Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

När den vitala litteraturen drog från stan

Foto: Emma Löfström

Det är nu så dyrt att leva i Stockholm att innerstan inte längre är en levande litterär plats. Bara en sorts för­fattare, bästsäljare, har råd att bo där. Anna Hallberg ser hur stadens förlust blir en vinst för landsbygden och förorten.

När jag läste novellerna i Maxim Grigorievs debut ”Städer” i vårvintras, slog det mig att det är ovanligt att unga svenska författare skriver om storstäder. Det finns ett särskilt slags urbanitet hos Grigoriev som jag kom på mig med att ha saknat. Visserligen skriver Grigoriev en mild och vilsamt registrerande prosa, och hans flanörsroll är mer klassisk än vad den är modern, men boken utmärker sig ändå bland de senaste årens utgivning där landsortsskildringar och småstäder dominerar.

Åkrar större än horisonten mäktar. Granskog. Nattbussar. Övergivna tegelbyggnader och tomma storgator. Jag har läst så många glesbygdsromaner av unga författare att bilderna flyter ihop. Många av dem är förvånansvärt bra. Till exempel kan man nämna Katarina Fägerskiölds ”Åsen”, Peter Normarks ”Lekarna” och förstås, Tomas Bannerheds Augustprisbelönade praktverk till debutroman ”Korparna”. Men ändå. ”Stockholm växer med en busslast om dagen, och allt färre blir kvar i glesbygden. Sverige är ett av världens mest urbaniserade länder och utvecklingen tycks inte stanna av.” (Dagens Samhälle, 13/12 2013) Hur kan det komma sig, att trots att alltfler människor flyttar till Stockholm, tycks den vitala litteraturen röra sig därifrån?

Andra städer

1 Det är naturligtvis inte helt sant att alla unga författare skriver om glesbygd. Förra året knep Anna Fock både Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris för romanen ”Absolut noll” som skildrar livet bland unga bögar i S:t Petersburg. Marjaneh Bakhtiari levandegör Teheran i ”Godnattsagor för barn som dricker” och Pär Thörns och Andrzej Tichýs nattsvarta prosa pulserar fram och tillbaka mellan Malmö och Berlin i ”Region X”. Amanda Svensson har skrivit neonblinkande om Köpenhamn, Andrés Stoopendaal och Mara Lee har gestaltat var sitt Paris och Maxim Grigoriev uppehåller sig bland annat i Porto, Madrid och Odessa. Visst finns det urbanitet i den nya litteraturen, och den ser olika ut beroende på vem som har gestaltat den, vad som förenar författarna är kanske i första hand ointresset för den svenska huvudstaden.

Någon gång i början av tjugohundratalet hörde jag Marie Silkeberg på en poesiuppläsning. ”Nu ska jag läsa en hembygdsdikt”, sa hon, och läste en dikt som handlade om Stockholms tunnelbanestationer, ur diktsamlingen med den träffande titeln ”sockenplan, säger hon”. Hennes senaste bok, tillsammans med Ghayath Almadhoun, heter talande nog ”Till Damaskus”.

Gentrifiering

2Inom stadsplanering används ibland begreppet gentrifiering, som beskriver hur ett områdes status kan höjas. Unga kreativa konstutövare, författare, musiker och kulturskapare samlas gärna på platser där det är möjligt att bo och verka. I alla tider har halvpanka tjugoåringar med brinnande hjärta lämnat uppväxtorten för storstan. De kommer inte med pengar, men deras kreativitet och konstnärliga uttryck brukar efter hand få områdets status att höjas. Kapitalstarka grupper söker sig dit, området växer, det blir snyggare, mer välstädat och dyrare. Efter en tid har gentrifieringen gått så långt att konstnärerna inte har råd att bo kvar.

Jag känner inte längre någon författare under fyrtio år som bor innanför tullarna i Stockholm. De flesta av mina kolleger bor i närförorter. I våras träffade jag ett norsk-svenskt författarpar i Berlin som flera gånger försökt flytta tillbaka till Stockholm. Det går inte, de har inte råd. Inte bara Aase Berg har sålt lägenheten för att flytta till landet och dikta om hönor, utflyttarna börjar bli många. Två författarkompisar åker just nu runt i Skåne och kollar på hus. För sin innerstadslya kan de köpa en gård.

Det är inte uppseendeväckande i sig att det kostar att bo i huvudstaden, men frågan är om det fortfarande är värt det. Hur viktigt är det att kämpa för en plats i centrum, när de kreativa människorna gett sig av? Om inte den konstnärliga pulsen längre finns kvar? Jag undrar vilka konsekvenser gentrifieringsprocessen får på sikt. För litteraturen, huvudstaden och vår nationella självbild.

Entreprenörerna

3 Då vi haft en kulturminister som vurmat för att konstnärer ska vara entreprenörer är det naturligt att författare som fokuserar på säljbarhet ligger bra i tiden. De flesta konstutövare vill inte vara entreprenörer, men det finns ju de som vill. Söker man efter de som faktiskt skriver om dagens Stockholm hittar man många deckar- och underhållningsförfattare. Bland de med störst upplaga kan man nämna Denise Rudberg, Jens Lapidus ”Stockholm noir-trilogi” eller författarduon Lars Kepler.

Förmodligen säger det en hel del om vår tid att det numera är storsäljarna som skriver mest om ett samtida Stockholm.

Nittiotalsnostalgi

4 Förra året kom en ambitiös och brett upplagd debutroman med den stockholmska titeln ”Fältöversten”. Där skriver Jonas Malmborg om tonåringar på Östermalm från slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Det är ungefär samma tidsperiod som Karolina Ramqvist skrev om i ”Alltings början”. Jag undrar om nittiotalet var det senaste decennium då city fortfarande upplevdes som spännande?

Attraktivt och farligt, med en nervig känsla av rörelse och puls. En ung Per Hagman hade debuterat med ”Cigarett” (1991), som följdes av ”Pool” (1992) och ”Volt” (1994). Det finns författare som försöker åstadkomma något liknande i dag, i samtidsromaner som utspelar sig på krogarna runt Stureplan – interiören från Riche är flerfaldigt omskriven – men de blir sällan mer kittlande att läsa än bostadsannonserna i Svenska Dagbladet.

Landet

5 För ett par år sedan började man se begreppet ”country noir” dyka upp i förlagens pressutskick och på svenska kultursidor: ”Country noir. Smaka på orden. Mörk landsbygd. De sammanfattar en tung trend just nu. Stora skogar, sliten asfalt, tynande byar och ett ständigt tickande våld. [–––] De flesta författare som förlag och kritiker samlat under beteckningen ’country noir’ är förhållandevis unga. Alla låter de klyftan mellan stad och land ligga som ett uppfläkt sår framför läsaren. De främsta har sin hemhörighet i norr”, skrev Gunilla Kindstrand i en artikel. Och nämnde författare som Anton Marklund, Ola Nilsson och Therése Söderlind (Gefle Dagblad 3/7 2011).

Etiketten återkom nyligen när Therese Eriksson recenserade Ida Lindes roman ”Norrut åker man för att dö” i Svenska Dagbladet.

Och ja, ovanligt många av de mer framstående yngre prosaisterna ”har sin hemhörighet i norr”, men också de sydliga landsorterna och inlandsbyarna i Mellansverige har fått egna uttolkare.

Det nya är inte att författare flyttar ut på landet, det anmärkningsvärda är att de allra yngsta stannar kvar. Och att de är så många.

Ny naturlyrik?

6 I våras debuterade Jonas Gren med den märkliga ut-och-in-vända diktsamlingen ”Lantmäteriet”. Jag tänker att den försöker förstå staden (samhället/lagarna) med hjälp av naturen, och naturen (djuren, ekologin, växterna) med hjälp av urbana mätsystem. En helt annorlunda, men ändå på något sätt besläktad, dubbelprojicering finns i Agnes Gerners debutdiktsamling ”Skall”. I Pernilla Berglunds mer klassiska debut ”Tilltar” är naturen och språket sammanlänkade.

För tio år sedan var det glest med natur­beskrivningar bland poesidebutanterna. Landskapsdikter har förstås alltid funnits, men de var inte framträdande och utmärkte sig inte.

Nu drar det en liten grön våg genom poesin igen. Det är som om det plötsligt blivit möjligt att skriva om naturen utan att framstå som en världsfrånvänd hemul. Eller, som Emma Warg skriver i sin debutdiktsamling ”Nära darrar ingen hare”: ”man dör/inte av att titta på en spegling i en tjärn/mitt uppe på fucking fjället”.

Förorten

7 När Jonas Hassen Khemiri debuterade 2003 med ”Ett öga rött” talades det mycket om ”den nya förortsromanen” och begrepp som ”Rinkebysvenska” eller ”miljonsvenska” hördes i debatten. Det är märkligt att det känns så länge sen. Och skönt. Att skriva om förorten är inte längre ett statement. Man skulle kunna göra en omfattande förteckning över alla romaner och diktsamlingar som givits ut det senaste decenniet och som turnerar tillvaron strax utanför innerstan. Vad som ändå kan sägas är att perspektivet har vidgats. Förorten i litteraturen är inte längre bara grabbgäng, inbrott och uppgörelser utanför pizzerian. Det är också vardag och dagis, cykelvägar och talldungar. Men framför allt platsen för många människors liv.

I Per Wirténs bok ”Där jag kommer från. Kriget mot förorten” dateras förortsromanen något tidigare än till Khemiris debut. Wirtén skriver: ”I husen och barackerna runt Årstadal och Trekanten växte författaren Rudolf Värnlund upp. Han skrev Stockholms första förortsromaner. ’Vandrare till intet’ (1926) och ’Hedningarna som icke hava lagen’ (1936) är kåkstädernas glömda motsvarigheter till Per Anders Fogelströms berömda romaner från Södermalm.”

Liksom förortspoeten Lars Mikael Raattamaa, talar sig Wirtén varm för arkitekturtermen sprawl, som kanske bäst kan översättas som ”utspretning” eller ”utspridning”. Hoppfullt, men med övertygelse frågar sig Wirtén: ”Kan det vara så att det är frånvaron av mittpunkt, platsen där allt sammanfaller och sammanfattas, som utmärker den nya staden?”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.