Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mamma tålde inte den präktiga svenska tråkigheten

”Friheten på barrikaderna” av Eugène Delacroix (1830).
”Friheten på barrikaderna” av Eugène Delacroix (1830). Foto: Erich Lessing / IBL Bildbyrå

Ett helt år tog det att få din aska i jorden, mamma. Men nu är det klart. Det fina med att minnena nu kan flöda fritt är att allt som var gott med dig också bubblar fram. 

Mamma. I fredags var det äntligen klart. Ett helt år tog det att få oss efterlevandes stjärtar ur vagnen och din aska i jorden. Och därmed summeringsprocessen efter dig att på riktigt ta fart. För när det tak som föräldrar utgör, det tak som kan vara såväl ett skydd som ett hinder, rycks undan helt och hållet så släpps minnena loss. Det som tryckts ned får möjlighet att stiga fritt. 

Att vara ditt barn var verkligen inte alltid en promenad i parken. Det vet vi. Orsakerna till det och följderna därav är en lång historia, en av många sorgliga berättelser om 1900-talet. Men den tar vi i ett annat sammanhang, du och jag. Det fina med att minnena nu kan flöda fritt är att allt som var gott med dig också bubblar fram. Det var värt så mycket, men det syntes inte då, och du fick aldrig något erkännande för det.

Du var på flera sätt inte alls olik kvinnan på Delacroixs målning ”Friheten på barrikaderna”. Men i stället för trikoloren i ena handen och ett gevär i den andra, hade du vilt svingat en flaska vitt och ett paket Dunhill menthol omkring dig. Du var motståndet mot den grasserande farsot som trängt undan allt annat: Du avskydde tråkiga, duktiga, snusförnuftiga människor. Du skrattade sönder dem, de låg som fallna regeringssoldater vid dina fötter, och du gjorde allt för att inte vara som de. Du ville äta – helst halvfabrikat, annars på restaurang – men ändå njuta och slappa. Det var att leva för dig.

”Jag tycker inte om den där typens uppsyn”, hade du sagt om de vansinnigt leende, svettfria människorna som flödar över oss i dag från alla håll. I reklam och journalistisk. I parker och på trottoarer. De fanns förvisso redan innan du gick in i demensens dimma för fem år sedan, men hade du förstått vidden av det samlade trycket på dagens medborgare – om att vi måste träna, gå ned i vikt, anamma en strikt kosthållning och sträng avhållsamhet – då hade du skrattat rått. 

Och om du i går hade sett budskapet ”Det enklaste valet är dig själv”, i enorma versaler, som först kom upp på denna tidnings webbplats hade du kanske till och med blivit arg. Sagt något om fräckheten i hur till slut träningskulturen, via en gymkedja, förvandlade det deprimerande valet nyligen till ett lite skojigt budskap om att vi bör ta hand om vår kropp, snarare än det samhälle vi önskar leva i. 

Kanske hade du på pin kiv tagit din krycka, som du ju egentligen inte behövde men fick mest uppmärksamhet genom att stolpa omkring med, och demonstrativt långsamt korsat en cykelbana när en vuxen man med krum rygg och konstiga solglasögon, kondomtajta shorts och tatuering på höger vad, argt kommit susande i femtio blås. Då hade du dött ännu tidigare.

Visst gjorde också du utflykter i motionerandets våtmarker, du gillade att åka längdskidor, och ännu mer slalom, du älskade havet, simning. Och att sova, Gud så du sov. Längre fram på dagen än dina barn när de var tonåringar sov du. För du satt ofta och tittade på tv med fötterna på en pall så sent på nätterna. Och drack vitt och rökte Dunhill. Men du hade nog inte klarat av årets valrörelse i tv, med alla dess empatistörda flinande viktigpettrar som tävlade i hur man bäst stänger ute människor. 

Du föraktade också alla former av bantning, sade du alltid. Där vet jag inte hur ärlig du var, en av dina söner hittade några tyska piller och hade jätteroligt när han svalt några. 

I dag har väl till och med din aska evaporerat, mamma. Men du väger fortfarande 21 gram. För själen din vägrade du i alla år att banta bort. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.