Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Musikaliskt laddat operaporträtt av en modeikon

Foto: P-J Jansson

”Folk vill inte höra sanningen, folk vill lyssna på en saga”, säger operaversionen av Coco Chanel. Altsångerskan Anna Larssons team från Vattnäs Konsertlada duckar inte för modeikonens mörkare, mindre smickrande sidor i föreställningen som nu gästspelar på konsthallen Artipelag och tillfälligt flankerar modeutställningen ”Lars Wallin – Fashion Stories”.

Opera

”Coco Chanel”

Musik: Lili Boulanger, Claude Debussy, Gustav Mahler med flera

Dirigent: Fredrik Burstedt

Manus, kostym och regi: Martyna Kaiser

Kläddesign/produktion: Modeakademin, Mora Folkhögskola

Scenografi: Bernd Janusch

Ljus: Jimmy Svensson

Medverkande: Göran Eliasson, Anna Larsson, Amelia Jakobsson, Tobias Westman, Vattnäs Chamber Orchestra med flera

Scen: Artipelag, Värmdö

Speltid: Ca 2 tim och 30 min

Upplägget påminner om Jussi Björling-operan ”Silverfågeln”; genom återblickar ledsagade av en berättare/författare möter vi huvudpersonen som både gammal och ung. En modejournalist har sökt upp den åldrade Coco Chanel för att skriva en biografi och föremålet fortsätter att odla myten om sig själv. Men även obekväma frågor om förhållandet till nazismen har sin plats i Martyna Kaisers enkelt hoptråcklade manus som formar sig löst kring ett omsorgsfullt urval av tidstypiska musikstycken. ”Coco Chanel” varvar alltså dialog på svenska med befintliga sånger och arior av tonsättare som Georges Bizet, Lili Boulanger, Erich Wolfgang Korngold och Gustav Mahler. Kort och gott en jukeboxopera, men kanske mest av allt en sceniskt gestaltad konsert på temat Chanel.

Sett ur det senare perspektivet får man ett sagolikt soundtrack framfört av fyra fantastiska röster: Anna Larsson som den åldrade Coco Chanel och Amelia Jakobsson som den unga, den lysande Jussi-tenoren Tobias Westman som hennes stora kärlek Boy Capel (han som omkom i en bilolycka) samt Göran Eliasson i dubbelrollen som biografiförfattaren respektive SS-officeren Spatz, som Chanel hade ett kärleksförhållande med under andra världskriget.
Larsson kan äga en scen bara genom att sitta i ett hörn på en divan med ciggen i handen. Jakobsson agerar trevande, men imponerar desto mer sångligt.

I synnerhet när den äldre och den yngre bollar Carmens habanera mellan sig i ett förförarnummer som tar fasta på rykten om Chanels kärleksaffärer med kvinnor. Den banala varietévisan ”Qui qu’a vu Coco”, som lär ha gett upphov till den unga Gabrielle Chanels smeknamn, valsar runt i olika kammararrangemang och dirigenten Fredrik Burstedt leder ett inspirerat gäng musiker med lätt och ledig hand.

Det mesta går i svartvitt, från den föräldralösa klosteruppväxtens nunnedok till klassisk Chaneldräkt i design av elever från Modeakademin vid Mora Folkhögskola. Bernd Januschs art deco-scenografi är lika stiligt stram och brottstyckena ur Chanels liv förmedlas genom odödliga oneliners. Det räcker för att teckna siluetten av ett komplext livsöde och ifrågasätta varför historien så ofta reducerar kvinnan till musa. ”Vem har tackat mig för återuppsättningen av Stravinskys ”Våroffer”?, fnyser Chanel som faktiskt stod för en betydande del av fiolerna.
Kaiser antyder en mer mångfacetterad bild än 2000-talets två biofilmer om Coco Chanel i en känslomässigt laddad och musikaliskt övertygande föreställning. Men frånvaron av specialskrivna sånger och det fragmentariska berättandet räcker näppeligen för att tala om en riktig opera.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.