Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-20 13:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-lang-vantan-vard-ett-battre-slut/

Kultur

Nisse: Lång väntan värd ett bättre slut

Foto: Carl Barks

Kåseri. Om man har gått i ett halvt liv och lite vagt undrat hur det gick i en spännande berättelse kan det ibland vara lika bra att fortsätta så.

Det är populärt att avsky spoilers numera, alltså de olycksaliga tillfällen då någon råkar avslöja ”hur det kommer gå” i någon berättelse inför någon annan som inte har hunnit lika långt – och därmed anses förstöra all spänning.

Själv tycker jag att den oron är överdriven, däremot undrar jag hur länge man egentligen kan undra hur det gick i en specifik historia. Inte minst efter att en sådan åldrad nyfikenhet fick mig att nyligen göra ett impulsköp, så att jag äntligen kunde läsa slutet på en historia jag undrat över i närmare femtio års tid.

Dock inte oavbrutet, då hade jag nog gjort slag i saken tidigare.

Det handlar om ett Kalle Anka-äventyr. Sist i Kalle Anka-tidningarna fanns ofta en längre historia, som gick som följetong tre veckor i rad. Och i en av de tidningar jag växte upp med gick den mittersta episoden av ett sådant äventyr. En typisk Carl Barks-skröna i främmande land, med ett osannolikt djur i fokus: en prickig elefant med fyrkantig snabel.

I avsnittets sista ruta har turknutten Alexander Lukas just fått syn på en sådan, ute på den jumbostanska landsbygden, och spänningen är olidlig.

Likt alla barndomens serietidningar läste jag denna tills jag kunde vartenda ord, men fortsättningen såg jag aldrig. Till den dag jag råkade hamna i ett välsorterat serieantikvariat och – trots att jag bara hade en vag aning om vilket år tidningen var från – lyckades hitta både den och numret efter, från juli 1967 (dock inte numret före, så början återstår att läsa).

Och sällan har jag väl läst en slarvigare upplösning eller ett lika krystat äventyr. Det kändes som om Carl Barks hade kokat en ny soppa på gamla favoritingredienser, medan han själv haft tankarna på annat.

Mer intressant var att läsa resten av serierna i den gamla tidningen och inse att samtidigt som jag vagt kände igen allting så var det ändå liksom främmande. Det var Kalle på skateboard, Musse Pigg på sjörövarskattjakt och Björnligan på sommarläger, alltsammans berättat i andfått tempo på ett sätt som jag inte kände igen, trots att så många bilder och situationer tedde sig vagt välbekanta.

Som om jag en gång visserligen hade läst samma serier, men uppfattat helt andra dimensioner.

Det enda som verkligen hade stannat i minnet var den där sista rutan med den mystiska elefanten – och där hade en ordentlig spoiler för länge sen nog varit att föredra.

 

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur frustrerande det kan bli när ens uppväxtort fortsätter att utvecklas trots att man själv har flyttat därifrån.