Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-22 05:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-mer-genuint-an-det-autentiska/

Kultur

Nisse: Mer genuint än det autentiska

Friterad kyckling – men inte general Tsos. Foto: Krogkommissionen

Kåseri. General Tsos kyckling är kinamat så klassisk att det har gjorts en hel dokumentärfilm om den, trots att rätten är helt okänd i Kina.

Rätta artikel

Jag minns biff med bambuskott som signaturrätten när jag gick på kinarestaurang som ung, en storsäljare som faktiskt förde in en helt ny råvara i det svenska folkhemmet, men det mest omvälvande var nog ändå allt det friterade: räkor, kyckling, fläskkött. I tjock frityrdeg och med saftsåsliknande sötsur sås till.

Samt friterad banan med glass, den svenska kinamatens allra mest omhuldade stapelvara. Så populär att inte ens dagens mest ambitiösa kinarestauranger förmår utesluta den från menyerna.

Och varför skulle de? Efterrätter är ingen stor sak i det kinesiska köket och det här är en obestridlig klassiker. Om än bara i Sverige, eller möjligen Norden.

Så där är det med kinarestauranger, de är olika i olika länder. Maten på en restaurang i Londons Chinatown är mer lik krogen intill än New Yorks Chinatown. Inte sällan finns specialiteter som är mer lokala än kinesiska.

Som General Tsos kyckling: friterad kyckling i stark sötsur sås, serverad med broccoli. Okänd i Sverige, lika okänd i Kina, men obligatorisk på varje kinameny i hela USA.

Så ikonisk är rätten att det har gjorts en dokumentärfilm om den, ”The search for general Tso”, som visades på Tempo Dokumentärfestival i veckan som gick. Fyndigt nog på kinarestaurangen Chong Qing, mindre fyndigt till en vegetarisk buffé som – med nödvändighet – saknade den aktuella rätten

Det visar sig att general Tso är ett legendariskt 1800-talsbefäl från provinsen Hunan, där det finns skolor, museer och risvin i hans namn. Däremot ingen kycklingrätt.

I stället var det på en Hunanrestaurang i New York som den introducerades i USA i början av 70-talet. Inspirerad av en rätt som skapades i Taiwan på 50-talet. Av en kock från Hunan. Den amerikanska är dock sötare, och inbegriper broccoli, vilket den åldrige originalkocken i Taipei är emot.

Det är logiskt, eftersom maten i Hunan inte är alls lika söt som maten i USA. Och att kinamaten speglar länderna där den lagas märks nu också på att det har börjat öppna restauranger i USA som serverar kinesisk mat som den görs i Indien, i Karibien, i Mexiko...

Att general Tso själv vurmade för det kulturellt renläriga är en särskild poäng, eftersom hans kyckling hör till den minst autentiska kinamat som finns.

Eller? Jag känner åtminstone en amerikan i Stockholm som skulle bli tårögd av lycka om det fanns en restaurang i Stockholm som serverade en genuin General Tso-kyckling.