Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-05-30 21:34

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/naturen-gor-uppror-i-rafflande-samtidsroman/

Bokrecensioner

Naturen gör uppror i rafflande samtidsroman

Amitav Ghosh, född och uppväxt i Calcutta, bor nu i New York.
Amitav Ghosh, född och uppväxt i Calcutta, bor nu i New York. Foto: Donatella Giagnori/TT

Amitav Ghosh skildrar klimat- och flyktingkrisen i skönlitterär form i romanen ”Öarna”. Samtidigt kommer essän ”Den stora galenskapen” i svensk översättning. Per J Andersson läser en stor författare som gifter ihop indisk mytologi med den dagsaktuella debatten. 

 

Allt är inte som det borde vara. Naturen gör uppror, djurarter utplånas och människor migrerar. De flesta väljer ändå att förneka nödläget och kör på som om ingenting hänt. Rör inte min välfärd, semesterflygresa och bensintörstiga stadsjeep! De inskränkningar i vardagen som en virusepidemi åstadkommit på ingen tid alls, har hotet om klimatförändringar aldrig lyckats med. 

Det gör den indiske författaren Amitav Ghosh bekymrad. Få av hans skrivande kollegor världen runt har tagit sig an att skildra klimat- och flyktingkriserna i skönlitterär form. Därför har han tagit saken i egna händer. 

Han är en i en lång rad av politiskt engagerade bengaler. Är man som Ghosh född och uppväxt i Calcutta finns en tradition av glödhett politiskt engagemang. Här föddes Rabindranath Tagore, den samhällsengagerade nobelpristagaren i litteratur 1913, och Subhas Chandra Bose, vars självständighetskamp mot britterna var mer hetlevrad och våldsam än Mahatma Gandhis. Här har det sedan länge funnits politiska krafter som opponerar sig mot centralmakten, oavsett om den befunnit sig i London, som under kolonialtiden, eller befinner i New Delhi, som i dag. Och samtidigt frodas här ett vitalt kulturliv med fler poesitidskrifter, boklådor och teatersällskap än i någon annan sydasiatisk stad.

Elände att engagera sig i har det inte rått brist på. Som flyktingströmmarna som vällt in på stadens gator på grund av fattigdom, cykloner och andra extremväder och på grund av den politiska oron i grannlandet Bangladesh, där man också pratar bengaliska och läser texter och lyssnar på sånger av Tagore, men inte har lika högt i tak som på den indiska sidan.

Tuvalu och Maldiverna må ha ett utsatt läge när världshaven höjs, men där bor relativt få människor, skriver Ghosh. Annat är det i Sundarban, världens största floddelta i det träskliknande gränslandet mellan Indien och Bangladesh. Här lever man i storstäder intill breda floder och i byar på lågt liggande mangroveöar omgivna av snabbt föränderliga lerbankar. Minsta havsnivåhöjning påverkar omedelbart hundratals miljoner människor – och djur (däribland 200 bengaliska tigrar).

Amitav Ghosh bor i dag i New York och betraktar sin hembygd på avstånd. Han tillhör en av de mest lästa i den våg av indiska författare som på åttio- och nittiotalen fick globalt genomslag med böcker som utspelar sig i Indien, men är skrivna på engelska. Men hittills har han varit nästan osynlig för svenska läsare, med undantag för hans debutbok ”Förnuftets krets” från 1986.

Men plötsligt händer det. Det lilla Lundaförlaget Palaver Press har nu översatt hans essäbok om klimatförändringarna från 2016, ”Den stora galenskapen”, och den skönlitterära berättelsen ”Öarna” från 2019, den senare just en sådan berättelse med utgångspunkt i klimatkrisen som Ghosh säger att han saknar. Efter sommaren kommer också svenska översättningen av hans magnum opus från 2008, ”Sea of poppies”, den kritikerhyllade och Man Booker-prisnominerade bestsellern om 1800-talets brittiska opiumhandel.

I de gamla indiska eposen fanns ett sakligt accepterande av de ickemänskliga krafterna. Samma sak i Iliaden och Odyssén liksom i hebréernas Bibel, argumenterar Ghosh i essäboken ”Den stora galenskapen”. Då var interventionen från gudar, djur och naturens krafter avgörande för framåtrörelsen. Men med den moderna romanen avförtrollades världen. Naturens krafter och longue durée-berättandet avvecklades. I stället fick vi berättelser som var avgränsade i tid och rum och skildrar det snävt personliga, vardagliga och repetitiva, snarare än det storskaliga och spektakulära, som klimatförändringar eller, för den delen, pandemier.

Amitav Ghosh tycker att det är en bakvänd och märklig utveckling: under den period där mänskligheten började förändra jordens atmosfär – alltså de senaste 200 åren – har litteraturen gjort sig av med de långa perspektiven och koncentrerat sig på de kortsiktiga. Den ”sena modernitetens zeitgeist” tolererade helt enkelt inte hybrider mellan natur och kultur, skriver Ghosh, som menar att de enda som oförtrutet fortsatt på det spåret – alltså behållit kopplingen mellan vetenskap och fantasi – är science fiction-författarna.

I ”Öarna” släpper Amitav Ghosh loss de himmelska krafterna, utan att för den skull resa in i framtiden. Allt utspelar sig här och nu. Cykloner slår till mot de låglänta mangroveträsken i floddeltat. Fattiga indier och bangladeshier flyr västerut med hjälp av människosmugglare. I Venedig, som är hårt drabbat av aqua alta, renoverar de bengaliska flyktingarna hus, städar hotell och bakar pizzor åt turister. Under tiden styr alltfler överfulla flyktingbåtar mot Italien, vilket leder till ett sjöslag mellan de som motar bort och de som med öppen famn vill ta emot.

Samtidigt är naturen i uppror: skogarna runt Los Angeles brinner, tornados härjar över Adriatiska havet och cykloner i Bengaliska viken, medan ormar, spindlar, delfiner och fåglar migrerar i panik till nya habitat.

Berättelsen – som precis som ”Sea of poppies” har ett thrilleraktigt framåtdriv – skildrar också en strid mellan olika sätt att betrakta verkligheten. Å ena sidan bokens huvudperson, den kärlekstörstande och evidenstrogne boksamlaren Dinanath Datta, som precis som Ghosh själv är född i Calcutta men bor i Brooklyn. Å andra sidan den olycksdrabbade och briljanta historieprofessorn Cinta från Venedig som inte väjer för mysticismen, utan oroas av järtecknen i skyn – och är övertygad om att alla osannolika sammanträffanden som sker har en högre mening.

Ghosh använder sig lekfullt av indisk mytologi för att öka spänningen kring det dagsaktuella händelseförloppet. Spåren leder till en helgedom i floddeltat som är förknippad med en aldrig nedtecknad berättelse från 1600-talet, ett sekel som också var drabbat av klimatförändringar (lilla istiden). Ormgudinnan Manasa Devi skickar en förbannelse mot en köpman som drivs av ett överdrivet vinstbegär och inte respekterar ”några gränser alls i relation till andra levande ting”. 

Kort sagt samma problem vi har i dag, menar Amitav Ghosh och syftar på förbränningen av kol och olja som tillåts fortsätta. Som om människan inte uppfattat varningarna. Som om vi vore oförmögna att tolka tecknen.

Läs fler av DN:s bokrecensioner