Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 09:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nar-jag-aker-tillbaka-till-vallingby-ses-jag-som-overklass/

Kultur

”När jag åker tillbaka till Vällingby ses jag som överklass”

”Ibland kan jag känna skam över att jag skriver om en tillvaro som jag lämnade för snart 20 år sedan, att någon som lever det där livet nu borde skriva om det i stället. Men vad ska jag annars skriva om”, säger Alexander Salzberger. Foto: Fredrik Funck

Sedan skådespelaren och dramatikern Alexander Salzberger lämnade uppväxtens Vällingby har han brottats med känslan av att tillhöra två olika samhällsskikt. I vår gör han upp med sin klassresa på teatern i orten där allting började.

Ingrid Borggren
Rätta artikel

Hur länge är man representant för sin arbetarklassbakgrund? Har man rätt att beskriva arbetarklassen fast man lämnat den för 15 år sedan och nu lever ett kulturellt övre medelklassliv med anställning på Dramaten? 

Det är frågeställningar som skådespelaren och författaren Alexander Salzberger brottas med. Och om detta handlar hans debutpjäs, ”Äkta känner äkta” som har premiär i mars på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby. 

Teatern ligger 200 meter från lägenheten där han växte upp med sin mamma, styvfar och sina halvsyskon. Uppväxten som han skrev om i monologen ”Kicktorsken” som hade premiär på Backa teater och senare gick på turné till bland annat Vällingby.

På premiären gapade tre stolar tomma. Som tre sår. 

Mamma, styvfar och den biologiske fadern var inbjudna, men dök inte upp. De framställs heller inte i någon särskilt sympatisk dager i sonens självbiografiska monolog. 

Sedan Alexander Salzberger bröt med sina föräldrar för tio år sedan och mer eller mindre flydde från Vällingby har han brottats med det så kallade ”mellanförskapet”. Mitt emellan medelklass och arbetarklass, har fötterna i båda men tillhör ingen ”på riktigt”. 

– Utifrån människors fördomar så är jag nog lite svår att placera. Pratar han inte lite för bra svenska för att vara från förorten? Trots att jag bott i förorten större delen av mitt liv. 

– Och jag ser inte tillräckligt svensk ut för att spela en vanlig svensk kille. Ändå jag är ju född i Åmål av en svensk mamma – och heter Per-Åke i mellannamn. Jag har flera olika identiteter. Vem ska jag vara då?

Utåt sett har han gjort en klassresa. Bor i bostadsrätt, arbetar som skådespelare på Dramaten, åker på semester med frun och barnen tre gånger per år. Men innerst inne, i själ och hjärta, är han kvar i förorten. 

– Jag speglar mig ju i mina kolleger på Dramaten, och majoriteten har inte samma bakgrund. Ibland blir det väldigt tydligt. Klass är inte något exakt, det definieras av en social kontext. Och när jag åker ut till Vällingby och träffar mina gamla kompisar nu så ser de mig, utifrån mitt kulturella kapital, som överklass. 

I pjäsen är han tillbaka i Vällingby. Huvudpersonen, Amir, arbetar på Dramaten och har gjort en klassresa från Vällingby, skrivit självbiografiska pjäser och klippt med sin bakgrund. Han har utsetts till ”skildraren av förorten” av etablissemanget, och blivit sönderälskad av detsamma.

Amir söker upp två av sina gamla vänner och berättar att han vill göra en dokumentärfilm om dem. När pjäsen börjar har de inte setts på 20 år. 

– Den ena killen är fast i ett drogberoende, har inget jobb och träffar nästan aldrig sina barn. Den andre är mäklare, tjänar mycket pengar och har valt att bo kvar i Vällingby. 

– Amir berättar för de gamla kompisarna att han vill göra en film om manlighet. De förstår inte vad han pratar om. 

Pjäsen kretsar mycket kring identitet och maskspel, och om vem som har rätt att berätta vad. Och framför allt handlar den om svek. 

– Den utspelar sig i tre plan, dels i ett nu och dels i tiden då de var 14, 15 år. Och sen finns det ett tredje plan som är ett poetiskt rum, där de har verktyg och språk för att formulera det de inte kan eller vågar formulera i verkliga livet.

Läs mer: Alexander Salzberger: ”Många klasskildringar har Paolo Roberto-perspektiv”

Det där språket som Alexander Salzberger hittade till själv via teatern som 15-åring, och senare via hiphop och litteratur, och som blev hans egen språngbräda ut i världen. Romanen ”Kicktorsken” som är en fortsättning på monologen med samma namn är skriven på knivskarp prosa, med korta meningar och en tydlig rytm och abrupta kast mellan komik och djupaste elände. 

Efter pjäsen ”Äkta känner äkta” har Alexander fått en beställning av Dramaten att skriva en ny monolog. Hans idé just nu är att den ska handla om hans mamma, spelad av honom själv.

– Det är en fantasi om att hon läser min självbiografi, och publiken får se hur hon reagerar på den. Den utspelar sig i mitt barndomskök i Vällingby.

– Jag vill gestalta henne utan distans som en 33-årig man med hela sitt hjärta, sin själ och sin smärtkropp. Hur det nu ska gå till...

”Äkta känner äkta”, Kulturhuset Stadsteatern Vällingby. Premiär 16 mars.

Läs mer om scenvåren 2019.