Fast först är det en alldeles vanlig måndag. Moa kommer bärande med en stor kartong ovanpå magen och jag blir arg för jag vet inte hur många gånger jag sagt åt henne att hon inte får bära tungt nu. Äsch, den är så lätt. Det är bara krubban. Nu ska Lydia och du sätta opp den. Jag håller på med rödkålen och jag har just satt till sirap så det får inte bränna vid.

Lydia hoppar och ropar Krubban! Krubban! Pappa, du och jag ska sätta opp mormors krubba! Röj av lilla bordet och lägg en duk på. Den ska vara röd, vet Lydia. Men vi hittar ingen röd så jag lägger på den beiga och säger att den ser ut som sand. Försiggick inte det här i Mellanöstern?

Nu tar vi opp sakerna. Här är stallet. Det är inget silkespapper om det och det är öppet framtill. Som på teatern. Teatern! gastar Lydia. För att det ska synas bara, rättar jag mig.

Veckla nu upp ett till så får vi se vad det är inuti. Hon prasslar med silkespappret och fram kommer en figur med krona på huvudet. Och en till. Prassel, prassel. Då kommer en apa och två krokodiler, en stor grön och en något mindre som är brun och har öppet gap. De är av hårdplast och jag säger nej. Jesus älskade alla djur hävdar Lydia. Det är möjligt men krokodilerna får stå utanför, säger jag mycket bestämt. I ökensanden. Och då lyder hon mig faktiskt.

Moa sa i morse att hon hade känt några dragningar. Dragningar! Lugna dig sa hon bara. Jag är uppriktigt sagt skräckslagen och inuti mig är det en enda röra. Jag kan inte lugna mig, bara utanpå i så fall och knappt det. Det är så ohyggligt mycket jag är rädd för. Att barnet ska dö eller att Moa ska göra det eller att varelsen ska bli en som måste sondmatas hela livet. Och så de som har makten. Omätligt rika med stora arsenaler av vapen och giftgas och till och med atombomber och stridsspetsar. Mullor, generaler, Xi och Kim Jong-un och så en storväxt karl i mental upplösning som ska vara västvärldens ledare.

Är det här en värld för barn? Kommer de ens att kunna andas. Jag är rädd för allting. Den där kvinnan i Jemen som satt och frågade gång på gång: Vad har vi gjort? Vad har vi gjort? Men de hade inte gjort nånting, ändå lät Mohammed bin Salman fälla bomber på dem, förstöra husen som var deras hem, döda deras barn. Eller var det några mullor i Iran?

Då kommer det upp en figur med turban och han är svart. Jag tänker mig noga för. Man får inte svära och inte säga negerbollar. Så jag säger att han nog är från Indien för där har dom turbaner. Förr var det ju prästerna som höll ordning på folk och sen blev det KGB och Stasi och McCarthyismen men här och nu är det gudskelov bara Förskolefröknarna. Hur som helst får hon annat att tänka på när jag säger att den röda stenen i turbanen är en rubin.

Mer prassel, prassel av silkespapper. Själva den lilla krubban där Jesus ska ligga kommer på plats och Jesus mamma Maria sitter nu på en sorts stubbe som är fästad vid den. Sen står snart en rad vanliga djur därinne, hästar av trä med små manar av garn. Två milt gloende kor. Får med ull fint påklistrad. Och en kung till och så en karl med stav i handen. Honom ställer jag snett bakom Maria.

Lydia är på alerten. Är det där Jesus pappa? Nja, det kan man kanske säga. Han tog i alla fall hand om honom. En bonuspappa, föreslår hon. Nåt sånt. Men vem var hans riktiga pappa då? Vänta, säger jag. Jag måste höra hur mamma mår. Hon ser ut som förut men lite trött och frånvarande och hon rör meditativt i rödkålen. Det börjar bli besvärligt, säger jag. Hon frågar en massa. Gjorde hon det förra året? Nej, hon är ju ett år äldre nu. Vad frågar hon? Vem som var Jesus pappa. Ja, det du, säger Moa och ler. Nu får du gå in och prata dig ur det här.

Jag försöker: Man vet nog inte riktigt vem det var. Det är en hemlighet. Det kom en med bud till Maria. Som Schenker, frågar Lydia?  Eller var det en brevbärare? Kanske det. Vad sa han då? Ja, det var ju en hemlighet, säger jag. Han hette Gabriel, ropar Moa från köket. Jesus pappa? Nej, budbäraren. Var det Gud som var pappan? Det är möjligt. Varför tog han inte hand om honom då?

Ja, min älskade unge, varför? Hur ska jag kunna svara? Varför lät han honom torteras och dö på ett kors som en av hundratusentals och åter hundratusentals slavar?

Men nu säger Lydia mycket bestämt: Pappa, jag vill veta vad Gud heter. Han heter Gud förstås. Men hon är inte nöjd för Fröken har sagt att det finns många gudar. Allah och nåra fler. Visst, svarar jag. Men jag vet säkert att den här heter Gud. Veckla upp flera papper nu. Det är bara ett kvar och det är änglahår i det, säger hon. Det ska vara i granen. Mormor har lagt det i fel kartong. Lägg undan paketet med änglahåret och se efter om det inte finns ett väldigt litet paket. Vi har ju inte hittat Jesus. Vi letar och vi letar bland de silkespapper vi redan vecklat upp men vi finner honom inte. Kartongen är tom. Jag blir dödstrött på alltihop och går och stjälper mig på soffan. Det är fan symboliskt säger jag, fast ganska tyst.

Då kommer Moa in, bredbent och vaggande. Hon håller båda händerna i ryggen. Blek är hon och säger bara att jag ska sätta mig opp och låta henne ligga med fötter och ben i mitt knä. Lydia grejar med figurerna och plockar in apan och krokodilerna i krubban igen. Hon säger att Jesus tyckte om alla djur.

Nej, säger jag. Dom ska vara utanför. Men mormor sa… Det var en annan tid då. Nu är krokodilerna runtomkring. Oss höll jag på att säga men hejdade mig i sista sekunden. 

Lydia har fått en idé. Om bebisen föds på julafton och blir en pojke så kan han få heta Jesus. Nej, man döper inte barn till det. Det gör man visst, säger Moa. I Spanien till exempel. Fast då uttalas det Schesuss.

Och bebisen ska inte komma förrän första veckan i januari säger jag. Moa tar min hand och säger mycket tyst att det inte är säkert. Jag har såna konstiga… tja dragningar. Värkar? viskar jag i panik. Nejdå, bara liksom… ja, jag vet inte förresten.

Vi kan inte hitta Jesus, väsnas Lydia. Han är borta. Har ni tittat ordentligt? Jaadå! Mormor la honom alltid i änglahår för han var så ömtålig, säger Moa och jag reser mig och det gör hon med. Men hon sätter sig tungt igen. Stönar lite. Ganska mycket förresten.

Lydia och jag letar igenom silkespappren som vi har lagt undan och hittar änglahåret. Visst! Där ligger han. Lydia ser lycklig ut när hon lägger honom i krubban. Han är väldigt liten och har skärt ansikte. Jag ser att hon har plockat in apan i stallet och det må vara hänt. Bara inte några krokodiler.

När jag vänder mig om ser Moa mycket konstig ut. Och så säger hon:

Vattnet har gått. 

Å, Herre Gud! Ta det lugnt. Jag vet, jag vet. Ingen panik. Allting är förberett. Ringa vår granne gamla Berit som alltid är hemma och som har lovat vara hos Lydia tills min mamma kommer. Ringa mamma. När hon kommer ska vi åka. Moa kavar sig upp ur soffan och svär. Det är en stor blöt fläck på mittenkudden i sitsen. Hur kunde jag vara så dum! Nya soffan, nu är den förstörd. Lugna dig, säger jag. Jag köper en ny. Ha! Kommer du inte ihåg vad den här kostade!

Sen blir hela tillvaron en kvinnovärld. Gamla Berit kommer och har hemtjänsten med sig för hon råkar vara hos henne och har femton minuter kvar på sitt pass. Jag får hejda Moa som är på väg upp för trappan för att hämta torra byxor. Jag ringer min mamma och hon kommer punktligt som expresstågen gjorde förr i världen, fast med taxi. Hon går värdigt upp för trappan efter lilla väskan som länge varit färdigpackad och kommer ner med ett par turkosa mjukisbyxor och två jättestora vita underbyxor som Moa måste ha dolt för mig. Och hemtjänsten tar upp dragkedjan till kuddöverdraget och lägger det i blöt i diskhon. Mamma tar sig för pannan och stönar. Det är inte urin, säger hemtjänsten. Och det kommer inte att lukta när det blir tvättat. Men ta ljummet vatten och babyschampo om ni har det. Klart vi har. Vi har allt.

Och äntligen får vi åka ifrån detta kvinnokackel.

Men vi åker till en annan kvinnovärld. Rösterna där är mjuka. När de undersökt Moa leder de oss till ett rum med en stor säng där vi kan ligga bredvid varandra. Hon är öppen nu säger en kvinna i blå sjukhusbyxor och jacka, men värkarna kommer inte så tätt än. Vi får vänta lite. Men det går fortare andra gången säger hon leende.

Moa som mest har kvidit börjar nu stöna ibland. Jag blir galen för jag minns inte hur det var förra gången. Jag tar min mobil och slår opp förlossning på Vårdguiden och försöker läsa men det bara snurrar för mig och jag önskar att det vore jag som låg där. Det gör jag faktiskt.

Moa anar nog mina tankar för hon säger: Det är arbetsamt bara. Men mig lurar hon inte för jag var med hela tiden när Lydia föddes. Det kommer att göra förfärligt ont. Till slut skrek hon.

Så vi ligger där och jag är kallsvettig men Moa är varm och törstig. Hon tycker inte om saften de har satt fram. Jag vet inte om det går timmar. Det gör det nog. Jag har tuppat av lite men vaknar när hon säger att hon skulle vilja ha en smoothtie. Det finns i kafeterian. Men jag vill inte lämna henne förrän den där ljusblåklädda kommer tillbaka. När hon gör det springer jag till hissen och åker ner till bottenplanet. Det är först då jag fattar att det är natt och att allting är stängt. Röda, gula och gröna lampor lyser i en plastgran. Ingen kafeteria. Ingen smoothie. Opp igen i hissen och då är hon borta från rummet.

Värre panik än när vattnet gick i soffan. Men det kommer till slut en kvinna i korridoren som leder mig till förlossningsrummet. Där ligger hon. Fuktig av svett i hårfästet. Hon ler lite och har ett knyte på bröstet. Det är en pojke säger hon. Barnmorskan gläntar på en tunn vit filt och under en mössa syns ett skrynkligt litet ansikte. Bekymrat skulle jag vilja säga. Undra på det.

Under filten är det en hand med små fingrar. När jag rör vid den griper den om mitt pekfinger. Tillitsfullt. En stor varelse med jättehand rör vid honom och han litar på att den inte ska göra honom något ont.

Jag böjer mig fram och viskar i hans fint veckade lilla öra: Hej på dig Schesuss.