Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Wagnervurmare: Sopranen Maja Frydén

”Wagner har fått mig att förstå vad min kropp är kapabel till.”

Sedan hon var sexton år gammal och gick på musiklinjen på Södra Latin i Stockholm har hon hört att hon är en perfekt valkyria. Men för sopranen Maja Frydén tog det lång tid innan hon själv på allvar insåg vilken kraft hennes röst besitter. Nu går hon sista året på Kungliga Konservatoriet i Haag och hoppas snart få uppfylla drömmen om att sjunga Wagner på en stor operascen.

– Amazon har jag blivit kallad för tusen gånger och hatat det. Som ung ville jag inte vara så stark. Jag önskade länge att jag var som en liten flicka, vän och skör. Det var också sådana roller som jag siktade in mig på förut. Ändå har jag samtidigt alltid vetat att det finns en enorm kraft inom mig, det är den kraften som jag hittar när jag sjunger Wagners musik.

Hur skulle du beskriva ditt eget utseende?

– Jag är lång och blond, så är det bara. Grandios kanske, förhoppningsvis lite majestätisk.

Varför har du börjat ge dig på Wagners sopranroller just nu?

– Allt handlar om att jag har blivit vuxen. Ju mer jag känner mig som en vuxen kvinna, desto lättare har det varit för mig att hitta styrkan även i sången. Än har jag bara vågat närma mig de unga och lyriska Wagnerrollerna men överlag handlar det väldigt mycket om att våga ta plats. Mina sånglärare säger fortfarande till mig att de önskar att mitt ego var lika stort som jag är lång.

Är det inte det?

– Inte ännu. Men jag är medveten om att man förväntar sig något när man ser mig, man förväntar sig ett visst ljud när jag börjar sjunga och det ljudet är inte litet.

Vad var det som fick dig att inte vara rädd för din egen styrka längre?

– Jag kom på att det inte är något fel att vara stark. Man behöver inte vara arg för att vara stark. Det trodde jag tidigare. Allt började med att jag började sjunga till Wagners musik hemma vid stereon. Och plötsligt kände jag att det är exakt det här som min kropp vill! Det här är ju fullt ös. Jag insåg hur mycket jag hållit tillbaka min röst. Det här ledde till att jag alltmer började förstå mig egen kropp, vad den var kapabel till, vad som hände med min röst när jag verkligen lät den sträcka ut sig så långt som det bara är möjligt.

Minns du första gången som du lät någon annan höra hur det lät?

– Redan på gymnasiet upptäckte faktiskt min sånglärare på Södra Latin att min röst var större än många av de andras i klassen. Vi sjöng alltid i små rum nere i en källare. Där nere, under det låga taket brukade jag stå och ursäkta mig. En dag sa min lärare att hon och jag skulle gå till aulan när den var helt tom. Vi kom in, hon satte sig högst upp, längst bak på läktaren och ropade till mig: Nu! Sjung! Då fick jag för första gången känna hur min röst svarade i ett stort rum. Jag kände att min kropp slappnade av, att rösten öppnade sig. Och när jag märkte att jag kunde släppa fram hela min röst så hände något magiskt. Det var en enorm lättnad, jag behövde inte längre be om ursäkt för någon enda liten del av mig.

Vad händer med dig när du nu sjunger Wagners musik?

– Den styrka som jag släpper fram i sången är den absolut fysiskt skönaste känsla som finns. Tid och rum försvinner. Jag hamnar i en annan dimension, det är faktiskt så flummigt. Allting stannar och jag känner mig totalt fri.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.