Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-17 07:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/niklas-wahllof-nagot-dor-i-stockholm-nar-bara-pengarna-och-ordningen-far-rada/

Kultur

Niklas Wahllöf: Något dör i Stockholm när bara pengarna och ordningen får råda

Gullmarsplans tunnelbanestation i Stockholm. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Den privatiserade och tråkiga staden har inte bara ramlat över oss. Som de kunder vi är har vi snällt ställt oss i kön och accepterat den. Men snart kanske vinden vänder. Vem vill ha ett kallt och dött Stockholm?

På en liten pall och i starkt strålkastarsken står en författare och poserar framför fotografer på huk. Det är kallt, blåsten svider i ögonen, men även varmdåsiga julidagar är det här en ruggig, död plats i ständig skugga. En sådan som det måste finnas några av där människor rör sig, men som man passerar så snabbt det går. 

Det är rakt under en av Stockholms mer imponerande broar och det ingenjörskonsten har lämnat efter sig här nere är följdriktigt grå betong i enorma valv. Jättefundament. Järnbultar stora som en kroppsbyggares blodtryckslila lår.

Men stå och frysa just här i bara skjorta? Jo, för att precis bakom fotoobjektet, på en bropelare, har en förvisso ful graffitimålning en dags försprång på sina nitiska sanerare. Just i dag alltså en uppslagen glipa i ordningsfönstret, en perfekt plats att signalera något i ett foto. Någon form av produktionsbolag med engelskt namn på sidan av sin stora van har styrt hit, riggat ljus och ställt upp den förvirrade författaren. Medföljande medarbetare utan direkt roll står bredvid i bergsbestigardunjackor, dricker kaffe ur pappmugg, småpratar.

Två dagar senare är här tomt. Graffitin eliminerad, kvar bara obegripligt många nyanser av grått. Ordning.

För en vansinnevandrare – den som ofta företar förtvivlade ensampromenader stadsdelen runt – är det här en symbolisk scen. Inte fotograferandet, utan glipan. De korta stunder då en plats öppnats. Plötsligt befolkats, fått ljus, lite ful men dock färg. Till och med kaffe.

Hur många udda platser finns det kvar i stan? Foto: Stina Stjernkvist/TT

Stockholmsdöden har börjat diskuteras på sistone. Även på scener och av personer som inte brytt sig om det prilliga putsandet på minsta fläck. Till och med bland dem som blivit tokiga på elsparkcyklarna – inte på estetiken, i ett land av ryggsäckar och tumvantar på vuxna människor handlar det aldrig om estetiken, utan om oordningen de skapar – har en oro börjat gro. Vänta här nu? Ett bisarrt rökförbud utomhus? Inga liveställen kvar? Inga antikvariat som längre har råd? Bara krass kommersialisering som annekterar varenda yta och enbart tillåter jippon?

Oj.

Men denna utveckling har inte plötsligen ramlat över oss. Det är ingen naturkatastrof, inte heller en diktaturs dekret över sina hukande undersåtar. Det är vi själva som har drivit den, åtminstone accepterat den. Som de kunder vi är.

Vi har accepterat sådant som stadsdelspressens rubriker om smuts, kris och fullt kaos som medborgarna måste kryssa sig fram igenom där ute på de tysta, tomma innerstadsgatorna, och som fått politiker med sträng blick att adressera utmaningarna på denna djupt otrygga plats. 

Vi har muttrat men inte så mycket mer åt att privata aktörer, med egen trygghetsagenda och med så att säga degressiv proportionalitet har utökat sitt territorium och jagat bort oönskade levande och döda element – från offentlig plats. Och fått producenter av ”Förbjudet att ... ”-skyltar att jubla. Vi har ryckt på axlarna åt att det ur staden som vi höll kärt, och som en del av oss en gång kom hit för, har vissnat, dött. Vi har brytt oss om annat. Värdet på våra bostäder, tystnad på nätterna, att cykeln kan framföras utan skit i vägbanan.

Vi har känt att det väl finns några platser kvar dit vi då och då kan åka och posera lite storstad ett par timmar, innan vi drar oss tillbaka hem till vår minutiöst inredda död.

Ända tills allt som återstår är en sprejmålad bropelare i betong. Under ett dygn. Och som en författare och ett produktionsbolag åtminstone passar på att bevara på foto. Ett foto som kanske blir vändningen.