Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-16 04:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nils-hansson-jill-johnson-tar-pa-sig-lite-for-mycket-aven-i-sitt-sommarprogram/

Kultur

Nils Hansson: Jill Johnson tar på sig lite för mycket även i sitt Sommarprogram

Jill Johnson. Foto: Sveriges Radio

Sångerskan Jill Johnson gillar att vara en människa i framåtlut. Säger hon. Men hon känner också att hon tar på sig allt för mycket.

Få sommarpratare genom åren lär ha öppnat med att berätta om hur de tackade nej till att vara med, men gjorde det så inlindat att det liksom inte riktigt märktes. Och skulle man till äventyrs uppfatta det som en smula kokett av Jill Johnson, så märker man längs vägen att det tvärtom är något av ett tema, för både programmet och hennes liv.

Svårigheten att säga nej. Tendensen att ta på sig för mycket, både i jobbet och privat. Hon går så långt som till att kalla det ett medberoende, som har krävt många år och en hel del terapi att komma tillrätta med.

Inte så att det har funnits missbruk med i bilden, det vill hon stryka under, men vad hon gjorde för att bli inkluderad och omtyckt hade precis samma sorts inslag av att ta hand om och styra upp det mesta åt de flesta, innan de ens fick en chans att göra det själva. På bekostnad av sin egen vilja.

Därför kallar hon att ”vara stark” något hon insjuknar i, och försöker att i stället bejaka sin sårbarhet.

Å andra sidan gillar hon att vara en människa med framåtlut, som hon säger. Rastlös och redo, med almanackan fulltecknad och ett dygn som ofta lyckas innehålla lite fler timmar än de flesta andras.

Den konflikten följer med in i programmet, där Jill Johnson i stället för att bara spela upp låtar från favoritartister väljer att sjunga allihop själv, de flesta i nyinspelade versioner. Vilket man skulle kunna se som generöst, och ett sätt att göra det hela mer personligt.

Men jag uppfattar det nästan som tvärtom, inte minst eftersom hon knappt säger något om musiken eller varifrån hon har hämtat den (förutom den treåriga Jill som skriksjunger ”Flickan i Havanna”).

Hon begränsar sig dock till en egen låt, vilket hedrar henne. Samtidigt som hon faktiskt väljer två från Kikki Danielssons Nashvilleplatta från 1984, som gissningsvis betydde mycket för en elvaårig skånska som snart själv skulle göra karriär på att kombinera dansband, schlager och country.