Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-06-07 02:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nils-hansson-little-richard-skrek-fram-rockmusiken/

Kultur

Nils Hansson: Little Richard skrek fram rockmusiken

Little Richard 2005.
Little Richard 2005. Foto: Stephane de Sakutin/AFP

Under några år i mitten av 1950-talet satte Little Richard mer fyr under rockmusiken än någon annan, dessutom banade han väg för nästan varje senare manlig artist med cape och kajal. DN:s Nils Hansson minns en röst som fortfarande låter osannolik.

”A wop bop a loo bop, a lop bam boom!”

Det finns mängder med olika sätt att transkribera det, och ingen kan säga vad det betyder. Men sättet som Little Richard inledde sin ”Tutti frutti” 1955 är ett utrop så både klassiskt och osannolikt att man skulle kunna se det som själva rockmusikens urcell.

Läs mer: Little Richard är död – blev 87 år gammal

Trots att det inte alls var den första rocklåten, och inte heller Little Richards debut. Men det var hans första stora klassiker och en av de låtar som gjorde honom till en av de allra viktigaste banbrytarna för den tidiga rockmusiken.

Även om det var Pat Boone som fick den ännu större hitten med sin insjungning av samma låt. Som var på alla sätt prydligare och mer välkammad, men ändå rivig nog för att vara ett vågat låtval för en så rekorderlig mainstreamstjärna. Och Pat Boones framgång hjälpte till att öppna dörrarna för Little Richard, som med sitt intensiva utspel och sina extravaganta maner var en mer svårsmält artist att marknadsföra i mitten av 50-talet. Även Elvis Presley och Bill Haley var snabba med att tolka Little Richard.

För en nutida lyssnare kan det ofta vara svårt att höra riktigt hur utmanade de tidiga rockartisterna var för sin samtid. Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Chuck Berry – visst hör man deras energi, och den stunsiga rytmen, men att de utgjorde rena livsfaran för tidens anständighet kräver en del inlevelse för att uppfatta.

Little Richard hade en helt annan sorts intensitet, en röst så glödgande vass och precis att den fortfarande låter smått osannolik. Det var ett uttryck så oslipat att de flesta aldrig hade hört något liknande – i synnerhet utanför rhythm & blues-publiken i de hårt segregerade amerikanska sydstaterna.

Vad han sjöng om spelade inte så stor roll, och hela texten till ”Tutti frutti” är i princip en enda följd av nonsensfraser. Det låter köttigt och oanständigt ändå, som om det egentliga budskapet låg i själva soundet.

Själv var Little Richard aldrig det minsta tveksam om sin egen betydelse. Han var en osannolik uppenbarelse redan vid sitt genombrott, med uppsprejat hår, massor av glitter, mantel och smink. Samt ett utspel som var både ursinnig intensitet och ett vällustigt showmannaskap som kan jämföras med de största divorna.

Typiskt nog hade han framträtt i dragutstyrsel i unga år, och var androgyn både på och vid sidan av scenen. Och fick han själv lägga fram texten var det han själv och ingen annan som hade både uppfunnit rock ’n’ roll och gett den sin definitiva form.

Han föddes som Richard Penniman i Macon, Georgia, i december 1932. Hans pappa var både präst och försäljare av hembränt, vilket förebådade den slitning mellan det andliga och det världsliga som så många av 50-talets stora artister kom att tampas med. Så tidigt som 1957 drog han sig första gången tillbaks från den profana musiken för att studera teologi och sjunga gospel.

1947 upptäcktes han av gospelstjärnan Sister Rosetta Tharpe, som hörde en fjortonårig Little Richard sjunga hennes låtar och erbjöd honom en plats som förband. Snart turnerade han med olika vaudevilleorkestrar, och använde bland annat namnet ”Princess LaVonne”. 1951 fick han sitt första skivkontrakt och en lokal hit med rhythm & blues-balladen ”Every hour”, men det förefaller ha varit en ganska stor skillnad mellan de tidiga singlarna och den allt vildare stil han odlade på scen.

Först med tredje skivkontraktet föll allt på plats. ”Tutti frutti” följdes snart av låtar som ”Long tall Sally”, ”Slippin’ and slidin’”, ”Rip it up”, ”Ready Teddy”, ”The girl can't help it”, ”Lucille”, ”Jenny, Jenny”, ”Keep a-knockin’” och ”Good golly, Miss Molly”. Innan han alltså valde religionen.

När den brittiska popvågen tog fart i början av 60-talet fick också Little Richards karriär ett nytt uppsving, och i synnerhet The Beatles var snabba att lyfta fram honom som förebild – och gjorde hans ”Long tall Sally” till ett tidigt paradnummer.

Det visade sig emellertid svårt för Little Richard att följa med i den nya tidens svängningar, och försöken med soul och funk fick aldrig samma genomslag. Framme vid 70-talet var han fast i rollen som retroartist, och efter en handfull album under första halvan av 70-talet var hans enda skivor med nyskrivet material ett par gospelalbum och en barnskiva.

Men på scen var han fortsatt lika extravagant, långt upp i åren, där han förde sig som en kunglighet med smak för uppsluppen camp. Det var uppenbart också den enda gång jag såg honom, en kväll i Rottnerosparken söder om Sunne 1998, där hans maner var långt yvigare än både Jerry Lee Lewis och Chuck Berry som framträdde samma kväll.

Men det är inte för alla de åren som han går till historien, utan för en ganska kort period i mitten av 50-talet, då Little Richard satte mer fyr under rockmusiken än någon annan, och därtill banade väg för nästan varje senare manlig artist med cape och kajal, där James Brown och Prince bara är de mest uppenbara.

Och texten till ”Tutti frutti” kommer fortsätta att nämnas bland rockens allra mest odödliga lyrik – inte i kraft av vad den säger, utan hur den lät när Little Richard sjöng den.