Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Wagnervurmare: Genusforskaren Tiina Rosenberg

”Wagner är som ett finskt bastubad.”

Det var från början en stor hemlighet. Och som vänsterradikal tog det lång tid innan professor Tiina Rosenberg vågade erkänna att hon blivit totalt övermannad av en musik som hon egentligen borde avsky. I dag kan hon tala öppet om sitt Wagnerintresse men hennes politiska hållning står fast: Richard Wagner är lika farlig som alltid.

– Hos Wagner finns inte en gnutta intellektualism, allt handlar om maximerade känslor. Det är därför som Wagners operor är förrädiska. Det är totalt drogande musik som är så överväldigande att man tappar fattningen och den medvetna tanken slocknar.

Och ändå älskar du den.

– Jag skulle absolut inte identifiera mig som wagnerian. Det här är något som vänstermänniskor i min generation inte ska syssla med. Det tycker jag faktiskt. Min utgångspunkt är att mitt Wagnerintresse inte är bra. Det är inte bra av politiska skäl, det är inte bra av mänskliga skäl. Men nu är det bara så att Wagner har den här enorma förmågan att ta tag i mig. Ingen har kunnat skriva musik som han.

Vad gör honom så bra?

– Det finns ingen starkare musik, det är bara att konstatera. Ingen har lyckats få till en lika otrolig instrumentering, ingen har lyckats utnyttja orkestern på samma sätt. Den enorma kraften finns där, men den existerar enbart utifrån ett enda syfte. Den vill få lyssnaren att sluta tänka. Spontant skulle jag säga att den liknar sexualiteten, det är samma uppslukande känsla, själva akten där man förlorar sig själv. Och opera är ju en form av kanaliserad sexualitet. Det är den orgastiska känslan som efterliknas.

Är det fel?

– Jag tycker inte att det är konstigt att ge sig hän. Men baksidan av det är ju manipulationen. Wagner visar musikens makt. Det härliga med jagupplösning är att tanken försvinner, men politiskt blir det ju katastrofalt när människor slutar tänka. Det är ingen slump att alla politiska utopier har behövt kraftig musik till sina iscensättningar.

Vad gör den här musiken med männi­skor?

– Det är katharsis. Det är som ett finskt bastubad! Och då vill jag påminna att det här badet börjar vid åttio grader och går uppåt. Först när du når hundra kan vi börja snacka om riktig bastu. Alla de här maximeringarna kring vad kroppen kan utsättas för handlar om sexualitet. Wagners musik har alltid känts i kroppen. Och i operahuset får man känna, man får ge sig hän, man får gråta och skratta. Sedan ska du snyta dig, sträcka på dig och gå till jobbet.

Du både älskar och hatar Wagners ­musik. Hur går det ihop?

– Wagner är i mina ögon trots allt borgerligt sunk. Och det ska inte jag hålla på med. Men åldern gör väl att jag nu har förmågan att vara lite mer mjuk i kanterna. Att jag nu ser att världen är lite mer komplex än vad jag trodde att den var i min ungdom. Min politiska analys är intakt men i dag förstår jag att vi alla är motsägelsefulla. Vi har sidor som är mer eller mindre svåra att bejaka. Det absoluta kravet på renhet, att du inte ska ha något dåligt på ditt konto, det är ju också fascism. Så när vi nu har blivit så duktiga med att komma ut om allt möjligt, varför inte även lite Wagner?

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.