Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

När Metoo blev Wetoo

Nina Björk skriver om Metoo.
Nina Björk skriver om Metoo. Other: Anders Hansson och illustration: Stina Wirsén.

Metoo visade kollektivets styrka. Ordet vi är både världens vackraste ord och det mest förändrande, skriver Nina Björk.

Vad kan vi lära oss av kvinnoåret 2017? Att vi är världens vackraste ord.

Hela styrkan i hashtaggen Metoo var att den förvandlades till att bli ett wetoo och att denna hashtagg, dessa ord i ett socialt medium, gick ut i världen som kött, som förkroppsligade kvinnor som visste någonting nytt: vi har rätt. Vi har fan i oss rätt. Det kändes i luften, det kändes i stegen, det kändes i varje möte kvinnor emellan. Nu är det vi som har rätten. Vi bara visste det. För vi var för många för att ha fel; vi var så många att vi var en revolution.

När vi gick på gatorna med det där självförtroendet i stegen, när vi drack på krogarna med den där självkänslan i blickarna och när vi satt på de tidiga morgonbussarna med den där styrkan i kroppen var det inte bara oss själva vi bar, inte bara minnena av våra egna erfarenheter. Vi bar historiens många kvinnor. Alla berättelser vi hört, alla skildringar vi sett, alla romaner vi läst. Vi bar en kvinnohistoria som nu äntligen – äntligen! – skulle få ett slut. Det självklara manliga privilegiet, det som skär genom tider, genom samhällssystem, genom klasser – om jag vill röra din kvinnokropp rör jag din kvinnokropp, om jag vill tala högt om dina fysiska företräden talar jag högt om dina fysiska företräden – var in i märgen hotat. Det var vår tid nu.

Så kändes det. Så känns det. Och det är egentligen konstigt, för när vi i morgon skriver 2018 har Sverige varit ett formellt och juridiskt jämställt samhälle sedan lång tid tillbaka. Men med Metoo-upproret var det som att vi backade i tiden och fann det som gjorde den första vågens feminism så stark: ett för alla kvinnor gemensamt intresse. En gång var sådana intressen uppenbara – den kvinnliga rösträtten, rätt till högre studier, rätt att arbeta inom alla yrken, rätten till myndighet även som gift kvinna. Vi vann alla de striderna och vi vann dem till stor del för att vi var 50 procent av befolkningen som hade samma konkreta intresse.

Men i samma stund som formella rättigheter uppnås upphör också det gemensamma kvinnliga intresset att vara så omfattande, och vi måste fråga oss: vilka kvinnor? Klass, sexualitet, etnicitet och könsidentitet visar att vi inte är en homogen grupp. I vissa frågor kan vi alliera oss och föra en gemensam kamp, men i vissa frågor är vi faktiskt motståndare.

När nyårsklockorna klämtade för ett år sedan hade jag personligen en tämligen uppgiven syn på systerskap. Jag hade hört så många säga, och läst så många artiklar om att vi måste stödja Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet eftersom hon var kvinna. I Aftonbladet hade Malin Wollin skrivit att ”Vi ska ha en kvinna bara för att hon är kvinna” (4/8 2016).

För mig var det som en uppmaning att inte drömma om något annat än det politiska status quo-tillståndet – med ordningsbrottet att en kvinna skulle leda detta tillstånd. Jag fann argumentet undermåligt. Om Clintons kön var skäl nog för att alla kvinnor borde stödja henne, var finns då skälet till att vi inte också bör stödja Marine Le Pen eller att vi en gång i tiden borde ha stött Margaret Thatcher?

Nej, kvinnor har varken gemensamma politiska eller ekonomiska intressen på det sättet och vi gör inte heller samma ideologiska ställningstaganden. Men det Metoo visade är att den formella jämställdheten var så vansinnigt formell att kvinnor och män trots den lever sina vardagsliv under olika fysiska och psykiska villkor. Och därför var vi tillbaka i en fråga så kvinnoenande att den fick samma dignitet som frågorna i det pre-formellt jämställda samhället hade.

Många utbrast: Detta visste vi inte! Detta ingick inte i vår bild av verkligheten i Sverige år 2017. Och faktiskt: När vi fick veta det, när det på grund av mängden av vittnesmål inte gick att blunda för det, blev inte motståndet mot alla de kvinnor som berättade speciellt starkt. Någon man här, någon där. Men inte en samlad röst, inte en enad stark fiende som avfärdade dessa berättelser som missuppfattningar eller lättkränkthet. Männen bildade inget kollektiv. Det fanns plötsligt inget broderskap.

Även om avfärdandet inte kom så spreds en viss oro: män ängslades över mäns lust, hur ska den kunna komma till uttryck i detta nya, som man uppfattade restriktiva, klimat? Men vet ni: kvinnor har i alla tider också känt lust. Vi har också velat röra, smeka, ha andra människors kroppar. Men mellan den viljan och själva beröringen har det funnits ett annat verb än vill, nämligen får. Mellan den viljan och själva beröringen har det funnits ett annat pronomen än jag, nämligen du. ”Får jag? Vill du?” För vi har lärt oss – och det är först nu jag har förstått att det är en av de bra delarna i att fostras till kvinna – att både visa ”jag vill ha dig” och fråga ”vill du ha mig?”

Vi har inte behövt skriva några kontrakt, inte behövt sluta några muntliga avtal. Vi har bara lärt oss ett språk, en uttrycks- och tolkningskänslighet vad gäller vår egen och andras sexuella lust. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt även för män att lära sig den känsligheten.

Ett starkare motstånd, även bland personer som stödde #metoo, mötte de i sociala medier öppna namngivningarna på anklagade män. De hängdes ut, de dömdes, de avskedades utan att några formella rättegångar hade ägt rum. Var detta ett felaktigt förfarande? Om man vill tänka principiellt så ja, det var det. Vi bör inte ha ett parallellt rättssamhälle på nätet och i media. Vi bör inte döma människor utan rättslig prövning.

Hade vi nått lika långt utan dessa namngivningar, utan dessa uthängningar? Nej, det tror jag inte. Mäns makt, som är en kollektiv makt, rämnade när var och en som ingick i den tvingades bli rädd. När skogen tvingades bli träd, och där några träd faktiskt fälldes.

Namngivningarna var en traditionell maktmetod: att härska genom att splittra. Men makten som tillämpade metoden var icke-traditionell: kvinnliga offer. Var det värt det? Jag vet inte, det är för tidigt att säga. Men alla som ägnade sig åt detta, och alla som säger att det var rätt att göra det, bör veta vad de samtidigt säger: ibland är jag beredd att utlysa undantagstillstånd, ibland är jag beredd att frångå mina principer, ibland är jag beredd att knäcka ägg och ha smutsiga händer. Månne påminde #metoo om en revolution även på detta sätt?

Någonting som blev uppenbart, och som vi bör komma ihåg när vi i framtiden diskuterar politik, var att maktförhållanden mellan enskilda individer hänger samman med deras materiella grundtrygghet. Många av de som vittnade om övergrepp eller trakasserier befann sig i ett läge där de var utelämnade till sina förövares makt att ge dem arbete, projektanställningar eller frilansuppdrag. Den materiellt prekära situationen övergick till en psykologisk sådan – ett faktum som bör få oss att inse att förhållanden på arbetsmarknaden har betydelse för hela den mellanmänskliga kulturen i ett samhälle.

När vissa människor har makt över andra människors försörjning är det närmast en existentiell makt de härbärgerar.

Är världen ny nu? Har någonting avgörande hänt nu? Vi är många som vill tro det. Vi är många som agerar som om det är så. Och därför kan det också bli så. Metoo visade kollektivets styrka; någonting förändras när tillräckligt många människor har fått nog. Hösten 2017 var det kvinnorna. Nästa gång kan det vara en annan grupp människor. Vi är världens mest förändrande ord.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.