Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Niklas Ekdal: Vi upplever nu på sätt och vis Rysslands tredje revolution

Image och intresse är allt för Vladimir Putin, sanningen alltid förhandlingsbar. Mönstret framträder tydligt men kanske oavsiktligt i Oliver Stones intervjuer, skriver Niklas Ekdal.

”När Sovjetunionen föll hamnade tjugofem miljoner ryssar i utlandet. Det var en av 1900-talets största katastrofer.”

Redan i starten av Oliver Stones omdiskuterade Putin-intervjuer avslöjar den ryske presidenten sin världsbild. Mot bakgrund av förra seklets etniska mobilisering för att rita om gränser – Tysklands 30-tal, Serbiens 90-tal – är hans uttalande förstås oroande. Ur ryskt perspektiv blir det samtidigt begripligt, och logiskt för att komma från någon med bakgrund inom KGB.

Läs mer: Anna-Lena Laurén: Putins chauvinism hos Stone går inte att beskriva – den måste ses

I Vladimir Putins historiebok är imperiets kollaps 1991 värre än till exempel bolsjevikernas revolution 1917 eller det nazityska överfallet 1941. De märkliga samtalen med Oliver Stone understryker också var Putin lägger ansvaret för Rysslands postsovjetiska förnedring. Väst flyttade fram positionerna och konspirerade för att försvaga sin motståndare från kalla kriget. När Moskva på motsvarande vis sår splittring i väst är det alltså en form av självförsvar.

Så långt hänger man med i de onda cirklarna och får en förståelse för paranoian som geopolitisk drivkraft. Mera chockerande – och parodiskt illustrerat av Stone-serien – är Putins enastående självförtroende och framgång i detta subversiva projekt.

Vi inbillade oss länge att frihet, demokrati och rättssäkerhet skulle sprida sig från väst till öst. Sedan några år tillbaka rör sig tvärtom auktoritära modeller i andra riktningen. Västvärldens misstrodda eliter verkar tappade bakom en vagn jämfört med resoluta teknokrater i Peking, Moskva, Ankara, Budapest, Warszawa.

Minnet av 1917 är ju obekvämt för Putin. Det var ett ögonblick i historien när de ryska massorna hade initiativet.


När rysk påverkan bidrar till valet av Donald Trump som den fria världens ledare uppstår en symbolisk win-win-situation för Kreml. Vare sig Rysslands inblandning i amerikansk politik kan bevisas eller ej, oavsett om effekten på valresultatet kan beläggas, framstår ju Putin som stark. USA har i alla händelser skämt ut sig och blottat sin bräcklighet.

Åtskilliga spaltmeter har skrivits om de folkliga stämningar som göder populismen i väst. Vanliga förklaringar är pressen på arbetarklassen i spåren av robotisering och globalisering, en krympande medelklass, ökade klyftor, USA:s och Storbritanniens förljugna krigsäventyr i Irak, finanskrisen, invandringen och sprängkraften i ny medieteknik. Om vi för en gångs skull släpper fixeringen vid USA och i stället fokuserar på Ryssland framträder en annan, djupare, bild.

Kanske har den ortodoxa, ryska kulturen tiden på sin sida? Kanske är nu den visuella suggestionen mer funktionell än fakta, upplysning och skrivna ord?

USA har ju fått en president vars främsta informationskälla är Fox News. Youtube har blivit unga västerlänningars viktigaste medium. Världen rör sig i raketfart från en skriftkultur till en bildkultur, där Ryssland på sätt och vis befunnit sig hela tiden.

Läs mer: SVT sänder ifrågasatt Putin-dokumentär

Slavistprofessorn Per-Arne Bodin betonar i sina intressanta böcker bildernas, ikonernas roll i rysk och sovjetisk tradition. Andrej Rubljovs berömda treenighetsikon ansågs så fulländad att den i sig själv bevisade Guds existens. Ilja Repins klassiska porträtt av Ivan den förskräcklige, med vansinnigt uppspärrade ögon och sin egenhändigt mördade son i famnen, gav ett förebud om massmördaren Josef Stalin. Moskvarättegångarna på 1930-talet var surrealistisk politisk teater utan juridiskt innehåll. Dagens Ryssland reser monument över storfursten Vladimir som kristnade Kievriket och markerar så mot Ukrainas självständighet, samtidigt som linjen dras till två andra Vladimir-gestalter: Lenin och Putin.

För tusen år sedan övertog Ryssland den bysantinska högkulturen minus antikens skriftliga arv. Resultatet blev denna mystiska, apokalyptiska atmosfär där bilden var viktigare än ordet. Putins projekt må vara rationellt i maktpolitiska termer, men hämtar näring från en tradition på tvärs med upplysningen. Image och intresse är allt, sanningen är inget. Även om det inte var avsikten så framträder mönstret i Oliver Stones serie, som på ett svartvitt foto i framkallningsvätska.

Ett intressant test blir nu hundraårsjubileet av den ryska oktoberrevolutionen. På årsdagen i fjol arrangerade Putin en parad som återknöt till motsvarande datum 1941 i stället för 1917. Vid det tillfället marscherade sovjetiska trupper över Röda torget för att sedan åka iväg och slåss mot Hitlers nazister. Genom att manipulera det historiska minnet befriade Putin den kommunistiska revolutionen från kommunismen, injicerade i stället en dos nationalism från det stora fosterländska kriget.

Minnet av 1917 är ju obekvämt för Putin. Det var ett ögonblick i historien när de ryska massorna hade initiativet. Staten var svag, i upplösningstillstånd. Friheten hägrade men fanatikerna tog makten och resten är tragedi.

Om 1991 ska framställas som det verkliga lågvattenmärket måste 1917 retuscheras. Det året genomfördes ju två ryska revolutioner, först den demokratiska, sedan bolsjevikernas. Hundra år senare upplever vi på sätt och vis en tredje rysk revolution som är universell med USA i spetsen: bildens uppror mot ordet.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.