Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 23:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-en-annan-sorts-storleksordning/

Kultur

Nisse: En annan sorts storleksordning

En förort till den kinesiska åttamiljonersstaden Xian. Foto: Nils Hansson

Kåseri. Att det ser ut som en höghusförort mitt i centralaste Peking betyder inte att kinesiska höghusförorter ser ut så.

Rätta artikel

I Peking bor vi ståndsmässigt, på ett hotell som doftar av lätt bedagad lyx, där en sorts partikoryféisk öststatskänsla lyckas dröja sig kvar trots en abnormt dyr souvenirbutik, två olika frukostrestauranger att välja mellan och en foajé som byggs om till ny funktion från dag till dag: separat rum med scen när vi anländer, ödslig lobbybar dagen efter, incheckning för stor konferens när vi tar farväl.

Då är också en ny, tillfällig säkerhetssluss uppsmälld, med strama vakter som skannar alla inpasserande och deras bagage.

En kväll på väg hem ser vi ett gäng med uppspelta ungdomar där två är kvinnor i grandios, traditionell klädsel. Vi undrar vilken sorts kalas de kommer från, men en stund senare står de och köar för samma hissar som vi, på väg till en av alla samlingslokaler där någon tillställning pågår.

Det är gamla diplomatkvarter och bara en kort promenad bort ligger Himmelska fridens torg, ändå är utsikten långt ifrån märkvärdig. Mitt emot är det stora, oansenliga höghusfasader, som i en 70-talsförort.

Fast kinesiska höghusförorter ser inte alls ut så. De prioriterar i stället enorma seriehus om sisådär trettio eller trettiofem våningar, stöpta i samma vagt vita form och utställda i klungor om tio, tjugo, trettio åt gången.

När vi åker tåg inåt landet från Shanghai ser vi dem hela tiden, först medan staden håller på att ta slut, sen som en ofattbart tät följd av andra städer med likadana kluster av anonyma skyskrapor. Snabbtåget håller närmare 300 kilometer i timmen, men glider så lugnt och stilla förbi ett oansenligt landskap där dessa höghusområden är så många att annan stadsbebyggelse blir till en sorts bisak.

Märkligt många är dessutom inte klara än, utan håller på att byggas, med jättelika kranar och gigantiska skynken som skyler delar av huskropparna. Andra ser så nya och tomma ut som om ingen ännu har hunnit flytta in (även om det är svårt att avgöra på håll).

Och jag tänker på Sveriges gamla miljonprogram, hur småskaligt det ter sig i ett land där mer än hundra städer har över en miljon invånare. Det vi ser byggas liknar mer ett miljardprogram, och jag kan inte ens föreställa mig hur många invånare – med individuella öden – som strax ska fylla dessa likformiga bostadsområden någonstans på den centralkinesiska slätten.

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur vilse man kan bli mitt i en stad, omgiven av människor.