Som sångerska sticker hon ut.

Nicole Sabouné wailar inte – töjer inte tonerna, som r'n'b-kollegorna. I stället sjunger hon klingande starkt och rakt på. En röst som väckte applåder redan efter första dova  singeln, ”Unseen footage from a forthcoming funeral” för snart åtta år sedan.

Nu byter hon uttryck.

Hennes ep med fyra nya sånger berättar om en separation. 

– Skivan handlar om en av de viktigaste relationerna jag haft i livet än så länge. Trots att ämnet är uppbrottet så är det också en sorts hyllning, poängterar hon.

 I ”Come my love” tar hon avsked från det som varit, men släpper inte taget helt och hållet: ”come to me/don't feel sad/we did our best, with what we made and had”. 

– Jag har aldrig skrivit om kärlek på det sättet tidigare, aldrig visat mig så här sårbar. Jag har en hård och tuff sida som många fått se. Det här en annan sida som jag inte utforskat tidigare. Vilket är läskigt, säger hon med ett svagt leende när vi ses på kaféet på Naturhistoriska museet – hennes val av mötesplats.

Hon säger att hon alltid varit introvert och inte haft så många vänner, var ofta ensam som barn. Det är först nu som hon börjat förstå hur viktiga vännerna är. 

– Jag har tidigare alltid tänkt att jag klarar mig själv, och det gör jag. Men det är en stor skillnad på att klara sig själv och klara sig ensam. Mina vänners stöd har varit helt livsavgörande. Det är först nu jag börjar förstå alla som pratar om att ha en självvald familj.

Vad är en självvald familj?

– Den man inte är född i, utan den man väljer själv.

Nicole Sabouné föddes i Sölvesborg. Hon har musikaliskt påbrå från morfadern som var saxofonist och sångare. Hennes mor arbetar inom psykiatrin. Fadern – civilingenjör med rötter i Libanon och Frankrike – bosatte sig i Torna Hällestad utanför Lund när hon var sex år. Snart pendlade hon mellan familjens bostäder. 

Som sextonåring flyttade hon så ensam in till Lund och en lägenhet på Lilla Södergatan nära sin nya skola. 

– Det är min hemstad, jag gick på Lunds dans- och musikalgymnasium där det var elever från hela Sverige. Det var fantastiskt på många sätt, fast just musikaler var inte min grej. Men jag sökte mig dit för att jag inte bara ville ha fokus på det teoretiska, utan ville utveckla min sång.

Fadern väckte tidigt hennes intresse för matematik och naturvetenskap.

– Ingen person har varit så viktig för mig som min pappa. När jag var liten så kände jag starkt att han var den enda som förstod mig och mina egenheter. Han och jag är väldigt lika, och han får mig alltid att känna mig mindre ensam.

Förklara.

– Han visste att min nyfikenhet behövde få ta plats. Han var aldrig dömande när jag hellre ville sitta med mitt mikroskop eller räkna matte i stället för att umgås med andra barn. Jag tyckte inte om andra barn, jag förstod inte alls vad de höll på med. 

Det var till naturvetenskapen hon återvände för snart fyra år sedan. Efter hundra spelningar med sitt band bestämde hon sig för att ta en paus från musiken och bejaka sin passion för kemi. 

En värld väldigt långt från gungiga turnébussar och dånande PA-system.

– Jag älskar verkligen att stå på scen. Musiken i mig härstammar från lust och kärlek, inte prestation och förväntningar. Man laddar för den där timmen när man ska dränkas i eufori. Men all väntan inför en konsert, all stress och sedan resorna i sex timmar till nästa stad för en ny spelning är inte så kul, säger hon. 

– Jag valde att ta en paus för att jag inte orkade längre. Musik har alltid varit något fint och helande för mig och jag ville inte att den skulle försvinna in i något mörkt och suddigt. 

Hon stängde ner sina digitala kanaler och bröt kontakten med fansen. I stället pluggade hon teknisk kemi på Kungliga tekniska högskolan. Just nu går hon klart sin kandidat på Stockholms universitet för att ta en master i organisk kemi.

– Att börja plugga är ett av de absolut viktigaste val som jag gjort, det har lett till att jag känner mig mindre alienerad. Jag känner mig hemma. 

Naturvetenskapen är för henne ett verktyg att kunna tolka omgivningen med.  

– Matematik och kemi får mig att förstå min omvärld. Jag hittar på ett sätt en stor sanning i naturvetenskapen, jag tror väldigt mycket på värdet av forskning. Så för mig som tyckt så mycket om att i gå skolan var det en jätteomställning att leva som … konstnär.

Hur samsas de här skilda sidorna – strikt vetenskaplig forskning och fri musikalitet och textförfattande?

– Jag ser det som samma sak. De kommer ju båda ur min hjärna. 

Så småningom växte ändå en längtan efter att uttrycka sig med musik. Nicole Sabouné började långsamt arbeta med nya låtar och texter. Hon säger att det är fantastiskt att nu faktiskt göra musik igen. 

– Mina tidigare låtar har ju varit väldigt gitarrdrivna och med bombastiska trummor.  Jag har velat utforska det mer filmiska i musik – något som låter mer organiskt och pianodrivet med mer naturliga ljud, mera stråk och atmosfär. Jag är stolt över att jag vågat följa min magkänsla.

Som medproducent och låtskrivare på tre av ep:ns fyra låtar har Sabouné den här gången haft pianisten Emil Nilsson, en av hennes bästa vänner.

– Hans närvaro, talang och stöd har varit några av de viktigaste faktorerna till att skivan blev av. Han är enormt bra på att förstå vad jag är ute efter.

Hur vill du utvecklas som artist?

– Bli mer social. Att bättre kunna möta de som kommer till mina spelningar. Jag har alltid känt mig bortkopplad från sociala sammanhang och förstår mig inte på vissa sociala koder. Jag har framför allt väldigt svårt för ironi. Det kan vara svårt i lägen då man förväntas förstå sådan, konstaterar hon.

Att hon var så mycket ensam som barn har gjort att hon haft lätt för att dra sig tillbaka och isolera sig, både på gott och ont. Nu försöker hon lära sig att man inte behöver vara ensam för att hitta sitt driv och sin kreativitet.

– Livet har inte alltid varit ett självklart val för mig. Jag har sedan jag var liten kämpat med tankar på att lämna. Men på senare år har mina vänner fått figurera som representanter för livet. Jag har framför allt en väldigt nära vän som jag skrivit ett muntligt avtal med där jag lovat att hon måste få en chans att rädda mig ifall det blir för mörkt. Det avtalet har varit otroligt viktigt. Jag skulle aldrig såra henne genom att bryta det.

Nicole Sabouné återkommer till hur tacksam hon är över få känna sig älskad.

– Jag har lärt mig att jag är värd att uppskattas, att bli längtad efter, en gränslös kärlek. Det är något som jag aldrig kommer att ta för givet.

Både socialt och musikaliskt befinner hon sig nu i ”en utforskande process”, konstaterar hon. 

En som tar och måste få ta tid.

– Men jag gör verkligen framsteg, säger hon. Jag sade faktiskt till min terapeut nyligen att jag vill bli en mer lättsam person.