Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 03:00

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/niklas-ekdal-pandemin-blir-en-perfekt-storm-for-sverige/

Kultur

Niklas Ekdal: Pandemin blir en perfekt storm för Sverige

Svenska konsumenter bemästrar oron genom att hamstra toalettpapper.
Svenska konsumenter bemästrar oron genom att hamstra toalettpapper. Foto: Anders Wiklund/TT

Få länder har med lika stor precision som Sverige prickat in formtopparna så att förmågan varit sämst när den behövts bäst, och tvärtom. Mot den bakgrunden blir coronapandemin en perfekt storm, skriver Niklas Ekdal.

Skandinavien – det är alladar! Blott Sverige svenska krusbär har.

När Carl Jonas Love Almqvist rimmade loss 1838 stod krusbäret på topp. En given buske i varje trädgård, taggig men generös. Sedan kom mjöldaggen.

Inför den största kollektiva utmaningen i mannaminne är det läge att rekapitulera bakslagen som format folkhemmet. Blott Sverige svenska kriser har.

Varje nation definieras av sina trauman, liksom varje art och människa. Utan meteoriten för 65 miljoner år sedan hade dinosaurierna förblivit skapelsens krona. 

Livets lågvattenmärken signalerar ofta utveckling. Vi vänder blad, formulerar om.

Alla som läst historikern Yuval Noah Harari vet att Homo Sapiens först och främst är ett berättande djur. Vi svetsas samman av fiktioner om lagar, valutor, rättigheter, religioner. Samhället bygger på sagor.

Nationen är viktigast. I likhet med Holland och Danmark hade Sverige turen att tidigt tappa identiteten som imperium. Likt Tyskland präglas vi av skuld. Till skillnad från Polen och Ungern har vi inte uppfattat oss som offer.

Men framgångssagan Sverige har blivit en thriller. Varje nationellt trauma kontrasterar mot välfärdsstatens löfte om perfektion. Knappt har såren läkt efter flyktingvågen 2015 – i dag politiskt definierad som ett virusangrepp utifrån – förrän ett verkligt virus slår till.

Berättelsen om det moderna Sverige börjar, såklart, med en kris. Det är den 13 mars 1809. Nationen står inför hot om utplåning i krig mot Ryssland. Den östra rikshalvan sedan sexhundra år tillbaka, Finland, är förlorad. Gustav IV Adolf arresteras i en statskupp.

När läget är förtvivlat under arméns återtåg skriver monarken nådigt att ”officerarne under vinter campagnen kring Torneå äga tillstånd bruka opudrat hår”. Kriget en katastrof, reträtten en tragedi, militärsjukvården ett skämt. Medan sårade och sjuka soldater ruttnar i sin egen avföring på bondgårdar bakom fronten funderar kungen över frisyrer.

Han kommer att tillbringa resten av sitt liv flackande runt Europa, och dör ensam på ett värdshus i Schweiz 1837. Men för ett Sverige på botten finns bara en väg – uppåt.

Enväldet mjuknar. Tidens upplysta tankar smyger sig in i regeringsformen våren 1809. Undersåtar börjar förvandlas till medborgare.

Stormakten på fallrepet, med öst-västlig geografisk självbild, blir det avlånga, neutrala landet från Ystad till Haparanda. Snart är freden lika självklar som en gång kriget. Sedan kommer folkskolan, järnvägarna, uppfinnarna, exportindustrin, arbetarrörelsen i en sällsamt lyckad växelverkan.

Kriser ger också avledning från inre oro.

Generationen som nu hotas av coronaviruset har fortfarande en relation till finska kriget. De fick Runebergs dikter i hemläxa, om Döbeln, Lotta Svärd, Sven Dufva – hjältar och olycksfåglar från 1808. En skola som knappt hinner med antiken och Bibeln har för länge sedan deletat ”Fänrik Ståls sägner”. Kanske läge att tänka om, när Sveriges ur-kris blir allt mer relevant, och vår delade historia med Finland får ny aktualitet genom EU- och försvarssamarbete.

Även 1900-talets existentiella kris kretsade kring vårt östra grannland. Precis som Napoleonkrigen 130 år tidigare var andra världskriget en kraftmätning mellan Europas stormakter, där lilla Finland blev slagfält och lilla Sverige stod sorgligt oförberett.

Nära-döden-upplevelserna kom slag i slag: 1939 när Stalin angrep Finland, 1940 när Hitler ockuperade Danmark och Norge, 1941 när Tyskland och Sovjetunionen brakade ihop med varandra. Tur och eftergifter höll Sverige utanför blodbadet – särskilt den järnmalm med vilken vi lät nazisternas krigsmaskin rulla.

”Vår beredskap är god”, lovade statsminister Per Albin Hansson på Skansen den 27 augusti 1939. Militärt var det fake news. Officerskåren gillade hästar. Medan Tyskland satte in 2.000 flygmaskiner enbart mot Polen räknade det svenska flygvapnet 33 knappt operationsdugliga jaktplan.

Vid ett tillfälle lär Per Albin ha spottat ur sig:

”Det är ju fan att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma skall gå till spillo. Vi ha velat social utjämning för sjuka och gamla ... Nu komma vi att få satsa på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan?!”

Efter 1945 har de flesta demokratier producerat ledare med Per Albins reflexer, fokuserade på folkets väl snarare än ärorika krig. Ironin är förstås att Sverige lämnade walkover mot barbariet. För att stoppa Hitler krävdes en minst lika brutal diktator i form av Stalin, och en kompromisslös imperialist i form av Churchill.

I denna större berättelse är svensk försvarsplanering knappt en fotnot, men avgörande för vårt nationella öde. Med precision har Sverige prickat in formtopparna så att den militära förmågan varit sämst när den behövts bäst, och tvärtom.

Öde i restaurangen på Ikea i Tornby. Folk stannar hemma på grund av coronaviruset.
Öde i restaurangen på Ikea i Tornby. Folk stannar hemma på grund av coronaviruset. Foto: Jeppe Gustafsson/TT

Försvarsbeslutet 1925 är legendariskt. Värnplikten kortades och regementen slaktades. De politiska resonemangen känns bekanta:

Högern varnade för att Rysslands svaghet var tillfällig, det gör den alltid. Liberaler pekade på krigströttheten i Europa; Nationernas förbund skulle säkra evig fred. Socialdemokraterna, mindre idealistiska, räknade med förvarning så Sverige kunde rusta upp om det behövdes.

Efter kriget, när det var för sent, skaffade Sverige ett av världens starkaste flygvapen. Draken- och Viggenplan dånade över varje landsända, innan önsketänkandet tog över igen. I försvarsbeslutet 1972 moderniserades bara hälften av den jättelika värnpliktsarmén. Resten stod kvar som skytteregementen på cykel, lämpade för Armémuseum.

När kalla kriget kulminerade på 80-talet hade vi ett segt mobiliseringssystem som inbjöd till kuppanfall, en armé utan splitterskydd, mörkerutrustning, helikoptrar för sjuktransport. Hundratusentals värnpliktiga utbildades till meningslösa uppgifter.

När det gäller nationell beredskap lär Covid-19 bli en ny episod i serien svenska trauman.

Skulden för missarna är jämnt fördelad mellan särintressen, militärledning och politiska partier. En moderat försvarsminister avgick 2007 i protest mot att finansministern från samma parti skruvade åt anslagen. När Mikael Odenberg hänvisade till 1925 gick det ett sus genom landets tomma kaserner. Året efter angrepp Vladimir Putin Georgien, senare Ukraina och Syrien.

Nu har Sverige under hyfsad enighet bestämt att vi trots allt behöver ett försvar. Men upprustningen ekar av sucken från Per Albin: Är det inte själva fan!

Försäkringspremien är dyr. Och vad ska du försäkra dig mot? Pandemier, terrorism klimathot, cyberkrig … Ubåtar och attackplan för miljarder framstår inte som det självklara svaret.

Efterspelen till blågula katastrofer har ofta blivit trauman i sig. Tsunamin 2004 ledde till ett ovärdigt fingerpekande om ansvaret för strandsatta medborgare. Estonias förlisning 1994 ledde till ovärdiga turer kring bärgningen av de omkomna. Palmemordet 1986 ledde till en ovärdig cirkus kring utredningen. Ubåtsjakter ledde till ovärdig masshysteri kring inbillade periskop.

Gång på gång samma förlorade oskuld. Först förvåningen över att det oväntade inträffar. Sedan valhänt hantering och fyrverkerier av bortförklaringar. ”Vad-var-det-jag-sade” går i clinch med ”Vi-såg-det-inte-komma”. Till sist, som ett försenat brev med Postnord, konspirationsteorierna:

Kom de kränkande ubåtarna från Nato? Blev statsministern skjuten av polisen? Hade Estonia hemlig vapenlast? Var en ansvarig tjänsteman hos älskarinnan i stället för att hantera tsunamikatastrofen? Släppte Stockholmseliten in flyktingarna för att sabba välfärden? Tuttade utlänningar på skogen? Vad vet experterna om viruset som de håller hemligt för oss andra?

Många vägrar tro att olyckor bara händer och att svenska myndigheter inte har koll. Hellre än inkompetens ser de en dold avsikt. Paradoxalt är det kanske ett tecken på förtroende? En övertygelse om att någon, trots allt, måste sitta i kontrolltornet.

Misstro och polarisering är förvisso inte exklusivt för Sverige. Men när skiten träffar fläkten finns en unikt svensk besvikelse. Vi tror så starkt på expertis, på orsak och verkan, statens kontrakt med medborgarna, att ribban för trygghet ligger på Duplantis-nivå.

Vi har blivit säkerhetskonsumenter, precis som välfärdskonsumenter, och vi kräver leverans. Produktionen är professionaliserad. Värnplikten avskaffad sedan länge. Polisen lovas likt skolan ständigt mer resurser, och får likt skolan bara kritik. Sjukvården är så högteknologisk att sängplatser och möten med tröstande doktorer ransonerats utom räckhåll.

Mot den bakgrunden blir pandemin en perfekt storm. Sjukvårdsupplysningen överbelastad, sjukhusen underdimensionerade, experterna klämda mellan osäkert vetenskapligt underlag och tvärsäkra killgissningar.

På papperet har Sverige goda förutsättningar. Öppen information jämfört med diktaturer. Lysande folkhälsa jämfört med USA, där sjukvård stavas PENGAR. Men när det gäller nationell beredskap lär Covid-19 bli en ny episod i serien svenska trauman.

Ett mönster i krishanteringen – från 1809 och framåt – är ändå Sveriges förmåga att dra lärdom. Världens mest sekulära, moderna, individualistiska nation kanske brister i förtröstan, men herregud vad vi kompenserar med utredningar.

Under oljekrisen 1973 lärde sig en generation att sänka värmen, duscha i stället för att bada. Kärnkraften gjorde svensk elproduktion fossilfri.

Det finansiella haveriet 1992 utlöste en förnyelse utan dess like. I dag har många av reformerna passerat bäst-före-datum, men minnet av flexibel anpassning och politisk samling lever. Slösa aldrig bort en bra kris, som Churchill sade.

Före världskrigets utbrott 1914 skriver han till sin fru: ”Allting pekar mot katastrof och kollaps. Jag är intresserad, uppvarvad och lycklig.”

Kriser ger också avledning från inre oro.