Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Nazisternas stöldgods har hittat hem

Hennes släktingars bibliotek plundrades av nazisterna. Nu har Renée Hirschfeld fått tillbaka några av böckerna. Anders Rydell har följt deras osannolika väg från 40-talets Berlin till dagens Stockholm.

Jag önskar verkligen att min pappa hade varit i livet, att han hade kunna varit här och se böckerna, säger Renée Hirschfeld.

Bredvid en kaffekanna och en kaka ligger ett dussin böcker. Vi sitter i hennes lägenhet på Gärdet i Stockholm, ett behagligt brittsommarljus lyser upp rummet. Böckerna är slitna, några nära att falla isär. Vad kan en bok avslöja om sin läsare?

Jag lyfter upp en volym, vars rygg ger ifrån sig ett lidande knaster när jag öppnar den. Pärmen har ett vackert och nött mönster – en svart häst som stegrar mellan en stiliserad blombukett. ”Totentanz”, läser jag. Det är en tysk utgåva av August Strindbergs ”Dödsdansen”.

I den lilla samlingen finns böcker av Bernhard Shaw, Thomas Mann och Oswald Spengler. Där finns också Ismar Elbogens ”Geschichte der Juden in Deutschland”, ett praktverk om de tyska judarnas historia.

Titlar som visar att de människor som en gång ägde dessa volymer var bildade och nyfikna. Att de läste några av förra sekelskiftets viktigaste och mest omtalade författare.

På försättsbladet till ”Totentanz” har någon i blyerts skrivit ”Dr Jacob un Käthe Kahn”. Det måste vara Jacob, i en annan bok hittar jag hans namnteckning ensam, i samma stora yviga stil.

– Min pappa talade ofta om sin faster Käthe och hennes man Jacob. Han berättade om deras stora våning i Berlin och om deras bibliotek. Men det var ännu en historia om livet före kriget som pappa brukade återkomma till. För mig var de här människorna inte riktigt verkliga. Det var som en saga, tills jag fick dessa böcker, berättar Renée.

Böckerna på bordet är rester av det som en gång var ett omfattande bibliotek, en samling som innehöll åtminstone 400 böcker men förmodligen långt fler. Kahns numrerade sina böcker, den högsta siffran som återfunnits är nr 416.

– De fick inga barn, men hade ett väldigt fint äktenskap. Jag kan se deras våning framför mig. Jag tror de satt där i biblioteket på kvällarna och läste och diskuterade. Jag tror de hade det väldigt trevligt tillsammans.

*

Det var i början av 2017 som Renée Hirschfeld fick ett oväntat mejl från Berlin. En forskare vid namn Jeanette Toussaint hörde av sig och frågade om hon möjligtvis var släkt med Käthe Kahn.

– Jag blev helt chockad när jag fick mejlet. Är det möjligt? Jag undrade först om det verkligen var mig de sökte, säger Renée.

Toussaint hade anlitats av ett av Tysklands största bibliotek, Zentral und Landesbibliotek (ZBL) i Berlin, för att undersöka en samling med plundrade böcker som gäckat bibliotekarierna i åratal.

I början av 2000-talet hade Detlef Bokenkamm vid ZBL:s historiska avdelning börjat forska om exlibris, bokägarmärken. I bibliotekets samling fanns tusentals, många av dem hade skurits ut ur böcker som kasserats genom årens lopp.

Under arbetet började dock Bokenkamm att formulera en obekväm fråga: Varför hittade han så många exlibris med judiska namn?

Det var en fråga som skulle avtäcka bibliotekets mörka förflutna. Bokhyllorna visade sig gömma plundrade böcker, inte hundratals eller tusentals utan hundratusentals. Uppskattningen är att det kan finnas omkring en kvarts miljon böcker som stulits av nazisterna under andra världskriget.

Bockenkamms upptäckt ledde till att ett mer systematiskt arbete inleddes för att hitta böckerna och i den mån det var möjligt försöka hitta ägarna eller deras ättlingar.

I dag leds arbetet av Sebastian Finsterwalder som tillsammans med ett fåtal kollegor för hand går igenom en samling som omfattar sju miljoner böcker. Det var Finsterwalder som först stötte på Jacob och Käthe Kahns böcker.

–  Det var en av de första böcker jag hittade efter att ha börjat här. Det måste ha varit runt 2010. Det var egentligen av en slump då jag letade efter en annan utgåva av Georg Lills ”Deutsche Plastik”. När jag öppnade boken upptäckte jag Käthe och Jacobs signatur. Under årens lopp har det dykt upp fler och fler av Kahns böcker, berättar Sebastian Finsterwalder.

När jag besökte Zentral und Landesbibliothek för första gången 2014 låg ett par av Kahns böcker på Finsterwalders kontor. I en lång bokhylla längst ena väggen låg volymer i prydliga högar, vid varje hängde en papperslapp med namn: Cohn, Feininger, Grünfeld, Nussbaum och många andra. Böcker vars ägare Finsterwalder och hans kollegor lyckats identifiera.

Gemensamt för dem alla var att det inte rörde sig om några stora, sammanhållna samlingar. På Zentral und Landesbibliothek har man återfunnit en eller ett fåtal böcker från tusentals plundrade bibliotek.

Något annat böckerna hade gemensamt var att allt för många av dem vittnade om sina ägares tragiska öde. När Detlef Bokenkamm och Sebastian Finsterwalder började efterforska vad som hänt med ägarna slutade spåren ofta på samma ställen: Theresienstadt, Buchenwald, Treblinka, Auschwitz.

– Vi har ett moraliskt ansvar att försöka återlämna dessa böcker. De har hamnat här genom Förintelsen. De togs antingen direkt med våld eller förlorades genom förföljelse, berättar Finsterwalder.

Han menar att böckerna är mer än bara föremål.

– Här finns spår, siffror, dedikationer, signaturer, exlibris och lyckönskningar – det gör dem till väldigt personliga föremål.

*

På bordet har Renée Hirschfeld ställt ett fotografi av sin far Ludwig Hirschfeld, som om hon vill att han ska vara närvarande i anden.

–  Min pappa lyckades lämna Nazityskland i sista stund, precis innan kriget bröt ut, berättar hon.

Planen var att Ludwig skulle resa till Palestina via Sverige, men så blev det inte. I Sverige mötte han kärleken och stannade. Äldre stockholmare minns fortfarande hans butik på Arsenalsgatan, Norberghs mattor som sålde exklusiva och antika orientaliska mattor.

–  Han lyckades i Sverige och köpte i början av 1950-talet en mattbutik. Men han vågade inte byta namn på butiken till Hirschfeld, så han behöll det gamla namnet. Det var så det var då. Jag uppfostrades att dölja mitt judiska ursprung. När folk frågade varför jag var så mörk så skulle vi säga att jag kom från Italien.

Hemma hos Renée Hirschfeld är faderns arv närvarande överallt. Vackra persiska mattor pryder både golv och väggar.

– Jag har dem till och med på bordet, säger hon och skrattar.

Men Ludwig Hirschfeld lämnade också ett annat arv när han dog 2004.

– Han efterlämnade ett stort material av gamla brev, vykort och fotografier. När jag gick igenom allt hittade jag brev som min farmor skrivit till pappa från Theresienstadt och farfar från Sachsenhausen. De var hjärtskärande att läsa.

Originaldokumenten finns i dag hos Judiska museet i Berlin, dit hon donerade dem 2006.

–  Jag insåg att dokumenten höll på att falla isär och gå förlorade. Jag tyckte de på något sätt skulle bevaras för eftervärlden.

Ludwig Hirschfeld var äldst av fyra söner i en skräddarmästarfamilj norr om Leipzig.

–  Pappa ville egentligen bli läkare men familjen hade inte råd med utbildningen. Då erbjöd sig hans faster Käthe och hennes man Jacob att betala. Hon var sjuksköterska och han var högt uppsatt läkare, medicinalråd, berättar Renée Hirschfeld.

Fadern blev dock aldrig läkare. När nazisterna tog makten berövades han, liksom så många unga, på sin framtid. I stället fick Ludwig försöka hålla familjen vid liv i ett Tyskland där livsrummet för den judiska befolkningen ständigt krympte.

– Pappa bodde i perioder hos Käthe och Jacob i Berlin för att söka arbete för att kunna försörja familjen. De hjälpte honom så gott de kunde, de hade ju inga egna barn.

En efter en skulle Ludwigs bröder fly från Nazityskland tills han var ensam kvar.

–  Min pappa ville inte överge sina föräldrar. Eftersom han var äldst hade han ansvar för dem. Men de ville inte lämna Tyskland. Min farfar hade stridit i första världskriget och mottagit järnkorset av kejsaren. Farmor och farfar identifierade sig i första hand som tyskar och i andra hand som judar. De var sekulära, de var tyskar. De kunde inte föreställa sig vad som skulle hända.

Till slut tvingades även Ludwig ge sig av, i maj 1939 flydde han till Sverige.

– Farmor följde honom till tåget, som hon gjort med alla sina söner. Det var sista gången de sågs. Min pappa kände alltid ånger efteråt och brukade säga ”Hur kunde vi bara lämna dem?”

Den första att deporteras var Renée Hirschfelds farfar, som sändes till Sachsenhausen utanför Berlin.

– Han skickade vykort från lägret till min farmor där han bad henne att sända varma strumpor.

Den 5 oktober 1942 anlände han till Auschwitz.

– Han fördes direkt till gaskammaren. Vi vet till och med klockslaget när han dog.

Även Käthe och Jacob Kahn stannade kvar i Tyskland.

1938 fick Jacob yrkesförbud och snart konfiskerades även deras stora våning på Strahlauer Allee. I stället tvingades de att flytta in i en liten lägenhet på baksidan av ett hus i Charlottenburg.

Successivt exkluderades Berlins judar från offentligheten, de förbjöds att besöka badhus, parker, myndighetsbyggnader. Den enda plats där stadens judar till slut tilläts att promenera fritt var den judiska begravningsplatsen i Weissensee. I juni 1942 skrev Käthe ett brev till Ludwig i Sverige:

”Vi hör ofta från din mamma. Hon saknar sina söner outhärdligt. För hennes del är det nu mer än tillräckligt. Förhoppningsvis blir allt snart bättre.”

Ett par månader senare, den 3 oktober, deporterades Käthe och Jacob Kahn till Theresienstadt i dagens Tjeckien. Efter knappt ett år utropades Berlin som ”judenfrei”.

*

Käthe och Jacob Kahns böcker blev liggande i många år på Zentral und Landesbibliothek, efter att Sebastian Finsterwalder identifierat de första. Att hitta plundrade böcker är ofta den enkla delen av arbetet för honom och hans kollegor. Att återfinna böckernas ägare, eller deras ättlingar, är i många fall betydligt svårare. Människor flyttar, gifter sig, byter namn eller identitet. Under 72 år hinner ett liv passera.

För Förintelsens offer och deras ättlingar är utmaningarna än större. Det är något som illustreras av Renée Hirschfelds egen familj. Medan hennes pappa stannade i Sverige slog sig bröderna ner i England, Argentina och Australien – där den yngsta brodern Achim, i dag 97 år, fortfarande lever. Många familjer splittrades på samma sätt över flera kontinenter.

– Det enda spår vi först lyckades hitta till Kahns ättlingar var en brorson till Jacob som hade lämnat ett vittnesmål till Yad Vashem i Israel på 1970-talet. Vi försökte hitta honom, men lyckades inte. Kanske inte så konstigt, då spåret var fyrtio år gammalt, berättar Sebastian Finsterwalder.

Det var inte förrän i början av 2017 som Jeanette Toussaint lyckades spåra Renée Hirschfeld. Genombrottet kom när hon korskörde namnen i böckerna med olika arkiv, däribland Judiska museets i Berlin. Renée Hirschfeld hittades tack vare sin donation och breven mellan Käthe och Ludwig.

Hur Käthe och Jacobs böcker hamnade på ZBL är däremot fortfarande något av ett mysterium. Bibliotekets förehavande under och efter kriget är fortfarande höljt i dimma.

Sebastian Finsterwalder har i samlingen återfunnit en bok av särskild symbolisk laddning, en volym från biblioteket hos Magnus Hirschfelds Institute für Sexualwissenschaft (som dock inte är en släkting).

Hirschfelds institut, som grundades i Berlin 1919, var särskilt avskytt av nationalsocialisterna, bland annat för sitt banbrytande arbete med att stärka homosexuellas rättigheter.

Dagarna före det ökända bokbålet i Berlin den 10 maj 1933 attackeras och förstörs institutet. Länge troddes biblioteket hade gått förlorat i lågorna på Opernplatz, men det har visat sig att de viktigaste delarna av samlingen i hemlighet sparades.

Boken som Finsterwalder funnit härör därför från det kanske allra första bibliotek som nazisterna plundrade. Tiotusentals små och stora bibliotek skulle följa.

Under 1930-talet börjar Gestapo, SS och andra organisationer i Nazityskland i hemlighet bygga upp bibliotek på böcker som konfiskerats från rikets fiender.

Men det är genom kriget som plundringen når enorma proportioner.

Särskilda bokplundringsenheter bestående av forskare, bibliotekarier och arkivarier följde i Wehrmachts spår. Många av de äldsta och mest värdefulla biblioteken i Europa drabbades. Omfattningen är hisnande, mellan 100 och 200 miljoner böcker uppskattas ha stulits och skingrats under kriget.

Den organiserade plundringen fyllde flera syften. Den drevs av girighet, men de ideologiska skälen var alltid viktigare.

För det första var plundringen ett sätt att frånta människor möjligheten till bildning och intellektuellt motstånd. Det var därför också ett sätt att beröva offren sin mänsklighet genom att i möjligaste mån bestjäla dem på kultur, fantasi och tankar. Nazisterna förde ett ideologiskt krig och i denna kamp var böcker ofta ett farligare vapen än kulor.

Men nazisternas syfte var inte bara att avväpna sina fiender. Polska, ryska och framför allt judiska bibliotek och arkiv skulle utnyttjas av den nazistiska forskningen för att på rasmässiga grunder berättiga folkmord.

På Institutet för den judiska frågan i Frankfurt, grundat av nazistpartiets chefsideolog Alfred Rosenberg, skulle forskning på judiska bibliotek och arkiv producera bevis för den judiska världskonspirationen.

Rosenberg planerade för framtiden. När institutet invigdes 1941 sade Rosenberg i sitt tal att även deras barnbarn, i en värld som befriats från judar, måste påminnas om judarnas ondska. På så sätt skulle nazisterna kunna motivera folkmordet för framtida generationer.

I ett större perspektiv förde ideologer som Alfred Rosenberg ett krig om historien. Genom erövra källor, det stoff som vår historia skrivs ifrån, ägde nazisterna också makten att skriva sina fienders historia.

Det var inte bara antika och värdefulla bibliotek som plundrades. 1942 initierade Alfred Rosenberg operation Möbel-Aktion i Nederländerna, Belgien, Frankrike. Sammantaget tömdes 70 000 bostäder som tillhörde deporterade judar på allt bohag: möbler, kläder, porslin, leksaker. Där fanns också miljontals böcker: romaner, diktsamlingar, sånghäften, barnböcker. Allt som efterlämnats sorterades och transporterades österut.

I Tyskland plundrades judar på samma sätt, men organiserat av den ökända avdelningen Vermögensverwertungsstelle under finansdepartementet.

Käthe och Jacob Kahns egendom exproprierades i samma ögonblick som de deporterades. Föremålen såldes ofta på auktion och försvann till tyska privatpersoner. Böckerna såldes i stora partier, som ofta köptes av bibliotek och andra institutioner. Många böcker som återfunnits på Zentral und Landesbibliothek härrör från ett sådant parti som köptes 1943. Bibliotekets ledning var medveten om ursprunget, då de begärt att få böcker från deporterade judiska hem utan ersättning. Något som förnekades av Berlins stadskontor som förklarade att inkomsterna från försäljningen skulle användas för att ”lösa den judiska frågan”.

Det häpnadsväckande i denna berättelse är att plundringen inte slutade 1945, utan fortgick under andra omständigheter i flera decennier.

– Det är fortfarande väldigt mycket vi inte vet. Men alla böcker som återfunnits från paret Kahns köptes från Östberlins magistrat (stadsförvaltning, reds anm.) 1951. Men var de fick böckerna ifrån vet vi inte, berättar Sebastian Finsterwalder.

Bakgrunden till att handeln med plundrade böcker kunde fortgå var det kaos som rådde efter kriget. Berlin var sönderbombat och hade i sin tur plundrats av Röda armén. Bara under 1945 fördes 400 000 tågvagnar med egendom som plundrats i Centraleuropa tillbaka till Sovjetunionen, däribland över 11 miljoner böcker.

En stor del av de tyska biblioteken och universiteten hade förstörts eller fått se stora delar av sina samlingar försvinna österut.

Många av landets bibliotek återuppbyggdes med böcker som samlades in från Tredje rikets ruiner. På ZBL finns böcker från SS sönderbombade högkvarter i Berlin och hem tillhörande höga naziledare. Många av dem har ärr efter bombsplitter och eld.

Få brydde sig om att fråga om böckerna ursprung, särskilt i Östberlin där föregångaren till dagens Zentral und Landesbibliothek hamnade. Respekten för privat egendom var av förklarliga skäl låg i DDR.

En annan anledning till att de stulna böckerna kunde spridas var att plundrarna sällan ställdes inför rätta. I de flesta fall kunde de fortsätta sina jobb och karriärer som om ingenting hade hänt. Akademiker som under kriget ”forskat” om den judiska världskonspirationen under Heinrich Himmler eller Alfred Rosenberg återupptog sina karriärer på universiteten. Bibliotekarier som under kriget deltagit i plundringen skulle fortsätta katalogisera stulna böcker och dölja spåren.

På Zentral und Landesbibliothek stöter Sebastian Finsterwalder och hans kollegor ständigt på böcker där exlibris rivits ut och signaturer strukits över.

Man får stor respekt för utmaningen som Finsterwalder står inför, då hans föregångare haft mer än ett halvt sekel på sig att radera spåren.

–  I många fall är det hopplöst, vi vet att boken är stulen men alla spår i form av signaturer eller exlibris är borta. Man dokumenterade aldrig heller var böckerna kom från. Sedan vi började 2009 har vi återlämnat 670 böcker. En siffra som inte säger så mycket eftersom det tar lika lång tid att hitta ägaren till en bok som till 300, berättar Finsterwalder.

Över hundra överlevade och ättlingar har återfått böcker från biblioteket. Men det är ett arbete som precis har börjat. Det återstår år, decennier och kanske generationer innan arbetet är färdigt. Frågan är naturligtvis om det är värt besväret? Hur mycket tid ska ägnas åt att återfinna ägaren till en enda bok? Böcker som oftast helt saknar ekonomiskt värde. För Finsterwalder är svaret självklart.

–  Dessa böcker har ett symboliskt värde, de berättar historier som vi aldrig får glömma. Jag tror att minne och hågkomst är något otroligt viktigt för att kunna dra slutsatser, lära och utvecklas. Och det är en process som kräver ständig omprövning. Jag tror att är lättare om vi har något konkret att utgå ifrån, som ett fotografi eller en bok.

*

I en av böckerna på bordet hemma hos Renée Hirschfeld hittar jag en papperslapp som klistrats in på insidan av den bakre pärmen. Det är Ismar Elbogens bok om de tyska judarnas historia. På lappen har bibliotekets utlån registrerats. Någon lånade boken 2 december 1958. Sista utlånet skedde 14 april 1994. Däremellan restes och föll Berlinmuren. Lade någon av dem som lånade boken märke till Kahns signatur? Undrade de var boken kom ifrån? Förstod de att denna bok om de tyska judarnas historia också var en del av denna historia – om plundring och förintelse?

I oktober 1942 anlände Käthe och Jacob Kahn till Theresienstadt med Transport I/71, Nr. 8769. Det var nazisternas uppvisningsläger och kallas i den nazistiska propagandan för ”staden som Führern skänkte judarna”. Hit deporteras konstnärer, musiker och akademiker, men också barnfamiljer och framför allt äldre, som paret Kahn. I lägret mötte de Renée Hirschfelds farmor Hermine, som anlänt ett par veckor tidigare.

Bakom fasaden skilde sig inte Theresienstadt från andra koncentrationsläger. Under kriget dog 33 000 människor här. Av de 995 personer som anlände med samma tåg som Käthe och Jacob överlevde endast 73.

Jacob var den som dog först, den 18 december 1942. I ett brev som finns bevarat, skriver Hermine till sin son Ludwig i Sverige att Jacob dött i lunginflammation och att Käthe är utom sig av sorg. När och hur Käthe Kahn dog vet vi inte, varken datum eller dödsorsak finns. Hermine ska däremot överleva i två och ett halvt år. Hon dog den 4 januari 1945.

–  För tre år sedan reste jag dit för att jag ville se lägret. Jag fick se hennes dödsattest. När jag frågade vad hon dog av fick jag inget svar, de tittade bara på mig. När jag frågade var hon låg begravd visade de mig en kulle. Tänk om hon bara hade klarat sig några månader till?

Renée Hirschfeld - som är en av dem som fått tillbaka böcker - bland annat Strindbergs "Röda rummet" eller "Das rote Zimmer" - som nazisterna tagit från hennes släkts bibliotek.
Renée Hirschfeld - som är en av dem som fått tillbaka böcker - bland annat Strindbergs "Röda rummet" eller "Das rote Zimmer" - som nazisterna tagit från hennes släkts bibliotek. Foto: Alexander Mahmoud

När Renée Hirschfeld i början av året blev kontaktad av Zentral und Landesbibliothek var det minnen som återkom.

–  Först tänkte jag bara låta Judiska museet få böckerna. Jag pratade med min farbror Achim i Australien, men han ville inte ha någonting med det att göra. Och jag pratade med mina kusiner på pappas sida och de var inte heller intresserade. Då började jag tänka, någon måste ju förvalta det här. Det får inte bara glömmas bort. Då bestämde jag mig för att åka till Berlin.

I början av sommaren arrangerades ett officiellt överlämnande på Judiska museet i Berlin.

–  När jag kom in och såg böckerna som låg där på ett bord började jag att gråta. Det var så överväldigande. Innan jag gick dit hade jag gått i min pappas spår i Berlin. Besökt gatan där han bodde hos Käthe och Jacob. Men det var inte så mycket sorg som stolthet jag kände när jag såg böckerna. Det kändes som en seger. Det var en känsla av att något i varje fall hade överlevt. Nazisterna kunde inte utplåna allt, de lyckades inte sudda ut oss totalt. Vi överlevde. När jag kom hem gick jag till pappas grav och berättade det för honom, att jag var stolt.

Böckerna på bordet framför henne ser Renée Hirschfeld som ett familjearv som hon har ett ansvar att förvalta.

–  Jag ville ha de här böckerna för att kunna ge dem till mina tre barn och barnbarn. De bevisar att dessa människor existerade. De är vittnen till vad som hände.

Nazisternas kulturplundring

Mellan 1933 och 1945 genomförde nazisterna den största plundringsoperationen av kulturföremål i världshistorien.

Miljontals ovärderliga konstverk, instrument, antikviteter plundrades. Specialenheter med olika inriktningar såsom konst, musik, litteratur, religion och arkeologi följde de tyska arméerna runtom i Europa.

Offer för plundringen var främst den judiska befolkningen men även politiska fiender, frimurare, romer, Jehovas vittnen, homosexuella plundrades.

Medan plundringen i Västeuropa riktades mot särskilda grupper kom den i öst att drabba hela befolkningen.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.