Veronica Maggio väljer en ny väg

Hon sjunger om att vilja byta stad, inte kunna glömma fast man vill, vara den som är stark och vara den som vill lappa ihop allt igen.

– Det har väl råkat bli så. Allt man skriver speglar det man har varit med om. Men jag har fortfarande svårt att se den här skivan som en enhet. När du säger att det är en uppbrottsskiva så tänker jag, jaha, ja, det kanske det är, säger Veronica Maggio.

Veronica Maggio släppte debuten ”Vatten & bröd” för fem år sedan. Där skrev hon inga låtar själv (vilket gjort att hon tröttnat på många av de låtarna, erkänner hon). Den stämpeln hänger kvar. På album nummer två, ”Och vinnaren är …” samarbetade hon med dåvarande pojkvännen Oskar Linnros, och skrev både text och musik med honom.

– Första skivan var väldigt mycket kärlekstexter, säger Maggio och fortsätter, inför andra skivan ville jag ha olika teman på alla låtar. Jag lät nästan inte mig själv skriva om det jag ville om det inte ”passade in”.

Den här gången har Maggio skrivit om exakt det hon känt för. Det var viktigare med inspiration och energi i låtarna, säger hon. Då blev det en skiva om uppbrott.

Det finns väldigt många kärlekslåtar, men det var inte förrän jag lyssnade på din skiva jag insåg hur olika separationer kan vara. Är det samma relation?

– Vissa grejer är olika delar av samma förhållande. Så kan det faktiskt vara. En del människor kan man till och med lämna flera gånger på olika konstiga sätt, hitta tillbaka och allt vad man nu håller på med. Det finns alltid någon ny vinkel att komma in från.

Sedan Oskar Linnros gjorde uppbrottet mellan honom och Veronica Maggio offentligt genom låten ”Från och med du” är det lätt att fundera kring huruvida låtarna på ”Satan i gatan” också handlar om dem – eller till och med är svar på hans skiva. Maggio undviker frågan. Det blir så svårthanterligt i skrift, säger hon.

– Är det okej om jag inte kommenterar det alls?

Låten ”Alla mina låtar” handlar om att försöka gå vidare när man gjort slut, men där den andra gör det omöjligt. Hur går man vidare ur en relation där uppbrottet gjorts offentligt via en låt som spelas på radion?

– Man skriver en låt, säger hon och ler.

Men relationen med Oskar Linnros resulterade också i det hyllade albumet ”Och vinnaren är …” När förhållandet tog slut stod Maggio även utan producent.

– Det var svårt. Jag fick ju på något sätt försöka bena ut vad som var jag i det hela. Samla ihop mina talanger på något sätt, nämligen melodier och texter. Det är det jag kan. Vad är det jag saknar? Det som jag gillade med förra skivan och det arbetssättet var att både jag och Oskar var lika mycket visionärer i projektet och man gjorde det tillsammans. Vi står båda på scen och tänkte på hur skivan skulle tas emot. Det ville jag gärna fortsätta med.

Valet föll till sist på artisten och producenten Christian Walz.

– Christian Walz är också en visionär.

Veronica Maggio försökte skriva med andra och folk hade skickat saker till henne. Men inget klickade riktigt. Hon skrev några låtar ihop med Markus Krunegård, men kände att hon saknade en producent. Veronica Maggio hade gillat Christian Walz låtar och harmonier länge. Hon hade en känsla av att han tyckte om ”ljud”, säger hon.

– Det lustiga är att en person från skivbolaget var i studion där han håller till och frågade, bara för att sondera terrängen lite, om det var någon som skulle kunna tänka sig att arbeta med Veronica Maggio. Då räckte Christian upp handen direkt. Så båda har ändå känt att det skulle kunna finnas någonting där. Och det har verkligen varit superkul.

Vad tog du med dig från samarbetet med Oskar Linnros?

– Jag tog med mig … att skriva i bilder. Att göra små filmscener. Det är ett sätt att skriva som jag lärde mig då och som jag har vidareutvecklat. Och att fatta beslut innan jag har nått målet.

Det är klart att det kan vara svårt att jobba med nya producenter på varje skiva. Walz är nummer tre i ordningen. Men Veronica Maggio ser också fördelar.

– Då hamnar man inte i den fällan som jag och Oskar kanske hade hamnat i om vi hade samarbetat igen. Hur gjorde vi den här låten? Var satt vi då? Hur tänkte vi då? Att man försöker återupprepa ett recept.

Vad har skilt sig i den här processen och den förra?

– Jag är mycket säkrare. Jag vet när jag är klar med någonting och jag vet hur jag vill ha det. Jag litar mer på min instinkt. Dessutom var jag helt allergisk mot gitarr på förra skivan eftersom första var bara gitarr. På andra är det bara stråkar och keys. Nu har gitarren fått komma in i värmen igen.

Första singeln ”Jag kommer” har spelats flitigt på radio de senaste månaderna. En låt om förälskelse men också med anspelningar på sex. Något som inte är helt vanligt i den svenskspråkiga musiken.

– Varför det skrivs så få låtar om sex? Ja, det är konstigt, men det är ju ett ämne som lätt blir larvigt.

Det kan ju verkligen kärlekslåtar också bli.

– Verkligen. Det är väl svårare att stå för sex och lite pinsamt att spela upp för sina föräldrar. Men det är kul när det görs på ett snyggt sätt och man inte känner sig som en tönt när man sjunger låten. Jag har lite svårt för att skriva om lycklig kärlek, så det fick bli den infallsvinkeln för att inte bli för smetigt och kännas glatt på ett käckt sätt.

Veronica Maggio ville skriva en explosiv kärlekslåt som handlar om stunden när man inser att man är kär.

– Det är mycket roligare om det inte är helt tydligt. Det är lite sjukan med just svenska texter, de ska klyvas i atomer. Det blir ju inget kvar när man har vaskat fram vad varenda mening står för. Jag vill att folk ska tro att man ska höra ”jag dödade John Lennon” om man spelar låten baklänges. Det är mycket roligare.

Har du haft prestationsångest ­inför den här skivan?

– Ja, fast det trollas lite bort när man blir exalterad över en bra idé. Men det känns som om det måste vara värre om man är en virtuos som är erkänt bra. Det är ju massa människor som tror att jag inte kan skriva en enda låt. På något sätt känns det som om jag slår ur underläge. Det är ju lite skönt.