Demokratin sägs ofta befinna sig i kris. Dagens populistiska politiker är misstrogna mot det demokratiska systemet, vilket antas gynna medelklassen (som även den känner sig hotad). Medelklassen har länge haft monopol på det politiska språket, med dess abstraktioner och färdiga formler. Det är eliterna som styr, tycker ”verklighetens folk”. Genom ett mer konkret (vulgärt) språk har en politiker som Donald Trump fått kontakt med olika sorters småfolk på landsbygden, i industrins avfolkningsbygder men också bland städernas arbetare. Människor ser i honom en kompis, som råkar ha haft lite tur och kommit sig upp. Han uttrycker sig på ett sätt som de känner igen.

Att uttrycka sig rätt är a och o i demokratins politiska värld. Med språket är det möjligt att vinna anhängare och bygga allianser. Det är också viktigt att lägga sina ord väl. I antikens Aten fanns det lärare som bjöd ut sina tjänster i vältalighet. De var ofta anlitade av personer som framträdde i folkförsamlingen eller i rådet, de första demokratiskt valda församlingarna i vår kultur. 

Till folkförsamlingen hade alla män tillträde, sedan de fyllt tjugo år – kvinnor, slavar och personer med annan hemort än Aten var uteslutna. Folkförsamlingen var beslutsför när minst 6.000 medborgare var närvarande på en bergknalle nedanför Akropolis. Demokratin var direkt, alltså inte som hos oss representativ, något som var möjligt i de små grekiska stadssamhällena. Beslut markerades genom handuppräckning. Hela proceduren blev naturligtvis ryckig, eftersom församlingen ofta tog intryck av enskilda talare – det fanns inga egentliga partier som kunde sammanföra åsikter av ett visst slag och låta dem gälla under en längre tid.

Vid ett tillfälle diskuterades i folkförsamlingen vad man skulle göra med en revolterande bundsförvant, staden Mytilene. En talare föreslog att den manliga befolkningen kunde avlivas och kvinnor och barn göras till slavar. Så beslutas och ett krigsskepp skickas i väg. Nästa dag framträder en annan talare med en helt motsatt uppfattning. Slår man ihjäl mytilenarna får man varken skatt eller skadestånd. Talet vidgas till att mer generellt handla om människans natur och verkan av stränga straff. Inspirerade av denne talare ändrar då folkförsamlingen sin uppfattning och skickar i väg ett andra skepp. Genom att ständigt ro och bytas av vid årorna hinner det andra skeppet upp det första i Mytilene hamn, ordern återkallas och befolkningen sparas.

Det är historikern Thukydides som återberättar händelsen och refererar talen som han hört dem. Thukydides är kritisk mot den kultur som råder i folkförsamlingen, han citerar den förste talaren Kleon som tycker att folkförsamlingens medlemmar lätt faller för den eleganta formuleringen: ”Ni är mästare i att dåras av ett nytt argument…”. Men det är, menar Kleon, inte formuleringen som skall bedömas utan själva den politiska frågan. ”Ni söker så att säga efter en annan värld än den vi nu lever i men kan inte på ett intelligent sätt bedöma verkligheten omkring oss. Med ett ord: ni liknar mer en publik som sitter och lyssnar till sofister än män som rådslår om statens värv.”

Invändningen är intressant. Den pekar på det förhållandet att politiska frågor lätt väcker tankar om annat som också har med den mänskliga tillvaron att göra. De sofister som nämns är ett slags filosofer som diskuterar människans ställning i ett moraliskt perspektiv. Slående är alltså att man i folkförsamlingen tar upp frågeställningar som också dryftas inom filosofin och på teatern. Demokratins ämnesområde är vidare (och vagare) än i dag. 

Om demokratin som idé har den amerikanske idéhistorikern James Miller skrivit en läsvärd och tankeväckande studie, ”Can democracy work? A short history of a radical idea” (Farrar, Straus and Giroux). Det är ingen heltäckande framställning, Miller gör nedslag i vissa miljöer som han särskilt studerar: antikens Aten, franska revolutionen, chartiströrelsen i England, USA vid tidpunkten för självständighetskriget samt under modern tid. Miller går sällan utanför sin politiska kontext. Och man kan väl inte kritisera honom för att hålla sig till sitt ämne. Men han kunde ha gjort en poäng genom att peka på faktorer som inverkade på den politiska debatten, nämligen att hela Aten under demokratins tid är att betrakta som en demokratisk miljö. Tragöder som Sofokles och Euripides förde fram moraliska problem genom att gestalta dem, klä dem i ord och karaktärer.

Demokratin var ett sätt att leva. Mycket av den tidens demokrati är olikt den som nu råder. Men man får se demokratin som ett pågående projekt, vilket tar sin början under antiken och fortsätter att utvecklas in i vår egen tid.

Under långa tider var demokratin knappast ett statskick som hade många anhängare, det ansågs snabbt urarta till anarki. Förändringen kom med den representativa demokratins utveckling på 1700-talet – det vill säga det förhållandet att folk väljer representanter till en lagstiftande församling. Men även här fanns kritiker som till exempel författaren Jean-Jacques Rousseau vilken hävdade att det i det ögonblick folk låter sig representeras, ”inte längre är fritt”. 

Han var inte ensam om en sådan uppfattning. Många var rädda för att representanterna snabbt skulle utveckla egenintressen som på sikt kunde urholka demokratin. Det är lite av samma inställning som vi finner bland anhängarna till Trump. De är misstrogna mot politikerna som de uppfattar som en elit utan verklig kontakt med problemen. Misstron tar sin början med språket, politikerna använder ord som folk inte är vana vid. De är snobbiga. Man känner sig lurad.

Misstron tar sin början med språket, politikerna använder ord som folk inte är vana vid. De är snobbiga. Man känner sig lurad

Rousseau var på intet sätt motståndare till folkvälde, han var tvärtom en varm förespråkare för demokratin i dess direkta form. Förenklat uttryckt så skiljer Rousseau i sin politiska filosofi mellan människornas enskilda viljor och vad han kallar allmänviljan. Alla människor har olika önskemål och drömmar. Men dessa är inte desamma som allmänvilja. Denna består av ett begränsat antal önskemål, och de som delar dessa kan om dem använda ord som vi och oss: våra drömmar, vår vilja. Rousseau menar att dessa önskningar kan brytas ned till två: frihet och jämlikhet. Ur en kaotisk röra av viljor som stretar åt olika håll växer det fram en kritisk massa av gemensamma krav och en enad vilja att skapa ett fritt och jämlikt samhälle. 

Men allmänviljan är naturligtvis ett problematiskt begrepp. Det är inte säkert att alla inser att allmänviljan är något alla tjänar på. De kan då tvingas till insikt, i första hand genom upplysning. Rösträtten är inte bara en rättighet, den inbegriper också skyldigheter. Jag måste sätta mig in i de frågor som avhandlas. Och jag måste kanske acceptera en reform som jag inte gillar, för att den i ett längre perspektiv är bäst för helheten. Dagens diskussioner om klimat och miljö är full av sådana konflikter. Rousseau hade nog menat att de nödvändiga reformerna i så fall måste tvingas fram. Allmänviljan har alltid rätt. Men vem tolkar allmänviljan? Och vem tolkar tolkaren?

Rousseaus skrift ”Om samhällsfördraget” blev något av en bibel för rebellerna revolutionsåret 1789. De gemenskaper och politiska klubbar som växte fram blev ett slags laboratorier för direkt demokrati. I dessa hade så gott som alla medlemmar rösträtt. Utom två grupper: kvinnorna och egendomslösa. Dessa ansågs alltför beroende av andra för att kunna rösta fritt, en dominerande uppfattning under en stor del av 1800-talet. En man måste kunna stå för sin sak, något som uppenbarligen inte gällde en kvinna.

Den som först formulerade ”Förklaringen om de mänskliga rättigheterna” var en amerikan, Thomas Jefferson, 1776. I förklaringen stadgades att alla människor ”har skapats lika” och att alla har rätt till ”liv och frihet”. Men USA skiljde sig på många sätt från Europa. Den största skillnaden var slaveriet. Jefferson ägde slavar när han formulerade förklaringen om människans rättigheter. Och det var inte bara en konsekvens han inte såg. Slaveriet gjorde på ett oundvikligt sätt slavägarna till ”despoter”, skrev han 1781.

Den amerikanska konstitutionen 1787 gav medborgerliga rättigheter åt alla, med undantag av slavarna, kvinnorna, indianska folk och egendomslösa. Men i flertalet amerikanska stater var det civila samhället, associationsväsendet, press, kyrkor mycket starkt, medan den federala staten var svag – något som många uppskattade. Alexis de Tocqueville som reste i USA på 1830-talet skrev i sin mycket lästa essäistiska reseskildring ”Om demokratin i Amerika” att jämlikheten kommit oändligt mycket längre i USA än i Europa. Demokratin gav kanske inte folk den bästa regeringen, men den kunde i stället ge det som är så mycket mer: medborgaranda och folklig entusiasm. 

James Miller lägger stor vikt vid det han kallar kulturens roll i den amerikanska demokratins framväxt, litterära verk som ”Onkel Toms stuga” som inspirerade antislaverirörelsen, Walt Whitmans nyskapande poesi med dess utopiska grundton, och den musik som komponerades av musiker som Stephen Foster (”My old Kentucky home”, ”Old folks at home”) vilka togs upp av kringresande vita, men snart också svarta sångare som introducerade spirituals, blues och jazz: en amerikansk vision, där jämlikhet, frihet och inte minst mångfald smält samman. 

USA uppfattades tidigt som det mest demokratiska landet i världen. Visserligen ingick vare sig kvinnor, svarta eller egendomslösa i demokratin. Men idéer har en egen logik. En gång nämnda pockar de på att förverkligas. Talas det om allas mänskliga rättigheter, blir det allt svårare att göra undantag. Formuleringen måste rimligen gälla alla.

Läs mer: Fler texter av Ronny Ambjörnsson