Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Nisse: Utdraget kortkommando

Kåseri. Att åka med SL har sina begränsningar.

I början av juli började budskapet trumpetas ut. Jag visade mitt SL-kort för den automatiserade t-banespärren och fick svaret ”Byt kort!” Med ett stressande utropstecken som inte tog minsta hänsyn till att jag just hade inlett min semester och var på väg från stan.

Eftersom jag borde ha ett par veckor kvar på kortet tyckte jag att det verkade konstigt, å andra sidan har jag haft fel förr. Om jag minns rätt. Men spärren släppte in mig, så alldeles akut var det visst inte.

När jag klev på en buss fick jag mer information; displayen vid bussföraren är större och kan därför visa mer detaljerade budskap. Och det var inte abonnemanget jag behövde förnya, utan själva kortet.

Inom ett halvår.

Tydligen är det enligt plan, de plastkort som härbärgerar både biljetter och deponerade pengar är tänkta att gälla i sex år, för att sen bytas till ett nytt och likadant. Och det som jag kallar månadskort kallades inte ens kort när jag köpte mitt första i Stockholm 1986.

Då var den officiella benämningen månadsmärke och innebar en liten bit hårdpapp som man pulade in i en plastficka där själva SL-kortet redan satt – och pryddes av ett svartvitt porträttfoto. Eller ett kort, som jag själv skulle ha sagt.

Detta kort limmades fast på kortet som i kombination med ett färskt månadskort alltså gällde som biljett. I korthet.

Fast på den tiden sa många ännu 50-kort, eftersom det var vad månadskortet kostade när det infördes 1971. Vissa saker förändras långsamt. (Och hade det följt konsumentprisindex skulle det kosta 370 nu, snarare än 860 kronor.)

Numera har jag inte ens månadskort, utan reser på tremånaders periodkort. Som officiellt heter 90-dagarsbiljett, men det säger jag inte om jag alls kan undvika det.

Och på rent trots beslöt jag mig omedelbart för att inte byta ut mitt plastkort förrän strax före den allra sista dagen i början av januari nästa år, och kände mig rätt nöjd med den poänglösa protesten i åtminstone ett par dagar.

Tills jag insåg hur störande det blir i längden att mötas av denna påträngande uppmnaning vid varje resa, dag efter dag efter dag, så jag genomgick en snabb förvandling till lydig mönsterkonsument och bytte ut mitt kort i mycket god tid.

Hur frivilligt det var kan emellertid diskuteras. Fast helst inte för länge.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.