Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-29 14:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-pa-vaghalsig-jakt-efter-nasta-sensation/

Kultur

Nisse: På våghalsig jakt efter nästa sensation

Foto: Eva Tedesjö

Kåseri. Ett löfte om oanad musik kan räcka för att fånga en tvehågsen musikskribent.

I slutet av 80-talet fick jag brev från en läsare som hade storartad musik på gång. Kunde han inte få spela upp den för mig?

Det här var långt före länkar på internet och musik i mobiltelefoner, cd-skivan hade inte ens slagit igenom. Att pressa upp en vinylskiva var en stor sak, men kassettband var lätta att spela in och kopiera. Jag ringde upp och föreslog att han skulle skicka en kassett. Som alla andra gjorde, från demoband till storbolag.

Fast den här mannen var för försiktig, han ville inte att hans musik skulle komma på avvägar i förtid. Vi måste träffas personligen.

Jag var tveksam, men han både smickrade och lockade. Nämnde att han valt ut just mig efter en recension jag hade skrivit (av Lili & Susie på Gröna Lund, märkligt nog). Och sa att den mytomspunne rockgestalten Alex Chilton i USA redan hade uttryckt sitt gillande.

Så jag sa ja, med hänvisning till att man vet ju aldrig. Han hade åtminstone en ovanlig energi.

En alldaglig eftermiddag träffades vi på Birger Jarlsgatan mitt i Stockholm, men inte heller dit hade han tagit sina inspelningar. Planen var i stället att följa med honom hem och lyssna där. Eftersom jag redan lagt ner så pass mycket tid, och hunnit bli så pass nyfiken, gjorde jag honom sällskap på bussen till Lappkärrsberget – en udda närförort av i princip enbart studentlägenheter.

På vägen från busshållplatsen gick vi in i en närbutik där han köpte ett paket glass, så att han skulle ha något att bjuda på. Sen släppte han in mig i sitt lilla krypin, som var belamrat av vad nu studenter belamrar sina lägenheter med.

Men det gick att sitta, det fanns en bandspelare och det fanns några pappersark som jag kunde titta på, med bland annat det nämnda hyllningscitatet från Alex Chilton.

Jag frågade hur de hade fått kontakt och fick en överraskande yvig utläggning till svar, som handlade om hans studier i filosofi, om det postmoderna och om sanningens väsen, och att det nästan var bevisbart att Alex Chilton skulle säga ungefär så om han fick höra musiken.

Sen satte han på bandspelaren och jag hörde ordinär garagerock, med skraltig ljudkvalitet och dragning åt noise. Plötsligt fick jag bråttom därifrån, minns inte vad jag sa, men hade det varit en film var det väl just då som dörren skulle ha visat sig omöjlig att öppna och han hade tagit fram knivarna.

 

Läs fler kåserier av Nisse, till exempel om vad man helst (?) bör sjunga på nyår.