnösand, estetisk linje med inriktning på musik, frågar jag hur det var.

Hon fick underkänt i alla musikämnen, visar det sig. Hon var väldigt dålig och oambitiös, säger hon.

Jag undrar, kanske något okunnigt, hur hon i så fall kan bygga en karriär på musik.

– Jag spelar ju bara på bassträngen på gitarren, så då är det ganska lätt. Och så har jag trum­maskin för kompet. Och jag kan de vanliga trefingersackorden på synt. Så där har du hela upplägget för min musik.

Hon nynnar demonstrativt några toner för sig själv, ”du duu du-dudu du”.

Är det så du skriver musik som du gjorde nu? Att du gör ett... läte?

– Ibland spelar jag på gitarren långsamt eftersom jag är så dålig, sedan speedar jag bara upp inspelningen så att det låter snabbt. I början brukade jag också loopa gitarren så att jag inte behövde spela hela tiden. Sedan lägger jag på sång i slutet. Men jag har sällan skrivit ner något utan hittar på texten, så jag måste ändra lite efteråt för det blir ofta nonsensord i improvisationen, typ ”ba dooba loo”.

När vi ska lämna kaféet kommer en kvinna i fluffig pälskappa in i lokalen. Hon frågar servitrisen om det har lämnats in en borttappad mobiltelefon tidigare i kväll:

– Jag lade den på bordet i två sekunder, sedan var den borta.

Åsa griper hjälpsamt in:

– Vet du, Carola var faktiskt här förut. Det kanske är hon som tagit den!

Varpå servitrisen tittar beklämt på Åsa:

– Det där är Carolas väninna, som var här med henne tidigare.

När vi i skam hunnit retirera halvvägs ut genom dörren ropar servitrisen efter oss:

– Ni har en nota att betala!

Det vinns inga popularitetstävlingar i Bromma i kväll.

Jag vill att ännu fler ska sponsra mig med saker.

Vi går in på en sidogata, genom ett villakvarter, det doftar av vedeldning i kvällningen, det är ganska ljumt ute med vintermått mätt. Jag följer Åsa på en stig uppför en kulle där huset ligger inneslutet i mörker bortom gatlyktorna.

När hon var arbetslös i somras påtade hon här i trädgården hela dagarna. (Den som hört ”Spring theory” från nya skivan känner igen detaljerna.) Hon pratar om de vackra rosenbuskarna hon sett på Beckomberga i närheten, det gamla mentalsjukhuset som omvandlats till bostadsrätter, och som i objektsbeskrivningarna omnämns som ”kulturhistoriska byggnader med exceptionellt hög standard”.

– Vi funderade på att klä ut oss till parkarbetare och åka dit på dagtid, gräva upp buskarna och plantera om dem i vår trädgård.

Jag frågar hur hon trivs här, i villaförorten med ett så tydligt symbolvärde, med allt vad Bromma står för, om hon samtidigt ska spela skitig trummaskinspunk.

– Jo, jag känner mig lite udda här. Men det känns också som om jag bor i en bubbla som omsluter mitt hem och vägen till bussen, så att ingen ser att jag är här.

– När jag jobbade med trädgården här i somras var grannarna ute och gjorde samma saker – kapade gamla grenar och sådant – och jag tittade på dem för att hälsa. Men jag var som osynlig. Inte som att de ignorerade mig och var dryga, utan som om de helt enkelt inte kunde se mig.

Det är en fin tanke att bo i ett avskilt hus på en kulle i Bromma. Först blir jag avundsjuk. Men i praktiken är det lite annorlunda: hon bor här i ett kollektiv med tre andra personer, det är rätt nedgånget, när jag ska gå på toaletten säger hon åt mig att ta den på övervåningen eftersom ”den är minst skitig”.

Det hänger tvätt på trappavsatsen, inifrån rummen hörs tangentbordsknatter och distad rockmusik men ingen visar sig. På väggarna sitter flera Shitkidaffischer som ett galleri för självporträtt. Tapeterna är flagnade och prickiga av gamla häftstiftshål, kläder ligger framme på galgar och i kartonger.

– Nu är det lite ostädat. Men det är ju bara dyra saker som ligger framme så det är okej, skrattar hon och petar på en skokartong från Whyred.

Du är sponsrad av flera klädmärken. Brukar folk ifrågasätta att du ska vara punk och att du samtidigt tar emot sponsring?

– Det är jättemånga som ifrågasätter det, jag hatar dem. Skulle du säga nej till dyra, helt nya kläder? Jag köper aldrig några kläder men kan få dem om jag står framför en kamera och sträcker ut tungan och ser cool ut. Det är klart jag går dit och sträcker ut tungan då.

Hon klättrar upp i fönsternischen, tänder en cigarett och blåser ut rök i mörkret.

– Jag vill att ännu fler ska sponsra mig med saker, så jag vill verkligen visa min hängivenhet mot mina sponsorer, skrattar hon.

Foto: Anette Nantell

Hon sätter sig vid skrivbordet. På dess ena kant står en ljusblå dildo, det ser ut som om någon skurit penisen av en smurf och ställt fram som trofé. Ovanför bordet hänger en gammal karta över Vietnam, resmålet som blev inspirationen till min favoritlåt med Shitkid, den trögt lunkande ”Tropics”. Det är även vid just det här skrivbordet som musiken blir till.

Ur garderoben baxar hon fram sin synt som är stor och klumpig. På den sitter fastklistrade lappar för vilka trumljud som ska användas till varje låt när de spelas live. Tonerna på tangenterna är också ditsatta: E, F, G och så vidare.

– Den är jävligt trashig alltså. Och den är tung. KÄNN!

Jag väger den i händerna, den är mycket riktigt väldigt tung.

– En gång satte vi tårtljus i den så den smälte, säger hon och pekar ut små rynkiga kratrar av nedsmält plast i syntens hölje.

Hon förklarar hur hon spelar in musiken här, med hörlurar på sig så att hon kan sitta helt tyst och göra det. Sången har hon tidigare spelat in i sin bil.

Var är bilen nu?

– Jag hade den i en månad, och den hann gå sönder fem gånger på den tiden. En gång stannade den i mittenfilen på motorvägen och en annan gång gick bilbältesspännet sönder så föraren fick sitta och hålla i säkerhetsbältet med ena handen för att det inte skulle låta TICK TICK TICK de elva milen mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Du borde ha bilen stående på gården. Så kan du ha den som studio att gå ut till och spela in i.

– Eller hur! Det vore så otroligt indie att ha en bilkyrkogård där man spelar in med sin mick och sitt ljudkort.

Min mormor var väl lite svårare att övertyga, eftersom hon trodde att jag hade stringtrosor på mitt första skivomslag.

Vi börjar prata om varför man gör det man gör. Hamnar där man hamnar. När jag själv började skriva var det ingen i släkten som kunde förstå varifrån det kom eftersom ingen annan visat talang eller intresse för det.

Med Åsa Söderqvist var det samma sak: det finns inga musikaliska anlag i hennes familj, ”inte ens en morfar som spelade munspel”. Mamman och pappan är båda arbetsterapeuter, pappan dessutom cykelproffs och kom nyligen tvåa i nordiska seniormästerskapen.

Fattar din familj det du gör?

– Jo, det tror jag. De har varit väldigt stöttande, vilket är lite konstigt eftersom det innebär att jag festar så mycket. Min mormor var väl lite svårare att övertyga, eftersom hon trodde att jag hade stringtrosor på mitt första skivomslag.

Hon syftar på omslagsbilden till ”Shitkid ep” från 2016 där hon ligger i en säng med t-shirten dragen högt upp på magen och är iförd ett par trosor.

– Mormor hade sagt till mamma: ”Ja, hon ligger där med stringtrosor.” Hon ringde till och med till min farmor och ville prata om min musik. Jag har ju en låt som heter ”666” och mormor är kristen, så hon tyckte inte om det. Men då sa farmor: ”Men vi är så gamla du och jag, så vi förstår ju inte det där.” Det är så fint och sant.

Tror du att du själv en dag kommer att bli oförstående inför ungdomskulturen?

– På ett vis känns det som att jag aldrig kommer bli sådan. Men det säger väl alla unga.

Ja, det gör man.

– Jag kommer i och för sig bara att vara ungdom i fem år till, och då ska jag som sagt sluta med musiken. Så om folk säger att jag blivit gammal och inte hänger med kan jag svara: ”Jag sa ju det! Det stod i intervjun med DN, det är bara att kolla upp!”

Läs mer: DN:s recensioner av Shitkids andra, tredje och fjärde släpp.

Åsa Söderqvist

Ålder: 25 år.

Bor: Villa i Bromma i Stockholm.

Diskografi: ”Shitkid EP” (2016), ”EP 2” (2017), ”Fish” (2017), ”This is it” (2018).

Husdjur: Hennes familj äger en dvärgspets och en whippet, döpta efter Alice Cooper och Ozzy Osbourne – ”Vilket är sjukt eftersom jag aldrig hört mina föräldrar lyssna på dem”.

Aktuell: Med nya skivan ”This is it” och konsert på Fasching i Stockholm den 5 april. Vinnare i kategorin Årets rock på ­Manifestgalan, musikgalan för artister och musiker på oberoende skivbolag, som gick av stapeln i fredags.

 

 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.