Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Wagnervurmare: Överläkaren Axel Brattberg

”Jag fann kärleken i Bayreuth.”

Det är nu över fyrtio år sedan han för första gången hörde det dovt mullrande Ess-durackordet som inleder operan ”Rhenguldet”. Några toner, det var allt som behövdes för att övertyga Axel Brattberg om att han och Richard Wagners musik skulle bli följeslagare genom livet. I dag är han överläkare, skivsamlare och medlem i Svenska Wagnersällskapet sedan länge.

– ”Nibelungens ring” handlar om det oförenliga i makt och kärlek, det där mänskliga dilemmat som vi alla tvingas leva med. På så sätt är det en berättelse om hela livet.

Hur har ditt Wagnerlyssnande förändrats under alla de här åren?

– Jag har upptäckt fler och fler nivåer i musiken, nya tidigare okända skikt. Det har med min egen mognad att göra. Att jag har blivit äldre, möjligen förståndigare eller i alla fall mer erfaren. Jag speglar ju mig i flera av de gestalterna uppe på scenen. För mig är Loge just nu en intressant figur. Jag tror att Loge är en homosexuell person som inte har kommit ut. Han har några repliker som avslöjar att han har varit tvungen att göra något annat av sitt liv än det förväntade. Det är inte en fråga om han kan få uppleva kärlek eller inte. Nej, han håller den ifrån sig. Och när han berättar sin egen historia i ”Rhenguldet” så finns det ett uttryck i musiken som gör så jävla ont. Han är en briljant intellektuell person, som av något skäl tvingats att kontrollera sina emotioner. Här finns en bög att identifiera sig med, så har jag tänkt.

Vad har du lärt dig om dig själv av att lyssna på ”Nibelungens ring”?

– Jag tycker att sista akten av ”Siegfried” är väldigt häftig. Den är så sammanhållen, det finns en utveckling från mörker till ljus. I centrum står kraschen mellan far och son. Det behöver inte ta sig så våldsamma uttryck som här, men det är ändå något som alla måste gå igenom, att en dag bryta med sina föräldrar. Siegfried krossar Wotans spjut, drar i väg i triumf och en stund senare hittar han Brünnhilde. Kärleksduetten som då inleds är enorm. Den visar hur komplex kärleken är, hur det är att drabbas av den, av åtrå, av sexualiteten, ja, vad fan vi nu ska kalla det som händer. Starkt är det i alla fall! Den första förälskelsen är kanske inte särskilt konstruktiv men ofta enormt kraftig. Och det lyckas Wagner beskriva här.

Sommaren 1979 var du på ännu en resa till Richard Wagners egen opera i Bayreuth. Vad var det egentligen som hände där i salongen under en av kvällarna?

– Jag befann mig relationsmässigt i ett ganska stökigt läge. Jag hade varit i Bayreuth flera gånger tidigare men skulle nu åka med bara kompisar. Jag såg fram emot en lugn tid, inga vibbar, inga affärer att sköta som tog energi och koncentration från Wagner. Så hade jag föreställt mig det. Första föreställningen var ”Lohengrin”, jag hade fått en plats väldigt långt fram, en fantastisk plats. I första pausen vände jag mig om och tittade upp mot parketten för att se vad det var för människor på föreställningen. Femton rader upp fick jag syn på en kille som smällde av världens leende. Fan också! tänkte jag. Nu kommer det inte att bli någon lugn resa. Så blev jag och Johan tillsammans.

Vi lever ihop än i dag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.