Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 06:32

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur-noje/nisse-sallan-horda-men-ibland-lange/

Kultur

Nisse: Sällan hörda, men ibland länge

Lars Cleveman, en Blomsterunge.
Lars Cleveman, en Blomsterunge. Foto: Jonas Ekströmer

Kåseri. Blomsterunge gjorde ett framträdande där nittiosekundersdängan ”Han vred sig i mjöl” drogs ut till nära två timmar och etthundraåttio verser.

Nils Hansson
Rätta artikel

En höstkväll häromåret stod jag utanför en kyrka på Södermalm och trodde att jag äntligen skulle få se den lika obskyra som kultförklarade gruppen Blomsterunge. Det blev inte som jag hade tänkt. Jag var en månad för tidig, datumet i DN:s kalendarium hade blivit fel.

Omtänksamt nog kom den ena frontfiguren Thomas Hammar själv förbi och förklarade vad som hade hänt. Och eftersom bandet händelsevis skulle repa samma kväll hemma hos honom, bara några kvarter bort, så bjöd han in den lilla handfull som hunnit samlas att vara med om det i stället.

Jag var den enda som nappade, så där satt jag snart med kaffe och hembakt i en soffa medan en spretig samling musikanter spelade sina märkliga, långrandiga sånger med inslag av medeltida körsång, nollställd humor och taktfast trubadurgitarr.

Jag blev också förhörd om hur jag alls hade hört talas om gruppen, och när jag berättade att jag en gång hade fått låna deras enda lp från 1987 ville min värd prompt veta av vem. På skivsamlarsajten Discogs står den som pressad i etthundra numrerade exemplar och ingen försäljning alls finns registrerad, så möjligen vet han exakt vilka som sitter på ett exemplar.

I förra veckan spelade de igen, nu på Rönnells antikvariat. För dagen tretton musikanter plus en liten flicka som körde runt en ost på en kärra. Med bara sextiofyra av de tvåhundrafemtiosex verserna till ”Remouladsås” (det tog en kvart ungefär), men i gengäld hela ep:n ”Sånger om känslor med Grammofonpojkarna” plus några förtjusande tramsigheter om Göring och Hister, om Trisse som ska bli snut och hur snällt det är att lägga blommor på mammas grav.

Inget av det förefaller möjligt att återge i skrift på ett sätt som förklarar hur besynnerligt komiskt de lyckas sjunga ”tralalala” och ”skink, skink” ihop med stråkar, synt, elbas, piano, kaninmasker, petnoga allsångsuppmaningar och texter på svenska, engelska, latin, ryska (i megafon) och tyska.

Att den andra frontfiguren heter Lars Cleveman och till vardags är firad Wagnertenor – samt en del av undergroundgruppen Dom Dummaste – gör väl också sitt till, liksom att Blomsterunge 2003 gjorde ett framträdande på Kulturhuset där nittiosekundersdängan ”Han vred sig i mjöl” drogs ut till nära två timmar och etthundraåttio verser.

Den har de själva lagt upp på nätet, med uppmaningen att inte börja lyssna om man inte tänker höra hela i ett svep. Efteråt ropar publiken ”En gång till! En gång till!” så att man undrar om de har blivit instruerade.