Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-23 07:22

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-langta-bort-i-olika-tempo/

Kultur

Nisse: Längta bort i olika tempo

”Transnistra”.

Kåseri. Två dokumentärfilmer kan knappast vara mer olika än ”Transnistra” och ”Raggarjävlar”, ändå handlar de nästan om samma sak.

Rätta artikel

Ända sen jag i början av detta millennium försatt chansen att stiga av i huvudstaden Tiraspol, på tåget från Kiev till Chisinau, har jag fascinerats av den bortglömda och av nästan ingen erkända utbrytarrepubliken Transnistrien. En ytterligt avlång landremsa längs floden Dnestr, som gränsar till Ukraina och formellt tillhör Moldavien, som stöds av ryska trupper och fortfarande lever kvar i ett gammelkommunistiskt system.

Tycker man att detta inte verkar avkrokigt nog kan man söka sig längst norrut i detta lilla land och hamna i småstaden Kaminka, där svenska filmaren Anna Eborn fann den sextonåriga Tanya och hennes gäng med fem jämnåriga grabbar som alla svärmade runt henne.

Dessa är nu fokus i dokumentärfilmen ”Transistra”, en långfilm på bio där känslan av att ingenting händer genomsyrar allt medan årstiderna går från sommar till vinter till sommar igen och Tanyas intresse för de olika pojkarna hela tiden skiftar.

Det är på sitt sätt fascinerande att man kan göra en film om ett sådant ämne och samtidigt ge så lite information om bakgrund och sammanhang, men känslan av förlamande isolering från resten av världen blir desto större.

På ytan kunde ingen biofilm vara mer olik den än Sebastian Ringlers ”Raggarjävlar”, en dokumentär (snart på SVT) vars flimmersnabba sätt att snabbspola sig igenom oräkneliga partysekvenser är en absolut motpol mot den grundmurade långsamheten i ”Transnistra”.

Fast också denna film handlar om att leva i en avkrok och längta bort. I det här fallet från Köping, kanske till det hägrande Värmland. Raggargänget Mattsvart bryter mot alla gamla raggardogmer om 50-talsrock och välvårdade bilar, men samhörigheten och känslan för helhjärtat idiotröjande är gemensam.

Också här får vi följa med länge, medan relationerna sakta förändras mellan de inblandade. Med ett snabbt och ofta drastiskt berättande, där ”Transnistra” flyter fram i långsam bildpoesi.

Frågan är dock om någon av dem alls hade varit möjlig att göra till en fungerande film om man inte hade hittat två så självklara centralfigurer som Tanya respektive Sami, två gestalter som är omöjliga att inte fascineras av, och vilkas potential att växa och bli något annat tycks närmast övertydliga.

I slutändan känns ingendera filmen som ett dokument från en viss tid eller plats, utan mer som porträtt av en unik individ. Som vore fantastiskt spännande att få följa i en uppföljare, om ett år eller femton.

 

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om hur man bygger höghus i Kina.