”Se till att få slut på det här nu”, sade premiärminister Benjamin Netanyahu under förra veckoslutet till försvarsledningen, efter två dagars palestinskt raketbombardemang mot de israeliska städerna Sderot och Ashkelon. ”Nu” betydde före Israels självständighetsdag på torsdagen, men framför allt innan deltagare och åskådare började anlända till Tel Aviv för det stora tv-jippot.

Nathan Shachar: Israel flygbombade Hamas högkvarter för cyberkrigföring

Israels regering och dess militärledning är ofta oense. I regel därför att extremistpolitiker vill ta i hårdare mot ockuperade palestinier och gazabor än generaler och säkerhetstjänster tycker är klokt. Men denna gång var det tvärtom, och det tack vare Eurovision song contest. Militärerna ville fortsätta verkställa sina planer utan tidspress, men de fick ta skeden i vacker hand. Samtidigt avvisade Netanyahu och hans minister Gilad Erdan indignerat allt tal om att en musikfestival skulle påverka deras hantering av Hamas- och Jihadmiliserna.

Erdan, som är minister för polisen, har också på sin lott en relativt ny portfölj, departementet för strategiska ärenden. Myndigheten ägnar stora resurser åt att bekämpa anti-israeliska bojkottrörelser och andra initiativ för att de-legitimera den judiska staten. Den gör upp listor över aktivister inom den så kallade BDS-rörelsen, den som propagerar för att isolera Israel och pressa investerare och pensionsfonder att dra tillbaka pengar ur israeliska företag.

BDS är kompromisslöst anti-israelisk. Den kräver inte bara ett slut på ockupationen av palestinska områden erövrade 1967, utan menar att den judiska staten måste upplösa sig själv genom att bereda plats för de cirka fem miljonerna palestinska flyktingar. Det finns också en helt annan bojkottrörelse, riktad endast mot de israeliska kolonierna på Västbanken. Hundratusentals israeler, och många fler konsumenter världen över, avstår av moraliska skäl från bosättarprodukter, fast de gärna köper andra israeliska varor. Netanyahus regering, och högernationalistiska medier, vägrar erkänna denna distinktion och utmålar konsekvent de bägge bojkottkoncepten som ett och samma (ondskefulla) fenomen.   

Eurovision song contest var ett gyllene tillfälle för BDS och dess systerorganisationer att sätta Israels image i blixtbelysning: Hur kan ett land som ockuperar två miljoner palestinier på Västbanken och medverkar till ytterligare två miljoners misär (i Gaza) tillåtas agera värd för en show som symboliserar nationernas fredliga samvaro?

För den israeliska regeringen är musiktävlingen en lika välkommen chans att understryka motsatsen: Israel, trots alla säkerhetspolitiska ledsamheter, är en naturlig medlem i fria länders gemenskap. 

Netanyahus närmaste förtrogne i Likudpartiet, Yariv Levin, har under sina år som turistminister lett en framgångsrik och mycket påkostad reklamkampanj för att normalisera och avdramatisera omvärldens syn på Israel. Trots de återkommande urladdningarna kring Gaza har Israel nu fler turister än före branschens kollaps i september 2000, efter det andra palestinska upprorets utbrott. Som tack för sina insatser står Levin nu på tur att bli justitieminister i nästa regering, och i den rollen hjälpa sin chef att undgå korruptionsåtal.

Före BDS, som är ett palestinskt initiativ, drev Arabförbundet i många år en brett upplagd anti-israelisk bojkott, med högkvarter i Damaskus. Bojkotten gällde inte främst israeliska varor, utan företag som handlade med Israel. Många multinationella företag, som Scania och Pepsi-Cola, höll sig borta från Israel och fick i gengäld goda öppningar i arabvärlden. Coca-Cola vägrade bojkotta Israel och skulle enligt reglerna ha bojkottats i arabvärlden, men de flesta arabiska regeringar valde att göra ett undantag för den populära drycken.

För Benjamin Netanyahu är kampen mot bojkotterna en central uppgift. I hans värld är de den eviga antisemitismen i modern förklädnad. Han vinner israeliska val på sitt rykte som Israels förste advokat och diplomat i en farlig och fientlig omvärld. 

När cykeltävlingen Giro d’Italia i fjol startade i Jerusalem, och när storheter som Madonna, Paul McCartney, Elton John och Rolling Stones på senare år struntat i bojkottappellerna och framträtt i Tel Aviv så har evenemangen haft ett politiskt budskap: Till israelerna, som vill bekräftas i sin självsyn som fullvärdiga västerlänningar, och till omvärlden: ”Se här Israel, inte en konflikthärd utan ett land som andra!”

I skrivande stund har BDS inte lyckats spoliera nästa veckas fest. Få artister och färre regeringar har ens övervägt att utebli. Utan hjälp från de stridande palestinska falangerna i Gaza går det inte att torpedera tv-festen. 

När parterna i Gazakonflikten rök ihop igen för en vecka sedan började det se dramatiskt ut: Palestinska missiler mot Ben-Gurion flygplatsen skulle i ett slag störta evenemanget över ända, som 2014, då Hamas tvingade Israel att stänga flygplatsen för trafik. Detta skulle ha givit förödande publicitet och kanske till en kedjereaktion av återbud som tvingat Eurovisions-byråkraterna att skjuta upp eller ställa in det hela. 

Hamas och Islamiska Jihad är förstås intensivt medvetna om Israels sårbarhet dagarna före festivalen. Men deras mål är inte att skrämma bort deltagare och publik, utan att med hotet som tillhygge tvinga Netanyahu att hålla sina löften om pengar, elektricitet, dricksvatten och fiskevatten.

För många palestinier, särskilt inom BDS och i regeringskretsar på Västbanken, är Gazaledningens pragmatiska attityd till det hela ett svek. I stället för att ge Israel en propagandamässig stjärnsmäll och punktera dess pretentioner på att vara ett ”vanligt” land så väljer islamisterna i Gaza att se situationen från dess matnyttiga sida. De är mitt inne i känsliga förhandlingar med Netanyahu för att rycka upp levnadsstandarden i Gaza. De har inget att vinna på ett israeliskt prestigenederlag under ett snart glömt tv-evenemang.

I takt med att Netanyahu knyter allt starkare band till Kina, Ryssland och USA; och till en rad regeringar inom EU, så har palestiniernas diplomatiska läge hastigt försämrats. Bojkottrörelsen har stark förankring på många universitet i USA och Storbritannien, men den har fått hårda bandage av Donald Trump och hans anhängare i kristna, pro-israeliska sekter. 

Flera av USA:s delstater har redan stiftat lagar som vänder BDS-vapnet mot dess upphovsmän: Om BDS övertalar en pensionsfond att dra pengar ur israeliska företag, så straffar eller förbjuder delstatsregeringen investeringar i pensionsfonden.