Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-19 09:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/niklas-ekdal-alskar-alla-verkligen-de-fria-universiteten/

Kultur

Niklas Ekdal: Älskar alla verkligen de fria universiteten?

Bild 1 av 5 Nya jurister firar vid Harvard Law School.
Foto: Steven Senne
Bild 2 av 5
Foto: Rick Friedman
Bild 3 av 5
Foto: Robin Utrecht
Bild 4 av 5
Bild 5 av 5

Dagens amerikanska höger värdesätter styrkan som elituniversiteten skänker, men avskyr den fria tankerymd som ska prägla utbildningen. Gräddfiler för de rikas barn och andra korruptionsskandaler väcker dessutom akut debatt. Niklas Ekdal läser nya böcker om hoten mot de fria universiteten. 

 

När sexförbrytaren Jeffrey Epstein begick självmord i häktet i somras stänkte skammen på USA:s elit. Både Donald Trump och Bill Clinton var bundis med en man som systematiskt förgripit sig på minderåriga.

Presidenten och ex-presidenten har själva metoo-märkta cv:n, men nästan inget i politiken chockerar ju längre. Desto mer dramatiska blev Epstein-affärens följder för universitetsvärlden.

Chefen för medielabbet på Massachusetts Institute of Technology, Joi Ito, avgick när det blev känt att MIT accepterat stora donationer från Epstein. Inte bara försökte techgurun Ito dölja gåvornas ursprung, han tog också emot miljoner till sin egen investeringsfond och frekventerade flitigt finansmannens hem.

Mönstret har väckt frågor om hur högt rankade men svagt ledda universitet låter sig köpas och duperas av karismatiska personligheter. Harvard, Princeton och Yale är kanske inte de solida varumärken alla räknat med?

Under 2019 fick den högre utbildningens image i USA ytterligare en stjärnsmäll: brottmålet om gräddfiler för barn till förmögna. Nära tusen ungdomar har antagits till attraktiva lärosäten med hjälp av mutor maskerade som donationer, fejkade sportmeriter och avancerat provfusk.

Mellan 2011 och 2018 tog spindeln i nätet emot över 25 miljoner dollar från curlande föräldrar. Han riskerar 65 års fängelse. Bland dem som betalat – och utskämda hamnat inför rätta medan barnen tar avstånd ifrån dem – finns skådespelerskan Felicity Huffman och en rad direktörer.

Även om rättssystemet markerar är det svårt att överskatta symboliken i denna collegekorruption. En utbildning med rätt logotyp, snabbspår till rätt nätverk, är skillnaden mellan ett Instagram-liv i toppen av det amerikanska samhället och trängseln i en krympande medelklass.

Harvard Law School Foto: Robin Utrecht

Som statsvetaren Nolan McCarty visar i boken ”Polarized America” (MIT Press) finns ett rakt samband mellan växande klyftor och paralys i Washington. Folk som dignar under studielån – eller outbildade slåss om de rutinjobb robotarna lämnar kvar – känner att spelet är riggat och blir radikaliserade. Polariseringen förstärks och den politiska handlingsförlamningen förvärras.

Utvecklingen är densamma i hela västvärlden, även om USA är störst och extremast, samt har valt en president fixerad vid att dela in människor i vinnare och förlorare. Hittills har våra valhänta försök att förstå dynamiken siktat på socioekonomiska faktorer, globalisering och teknikskifte. Kanske är det dags att zooma in på universiteten.

Två aktuella böcker – ”En strävan efter sanning. Vetenskapens teori och praktik” av Bengt Kristensson Uggla och ”Befria universiteten!” av Erik Ringmar – sätter högre utbildning och forskning i centrum. Kreativa universitet är både orsak och verkan när det gäller mänskligt framåtskridande. Men det intellektuellt otrygga rummet för fria tankar måste ständigt försvaras, i våra dagar mot staten, massan, marknaden och medielogiken, medan kyrkan trätt tillbaka som översittare.

Filosofen Kristensson Uggla besvarar grundläggande frågor om kunskap, i historiens ljus och en tid av alternativa fakta. Statsvetaren Ringmar tar avstamp i en internationellt uppmärksammad affär där Lunds universitet försökte könskvotera hans litteraturlista, som exempel på politisk beställsamhet.

Böckerna har dock en sak gemensamt. De beskriver 2000-talets amerikanska universitet som världens guldstandard, arvtagare i rakt nedstigande led till 1800-talets föregångare i Tyskland.

Den tyska framgångssagan symboliseras av Wilhelm von Humboldt. Under sina sexton månader som utbildningsminister drog han upp riktlinjerna för det nya universitetet i Berlin 1810, med betoningen på vetenskap som ”ett ännu icke löst problem, vilket alltid kräver förnyad forskning”, något som ”aldrig helt kan uppnås”.

Det var ett sofistikerat sätt att närma sig kunskap, exempellöst framgångsrikt. Paradoxen i vår tid är att vi drunknar i de materiella resultaten av detta upplysningsprojekt, samtidigt som universiteten undergrävs från alla håll:

* Marknadens, reklamens och algoritmernas logik tränger in i en sfär som inte lämpar sig för vinstmaximering. Klickbeteskulturens baksidor för politik och offentligt samtal har blivit uppenbara – men vad gör den med forskningen?

* Politiska ambitioner förvandlar akademier till utbildningsfabriker, med instrumentella mål om genomströmning och statsnytta. Också detta är en universitetens framgångsfälla, när starkare krafter vill sola sig i dess glans men i stället sänker lärarna genom att kringskära deras frihet och status.

* Trots all vacker retorik minskar den sociala rörligheten, när tillgången till högre utbildning styrs av bakgrund, kontakter, kapital. I Boris Johnsons regering har 64 procent av ministrarna gått i privatskolor, snabbspåret till Oxford och Cambridge som reproducerar det brittiska klassamhället.

* Minskat fokus på ämneskunskap förskjuter skolans stadier. Universitet där man egentligen ska lära sig tänka tvingas kompensera för faktaluckor. Jämlikhetsorienterade länder som Frankrike och Sverige har legat i framkant av denna konstruktivistiska pedagogik, där hårda kunskaper blir ”orättvisa”.

* Globaliseringen vänds när världens splittras i intressesfärer. Tillströmningen av sökande till amerikanska universitet minskar i spåren av Trumps Kina-noja och hets mot migranter. Söktrycket till Stanford har gått ner med 6 procent i år, till Dartmouth College med hela 22,5 procent. Brexit har samma effekt i Europa.

* Vetenskap, expertis och akademisk frihet utmanas av cyniska populister. Vi såg det under Brexitkampanjen och i den ungerska regeringens attacker på fria universitet. Vi ser det när Vita huset rullar tillbaka forskningsbaserad miljölagstiftning.

Kennedy School of Government vid Harvard. Foto: Rick Friedman

En faktor i både tysk och amerikansk universitetshistoria har varit statens svaghet. När växelverkan mellan kultur, forskning och industri gjorde Tyskland världsledande på 1800-talet bestod landet av småstater. I det ekonomiskt och militärt mäktiga – men federalt splittrade – USA kunde universiteten hundra år senare kapa åt sig samma svängrum. En delikat balans mellan akademisk frihet och nationalistiska reflexer som gett akademin resurser och legitimitet.

Världskrigen 1914-45 markerar tronskiftet. Tyskland spårade ur i våldsdyrkan, dess skarpaste hjärnor flydde västerut. Utan nazismen och den preussiska militarismen kunde tyska språket ha förblivit vetenskapens lingua franca.

Den eviga frågan är hur en ledande kulturnation kunde förfalla till sådan bestialitet. En obehaglig misstanke infinner sig: Katastrofen inträffade inte trots den civiliserade utgångspunkten, utan tvärtom genom en dialektisk process där de briljanta universiteten bidrog.

Tyska akademiker var inte det bålverk mot fascismen man kunde ha förväntat sig, konstaterar Bengt Kristensson Uggla. ”Tvärtom verkade vetenskapsmännen vara de som enklast gick att locka med på det barbariska projektet med hjälp av pengar och positioner.” När femtio miljoner hade dött 1945 skrev filosofen Karl Jaspers:

”Urartningen pågick i ett halvsekel, och till slut föll universiteten ner i avgrunden. Dess moraliska sönderfall pågick i tolv år, och nu befinner vi oss i ett historiskt skede där vi lärare är tvingade att reflektera över vårt handlande.”

Vetenskap och militär förmåga går hand i hand. Manhattanprojektet som ledde fram till atombomberna mot Japan var det största forskningssystem världen skådat, med mer än 130 000 anställda. Upplysningens höjdpunkt, civilisationens lågvattenmärke.

Nu sväller de nukleära arsenalerna på nytt, samtidigt som den globala maktbalansen skiftar och populister firar triumfer. Donald Trump är inte en olycklig avvikelse utan en logisk representant för tidsandan. Han och hans kärnväljare älskar styrkan som universiteten ger nationen, men hatar den tankens tolerans universiteten vilar på.

Kombinationen av mindervärdeskomplex och vetenskaplig dominans känns igen från Tyskland för hundra år sedan. Även om historien inte upprepar sig har Trumps mäktiga, fumliga republik onekligen vissa drag av mellankrigstidens Weimar; ”staten med narrmössa”. 

Ingen kan förneka sprickorna i det västerländska demokratibygget. Om de ska tätas eller brisera framöver hänger i hög grad på våra lärosäten och lärare.