Det är lite paradoxalt det där att det finns så ofattbart mycket pengar i låtskrivande att en supertalang som Laleh kan få för sig att lägga karriären åt sidan för att dra till Los Angeles och hänga bland andra svenskar som försöker få in en låt bland uddaspåren i slutet på albumet hos någon haussad popstjärna.

Trots att hon är en av Sveriges allra största artister i egen rätt.

Även om Max Martin och några till naturligtvis placerar sig högre än så, och får intäkter på riktigt. Samtidigt som toppskiktet hos företaget Spotify hör till Sveriges allra mest högavlönade.

Den dominerande berättelsen är ju annars att skivutgivning inte betalar sig längre. Fast vore det hela sanningen skulle den svenska låtskrivarcommunityn i LA vara mindre.

Hur som helst är det lite sorgligt att lyssna på Lalehs ”Postcards” (Lost Army/Warner), som gavs ut med kort förvarning just före jul och inte i något fysiskt format. I skymundan av förra vårens ”riktiga” album, och med nästan bara låtar hon skrivit åt andra: Ellie Goulding, Jacob Banks, Tori Kelly, Demi Lovato...

Som om inte hon var huvudet högre än dem alla. Den enda som gör en låt starkare än dessa Laleh-original är Shawn Mendes, vars mäktiga gospeltyngd i ”Like this” knappt ens finns antydd i Lalehs småfladdriga lätthet.

I övrigt är det som att man äntligen får höra hur det egentligen var tänkt. Superproduktionerna bortlyfta, muskelrösterna ersatta av en ensam låtskrivare som har så mycket kontakt med musikens inre väsen att hon bara behöver höja rösten ibland.

Ofta med en känsla av demo, men den sortens demo där inte mycket återstår att tillägga. Och när man lyssnar närmare inser man att de flesta sådana detaljer redan sitter där, så naturligt att man lätt missar det.

I en vettigare värld fick Laleh en så stor framgång med just den här skivan att hon återgick till sitt eget artistskap på heltid. Ellie Goulding förtjänar henne inte, och Max Martin lär klara sig ändå.

 

Läs fler musiktexter av Nils Hansson, till exempel om hur jätteboxen med MNW:s femtioåriga historia blir en sorts tragedi.