Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-22 05:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/new-orders-peter-hook-vart-sound-ar-fortfarande-mallen-for-99-procent-av-alla-band/

Kultur

New Orders Peter Hook: Vårt sound är fortfarande mallen för 99 procent av alla band

Bild 1 av 5
Foto: Sheila Rock/TT
Bild 2 av 5
Foto: Timothy Norris, ?
Bild 3 av 5 Joy Divisions sångare Ian Curtis.
Foto: Steve Richards/TT
Bild 4 av 5
Foto: James Mccauley/TT
Bild 5 av 5
Foto: Paul Slattery/TT

Joy Division, det svårt mytologiserade postpunkbandet, hann skriva 43 låtar. När sångaren Ian Curtis begick självmord 1980 upplöstes gruppen – men återuppstod som det nu Sverigeaktuella New Order. I dag är bandets tidigare basist och låtskrivare Peter Hook soloartist, men har ännu inte helt gett upp hoppet om en återförening, medger han för DN:s Georg Cederskog.     

Rätta artikel

Peter Hook ringer från Brighton. Han är i kuststaden för att framföra låtar ur sitt förflutna i ett utsålt konserthus intill Palace pier, stadens berömda strandpromenad. Sedan 2010 reser han runt i världen och spelar musiken som präglades av hans egensinniga basspel. Han har förblivit trogen det Manchester där Joy Division bildades vintern 1978.

– Jag har bott där i sextiotre år nu och kommer nog att bli kvar. Solljus och värme är det enda som skulle kunna locka mig därifrån, försäkrar han. 

Helt nöjd är han ändå inte. Den sotiga industristaden som utöver Joy Division och New Order givit världen både Bobby Charlton, mittfältaren, kryptoanalytikern Alan Turing och Anthony Burgess böcker jämte en rad betydande band – som Bee Gees, Buzzcocks, Magazine, Oasis, Happy Mondays, The Smiths och Stone Roses – har alltid gått både framåt och bakåt, menar han.

– Det tycks som om det aldrig lyckas bli helt rätt där, ändå matchar ju Manchesters musikaliska historia och kredd utan tvekan vilka städer som helst i världen. Men det är verkligen hög tid för något nytt. De senaste fem åren har det med undantag av band som Courteeners och Blossoms inte funnits någon rörelse eller riktigt stor talang där. 

Som basist och låtskrivare i Joy Division spelade Peter Hook över hundra konserter.  Efter Curtis död fortsatte han ihop med gitarristen Bernhard Sumner, trummisen Stephen Morris och keyboardisten Gillian Gilbert. Som New Order skapade de en inflytelserik mix av drivande postpunk, electronica, dansbeats och avmätt dystopi. Monsterhitten ”Blue Monday”  förvandlade dem redan 1983 till ett namn för de stora världsscenerna.

Efter långvariga slitningar lämnade Hook till slut bandet 2007. Verbal stenkastning vidtog. Konflikterna slutade i domstol efter att han stämt sina forna bandkamrater för otillbörligt användande av bandnamnet. Numera är medlemmarna i alla fall tillräckligt kontanta för att tillsammans nyligen ha återutgett ut deras debutalbum ”Movement” (1981) i lyxbox.  

I dag låter ”Movement” som en musikalisk bro från Joy Division till New Order.

– Jo, det var vår övergång från Joy Division till ett nytt band, en ny inkarnation. Vi skrev ju fortfarande musik då som påminde mycket om Joy Divisions, men hade också precis börjat flörta med keyboards och lagrad musik i sequencers. Vi var också fortfarande väldigt influerade av Ians sångstil – alla tre i bandet sjöng och skrev texter till ”Movement”. Dessutom producerade ju Martin Hannett, som vi jobbat med i Joy Division, skivan – vilket inte var särskilt lyckat måste jag medge.

När jag började spela Joy Division-låtar igen 2010 så trodde jag att det enbart skulle komma gamla feta snubbar som jag till konserterna.

Peter Hook understryker Martin Hannetts betydelse för musiken som de skapade (och även den musik som Buzzcocks, The Stone Roses, Happy Mondays senare kom att skapa med hans hjälp). Att samarbeta med denne ohälsosamme excentriker var dock mer än krävande. 

– Martins inspelningar hade en unik kvalitet som består, men han var väldigt svår att... arbeta med. Det var ett stort problem också när vi spelade in Joy Division-skivorna. Han var mycket påstridig och hans gimmick var att härska och söndra. Han gillade när musiker högg varandra i strupen. Han ansåg att fientlighet skapade den air av kaos som borde genomsyra musiken. Kaos var något han gillade, sammanfattar Hook.

– Han hade förstås tur för vi gav ju honom fantastiska låtar att arbeta med. Men ändå, han var ett absolut geni. Jag och Bernhard snodde helt och hållet hans inspelningsteknik till de skivor vi senare gjorde i New Order, som ”Power, corruption & lies”. Han lärde oss verkligen allt. Jag kan inte tacka honom nog för de kunskaperna.

Ian Curtis desperata stämma och dystopiska texter och Stephen Morris Kraftwerk-mekaniska slagverk präglade Joy Divisions ljudbild. Men lika säreget var också Peter Hooks basspel. Han spelade melodifigurerna i bandets låtar och dessutom i ett ovanligt högt register vilket gjorde dem än mer påträngande och olycksbådande.  

Ni gjorde ”Movement” kort efter att Curtis dött. Hade arbetet något slags terapeutisk effekt?

– När jag ser tillbaka på den perioden i dag så förstår jag att vi var formligen omringade av sorg. Vi i lyckades för det mesta att inte sörja genom att kasta oss in i just arbete. Fast vi kände oss väldigt sårbara, inte veka, men sårbara. Vi visste inte om vi skulle klara att ta oss ur skuggan från Joy Division, som ju hängde över oss. Vi var inget roligt band att arbeta med för Hannett, men vi slutförde ändå inspelningen och skrev en del väldigt bra musik, svarar han.

– I dag tänker jag att vi lyckades göra skivan enbart för att vi var så unga – vi hade energin och brydde oss inte om allt som pågick omkring oss. Vi fortsatte att spela, men borde förstås ha tagit ett halvt år ledigt och sörjt Ian ordentligt. 

Inte minst äldre Joy Division-fans har en särskilt stark relation till ”Movement”- skivan har han märkt.

– Den är kraftfull, även om den saknar tyngden och det där ångestridna i Joy Divisions uttryck. Men vi jobbade hårt för att få ihop ett nytt band, något helt annat än Joy Division, lika inspirerande men på ett annat sätt. Det var en jävligt stor sak att åstadkomma.

Foto: Paul Rider/Alamy

I New Order utvecklade ni snabbt ett än mer rytmdrivet och elektroniskt ljudlandskap, var det en nödvändig kursändring då?    

– Jag tyckte inte det, jag var väldigt glad över hur vi tre skrev låtar ihop när vi startade New Order, men Bernhard var och är väldigt fokuserad på utveckling och att experimentera, medan jag satt och väntade: ”Kan vi inte bara spela ihop?”. Jag kände mig som en dinosaurie, fast jag inte borde gjort det. När du programmerar en synt- eller basfigur på en synthesizer så ersätter du ju de musiker som kunde ha spelat de figurerna. All elektronik skapade en massa helt underbara möjligheter och ljud, men också specifika problem, säger han – och tillägger att deras beslut att gifta taggig rockmusik med strama keyboards och samplingar fick en stor betydelse.

– Vårt sound är ju fortfarande mallen för 99 procent av alla band – och resten låter som Joy Division skrockar han i sin mobiltelefon.

Han har noterat att Bernhard Sumner genom åren varit kritisk mot just ”Movement”-skivan. Själv ser han albumet som ett dokument över hur de tänkte och lät under en period när de ”växte ifrån” Martin Hannetts stråkrika sound. Hade Peter Hook fått bestämma så borde New Order samlas och fira vad de åstadkom.

Foto: Paul Rider/TT

Nästan alla band förlorar något när de splittras som medlemmarna inte lyckas ersätta. Kemin går inte att återskapa. Ser du Joy Division och New Order som sådana band?

– Mm, problemet är att kemin som gör att ett band kan skriva fantastisk musik ihop också oundvikligen är just det som kommer att förstöra relationerna. Det är något väldigt sorgligt och precis vad som hände med New Order. Det gör mig fortfarande väldigt ledsen. Men att nu se tillbaka på musiken som vi gjorde är ändå en glädje, för den är en påminnelse om vad vi förmådde skapa. Det var faktiskt något storartat, påpekar han.

Han berättar om ett möte nyligen efter en spelning han gjorde i Colchester utanför London. Två unga tjejer kom fram och frågade om han kunde signera Joy Division- och New Order-albumen som de tagit med sig. Snart anslöt också deras föräldrar och berättade om hur de sett New Order första gången redan 1983.

– Sådant är som den finaste komplimang man kan få. Häpnadsväckande faktiskt. Jag är otroligt lycklig över all respons jag får – jag bemöts ju aldrig så i tunnelbanan eller i mataffären, säger han och skrattar.

– När jag började spela Joy Division-låtar igen 2010 så trodde jag att det enbart skulle komma gamla feta snubbar som jag till konserterna. 

Är det alldeles uteslutet att New Order återförenas i framtiden?  

– Man vet aldrig. Jag försöker bara vara positiv och tänka att en dag kommer vi att respektera varandra så mycket att vi åtminstone kan minnas vad vi faktiskt åstadkom.