Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:42

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-framtiden-ar-har-nu-fast-en-annan-an-da/

Kultur

Nisse: Framtiden är här nu, fast en annan än då

Foto: Gao Jing

Kåseri. När framtiden blir allt äldre kan det ibland visa sig svårt att ens få plats på tåget.

Första gången jag åkte Docklands Light Railway i London var det ett rent äventyr. Jag hade inget ärende till de ganska perifera trakter dit tåget gick – från Towern och österut, till kvarter som ännu höll på att omvandlas från gammalt och nerslitet till hypermodernt glänsande.

Ändå åkte jag de båda sträckor som då fanns, från start till ändstation, bara för att uppleva själva grejen att åka förarlöst. Satt längst fram i tåget och såg hela utsikten veckla ut sig, alla skyskrapor i olika grad av färdigställande och de klämda kvarteren däremellan. Samt floden ibland.

När jag nu kollar ser jag att linjen öppnade sensommaren 1987, en god bit mer än trettio år sen. Känns ganska tidigt för något som fortfarande har så mycket av framtidsvision över sig.

Å andra sidan är Centre Georges-Pompidou bara tio år äldre, detta spejsade kulturcenter mitt i Paris som på sin tid blev den kanske tydligaste manifestationen av en helt ny, högteknologisk framtid. Den kåken är nu så gammal och sliten att den häromveckan visade sig vara invirad i byggnadsställningar, och torget framför stängt för renovering.

Full aktivitet pågick ändå, inklusive gycklare på andra platser runt omkring, och i jakt på en tillfällig entré med biljettkassa fick vi höra att sista helgen för den aktuella Francis Bacon-utställningen var slutsåld och för övrigt köpte man sin biljett på nätet.

Framtiden är med andra ord inte vad den har varit. Trots detta var jag helt oförberedd när Paris tjusiga t-banelinje 1 (Louvren, Champs-Élysées, Triumfbågen, Bastiljen) visade sig stilrent uppgraderad med en glasbarriär mot spåret och perrongfasta dörrar som öppnade sig mot varje dörrpar i tåget.

Sen klev vi på och insåg att man såg hela utsikten framåt, hur rälsen fortsatte in i mörkret. Och att det satt passagerare längst fram, snarare än någon mänsklig förare.

Men först missade vi det första tåget. Eftersom det var så många som skulle av där vi hade ställt oss att knappt någon hann på innan dörrarna plötsligt stängdes. Som om allt gick enligt en förbestämd klocka, snarare än efter observationer av hur det faktiskt såg ut på perrongen.

Och jag som brukar irritera mig på alla människor i Stockholms t-bana som kliver på innan folk har hunnit av – tvingades nu inse att just detta beteende är precis vad som premieras i den nya, uppgraderade, allt hårdare verkligheten.

 

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur knepigt det kan vara att få se Da Vincis verk på den stora Da Vinci-utställningen.