Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 17:50

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/niklas-wahllof-det-finns-en-annan-historia-om-psykisk-ohalsa-att-beratta/

Kultur

Niklas Wahllöf: Det finns en annan historia om psykisk ohälsa att berätta

Piller, piller, piller. Foto: Steven Puetzer/Nonstock

En vacker sommardag bryter P1-programmet ”Kropp & Själ” in med två berättelser om hur vården hanterar psykisk ohälsa. Men, skriver DN:s Niklas Wahllöf, fortfarande finns det många som vården inte når. 

Ledig lördag och en strålande försommardag, på väg i bil genom mellan-Sverige. Mellan en vän här och en vän där, mellan promenader i underskön dal här och bastubad i svinkall älv där. Alkohol. Cigaretter. Skratt. Prat. Eld. En i allt väsentligt perfekt helg, alltså, och som gjord för lite för många bilder pinsamt publicerade på sociala medier.

Men i höjd med Borlänge börjar nu P1-programmet ˝Kropp & Själ˝. Jag höjer volymen. Det börjar med berättelsen om tjugofyraårige Simon som, i korta ordalag, hamnar i depression. På vårdcentralen får han veta att för att komma i fråga för terapeutiska samtal måste han först prova antidepressiv medicin. Efter tjugo minuter skickas han därifrån med ett recept. Direkt därpå följer Annikas historia, som rasar ihop efter en klassiskt arrogant arbetsgivarmisshandel där hon måste täcka upp för tre personer. Hon går och lägger sig en dag och kommer sedan inte ur sängen. Så småningom får även Annika i sitt möte med primärvården höra att ... ja ni fattar.

Tag ditt recept och gå.

Simons och Annikas historier är exempel direkt ur verkligheten, meddelas det med Uppdrag granskning-röst.

Den soliga sommarlördagen liksom mörknar framför vindrutan, jag måste genast stänga av. ˝Kropp & Själ˝ är en alldeles prima programserie så det är möjligt, till och med troligt, att Simons och Annikas berättelser så att säga utjämnas av andra exempel under programmets andra halvlek.

Men då är det så dags. Anslaget är gjort och bekräftar en av de allmänna sanningar som så snabbt får fäste i vår nation, den att ”Varenda käft har ju en diagnos i det här jävla landet. Det är alldeles för lätt att få piller” som ignoranta medelklassmän tycks älska att muttra. Psykisk ohälsa perverterad till någon sorts sorts överdriven ursäkt för att inte vilja ta tag i sitt liv. Favoriten att yttra sig om brukar vara adhd.

Det finns en annan historia, ska jag be att få meddela. Eller historier. Som till skillnad från Simons och Annikas handlar om människor som inte plötsligen hamnar på botten, går i väggen, vilket förstås är illa nog, utan går ett helt liv utan någon diagnos över huvud taget. Som i stället, och tvärtom, i bästa fall tipsas om värdelösa samtal någonstans. Inga recept. Ingen vård alls.

Det är människor som så länge de kan minnas har gått och undrat över det eviga skavsåret i skallen, så tydligt har förstått att det är något som inte stämmer här, men som bara lyckats fumla och famla efter hur detta bäst beskrivs inför en komplett ointresserad läkare. Undrat över varför de aldrig kan stanna upp, varför de går in i en sak, tappar en annan, snubblar över en tredje, förlägger en fjärde. Samtidigt. Varför det är så svårt att lyssna – och inte alls bara på malande, självgoda typer – och alltid ha tankarna någon annanstans. Var som helst, men aldrig någonsin här och nu. Att inte koncentrera sig på något. Säga fel. Vara pigg på ett vansinnigt vis en morgon, men trött, slapp, slö, nästa dag. Mer eller mindre hastigt måste avsluta varenda relation, förvandla varenda anställning till ett skyttegravskrig. Som inte kan göra något alls till sin hemvist, specialitet, intresse, smak, inriktning. Som alltid går vidare, men aldrig hittar fram. Vidare. Bara lyckas att inombords säga: Skärp dig. Håll masken. Slappna av för fan, var lugn, kontrollera dig, använd väl avvägda rörelser. Men misslyckas ideligen.

Och, tills sist, lite för sent i livet, kanske får den där diagnosen. 

Sådana människor, de som aldrig kommer fram till medicineringsamtalet måste vården, samhället i stort, lära sig mer om hur man fångar upp. Kanske skulle man börja med att göra ett radioprogram. Ring mig.

Läs fler krönikor av Niklas Wahllöf.