Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-07 20:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-att-pappra-eller-inte-pappra-det-ar-fragan/

Kultur

Nisse: Att pappra eller inte pappra, det är frågan

Foto: Kjell-Arne Larsson/TT

Kåseri. Många har passat på att hamstra toalettpapper på sistone. Men det finns andra, äldre och beprövade metoder.

En dag kring millennieskiftet kom jag till Rumäniens huvudstad Bukarest och behövde sätta mig i enskildhet en stund. Efter att ha lagt en slant i entrén till toaletterna på centralstationen fick jag två ynka rutor papper att använda till besöket.

Det måste vara en rest av kulturen från före Berlinmurens fall, tänkte jag, då toalettpapper lär ha hört till de mest eftertraktade lyxvarorna. Men sällan har jag varit lika glad över att ha en egen rulle i väskan.

Detta kom för mig häromdagen när när jag häpet noterade att hela sektionen för hushålls- och toapapper i min lokala livsmedelsbutik var tom – trots att inget annat verkade vara i närheten av att hamstras slut.

Knappt hade jag hunnit hem för att rapportera om saken innan min hustru föste ut mig igen till en annan butik, där de åtråvärda rullarna ännu fanns, och vi lyckades bärga några som vi egentligen saknar plats för.

Sen hittade jag en fascinerande artikel där en gammal skogsarbetare från Lappland berättar om hur man gjorde i hans ungdom, på 1920- och 30-talen. Bruket av toalettpapper kom sent in i hans liv och innan dess var många skeptiska till att använda tidningspapper, på grund av att trycksvärtan ansågs sprida sjukdomar.

Ute i skogen kunde man använda lite vad som helst, förklarade han. Hänglav eller torrt gräs var bäst. Mossa lite sämre, eftersom den alltid är blöt. Och snö en obekväm nödlösning, som emellertid fungerar.

Allra mest använde man dock tunna stickor, som man skar från någon vedklabb. Oftast två stycken, varav en rak och vass och den andra mer rundad, som en smörkniv.

Männen täljde, gärna i förväg och även till kvinnfolket. Den vassa användes först, den rundade fullbordade. Någon gång kunde en tredje behövas, sen åkte de ner i hålet på utedasset. Om det nu var där man satt.

Vilket var anledningen till att man helst inte gödslade potatisen med avträdet – inte för att det var människobajs, utan för att alla dessa trästickor ställde till trassel när potatisen skulle grävas upp. För spannmål gick det bra.

Det var också en hygienisk sedvänja, på så sätt att händerna hölls på avstånd och aldrig behövde bli smutsiga. Vilket var en anledning till mångas skepsis inför att börja med toalettpapper, att fingrarna kom så påtagligt nära.

På de håll där man i stället använde rövskrapa torde hygienfaktorn varit mer diskutabel, då detta lilla redskap inte bara återanvändes i långa tider utan till och med kunde gå i arv.

 

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om en – helt annan – mäktig fartygstransport från främmande land.