Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 01:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nils-hansson-det-ar-svart-att-alska-kagelbanan-men-latt-att-se-hur-mycket-den-behovs/

Kultur

Nils Hansson: Det är svårt att älska Kägelbanan, men lätt att se hur mycket den behövs

Kasey Musgraves på Kägelbanan i oktober 2018. Foto: Andreas Bardell/Aftonbladet/TT

Som DN kunde berätta på onsdagen stänger konsertverksamheten på Kägelbanan vid Södra teatern på obestämd tid. DN:s musikredaktör Nils Hansson ser en oroande utveckling, trots att Kägelbanan inte är en idealisk konsertlokal.

Rätta artikel

Jag skulle gärna säga att jag älskar Kägelbanan som konsertlokal, men det är svårt. Den har alltid varit problematisk, lite för avlång för sitt eget bästa. Och värre blev det 2016, när lokalen byggdes om för att ta fler besökare, vilket vid utsålt skapade ovanligt svåra förhållanden för den bakre halvan av publiken.

Men behovet av en konsertlokal i det lite större klubbformatet var så stort att det fick styra.

Vilket i sin tur hängde ihop med att Debaser Medis tvingades stänga samma år, på grund av Stockholms stads beslut att flytta dit ett bibliotek som redan hade lokaler. Ett nästan unikt beslut, där man lägger ner en fungerande konsertscen i innerstaden utan att det finns några grannar som har klagat.

Även om de aktuella planerna på att sälja ut konstmusikens högborg Nybrokajen 11 verkar ungefär lika vansinniga.

I innerstaden växer listan på före detta konsertadresser: Gino, Dailys/Melody, Debaser Medis, Debaser Slussen, Studion...

Faktum kvarstår dock. Stockholm har på senare år begåvats med en närmast ofattbar flora av små och pyttesmå konsertscener, där barer, kaféer, butiker, källare, hotellfoajéer och småteatrar nu även presenterar band på scen. Klubbar för några hundra finns också många, men på nivån ovanför det – säg strax under tusen personer – råder en konstant brist. Även om Kraken har öppnat i Slakthusområdet, strax söder om Skanstull.

I innerstaden växer däremot listan på före detta konsertadresser: Gino, Dailys/Melody, Debaser Medis, Debaser Slussen, Studion (vid S:t Eriksplan), Fritz’s Corner, Palladium/Nova, Tantogården, Göta Källare…

Samtidigt som konsertbranschen växer för varje år, med fler turnerande artister och mer publik. Inklusive många tillresande, som bidrar med hotellnätter och annan konsumtion på ett sätt som alltid brukar användas som argument för byggen av jättearenor där snittet brukar ligga på tre-fyra konserter per år. Men som är minst lika relevant för de scener som lockar stora klubbnamn med nischad specialpublik flera gånger i veckan.

En särskilt besvärande omständighet i fallet Kägelbanan är därtill att ingen egentligen verkar ha krävt att just den scenen ska stänga. De störda grannarna klagar på utomhuskonserterna en trappa upp, på Mosebacketerrassen. Men där finns inga planer på att upphöra. Det är därmed svårt att värja sig mot misstanken att Södra Teaterns nya ägare vill använda den konflikt som bevisligen finns till att göra sig av med en annan, mer arbetskrävande konsertscen, bygga om till kontor och tjäna enklare, säkrare pengar.

Utan att stå för att det är det man gör.

Oavsett vilket riskerar Stockholms konsertpublik att snuvas på ännu en väl inarbetad konsertscen, som trots sina brister fyller ett tveklöst behov.

Läs mer om Stockholms hotade nattliv, bland annat om stängningen av queerkrogen Bitter Pills.